Ivica Djikić är journalist och författare född 1977 i Tomislavgrad i dåvarande Jugoslavien. Hans bok ”Beara – en dokumentärroman om hjärnan bakom folkmordet i Srebrenica”, som just givits ut på svenska, bygger på en unik genomgång av förhör, protokoll och dokument.

Översättning av Djordje Zarkovic.

Ljubiša Beara, chef för generalstabens säkerhetstjänst i bosnienserbernas armé, avled i ett fängelse i Berlin den 9 februari 2017. Han var sjuttioåtta år gammal. Han begravdes på kyrkogården Dovarje i Užice i Serbien, som hans fru kommer ifrån. Det var hans sista önskan: att bli gravsatt i Serbien. Inte i Bosnien-Hercegovina, där han föddes och växte upp, och inte heller i Kroatien, där han tillbringade en stor del av sin militära karriär. Två år tidigare hade Haagtribunalen fastställt livstidsdomen för hans delaktighet i folkmordet i Srebrenica, den lilla staden i östra Bosnien-Hercegovina. Från hösten 1996, då han lämnade bosnienserbernas armé och Bosnien-Hercegovina, och fram till dess att han blev utlämnad till Haagdomstolen i oktober 2004 levde han som pensionerad militär i Belgrad. Han bemödade sig om att inte dra till sig uppmärksamhet, ägnade sig helt åt familjen och en snäv krets av vänner, hoppades att han skulle bli bortglömd.

Det råder inga tvivel om att det var överste Beara som i organisatoriskt och operativt avseende var nyckelfiguren bakom likvideringen av runt åttatusen fängslade bosniakiska män och pojkar från Srebrenica mellan den 13 och 16 juli 1995 i kommunerna Zvornik och Bratunac, i den del av Bosnien-Hercegovina som går under namnet Republika Srpska.

Han var där, och dödandet var hans enda uppgift där. Beara hade den mest kompletta överblicken över situationen för de tillfångatagna soldaterna från Bosnien-Hercegovinas armé och gruppen av fjuniga pojkar, han bestämde var fångarna skulle hållas och var de sedan skulle avrättas, han letade upp soldaterna som skulle verkställa dödandet, han beställde dit bussarna, lastbilarna och anläggningsmaskinerna, han planerade hur man skulle gömma undan de döda kropparna, han bröt ner de sällsynta försöken att sätta sig emot eller förhala det hela.

Men alla de som Beara var i kontakt med under de dagarna, alla de som fick order av honom eller som han krävde något av, visste mycket väl att säkerhetstjänstens överste – som de flesta lokala befäl och soldater aldrig ens hade sett på bild – inte höll på att genomföra en personlig hämndoperation, utan att han handlade å generalstabens befälhavare Ratko Mladićs vägnar, å den serbiska nationella identitetens vägnar. Där och då var Ljubiša Beara bara en funktion, inte ett förnamn och ett efternamn. Som det ju för övrigt anstår officerare i den militära säkerhetstjänsten.

Det finns en enorm mängd bevis för att Beara utförde uppdraget med stor hängivenhet, och att folkmordet utan hans engagemang inte skulle ha blivit av, eller inte fått sådana proportioner – men han var ändock en utförare. Arkitekten, inte beställaren av ”jobbet”. Det mest övertygande beviset på det är Bearas telefonsamtal med Drinakårens befälhavare general Radislav Krstić, som senare dömdes i Haag. Samtalet skedde vid tiotiden på förmiddagen lördagen den 15 juli 1995, då slakten på bosniakiska fångar och civila var inne på tredje dagen, när det började saknas soldater som var redo, vilket gjorde att Beara blev nervös och fick panik och därför krampaktigt sökte Krstićs hjälp. Att överste Beara hade blivit panikslagen och nervös berodde inte på att hans mördartilltag hade gått i stå. Det enda han fruktade var Mladićs reaktion ifall han inte skulle lyckas utföra hans order, ifall han skulle svika hans förväntningar. Det viktiga var rädslan för den överordnades ilska.

Alla andra tolkningar av Bearas agerande, som att uteslutande lägga skulden på honom, och eventuellt också på den mycket snäva kretsen av underordnade, bottnar inte i okunskap eller villfarelse utan i ett förödande självbedrägeri, en avsiktlig medskyldighet till brottet och en skev uppfattning om lojaliteten med den egna nationen. I djupare bemärkelse gör Serbien och serberna, vilket även inbegriper serbiska ortodoxa kyrkan, sig själva en otjänst med en sådan uppfattning om Srebrenica – serbernas största moraliska haveri någonsin – ett brott som är så förfärligt och kolossalt att det inte lär falla i glömska ens på lång sikt.

Srebrenica kommer att fortsätta vila över den serbiska historien som en mörk skugga, som kommer att bli allt mörkare ju mer man försöker undfly den, ju mer man propsar på att det varken fanns några juridiska eller formella band mellan Serbiens statliga maskineri och folkmordet. Det vet även de som går i bräschen för den här flykten, men de bryr sig inte. Att hårdnackat förneka sanningen kommer inte att föra något gott med sig vare sig för Serbien eller serberna, ty det har aldrig fört något gott med sig för någon: serbernas barnsliga trots, där folket dessutom har övertygat sig själva om att de inte är någonting annat än offer, kommer att öka avståndet mellan dem och den moderna världen och allt vad utveckling och välstånd heter, samtidigt som de givetvis förnekar vad den moderna världen är och vad den har åstadkommit.