Annons

Annons

Annons

Annons

kultur

Maria G Francke
Såg 80-talet verkligen ut som i ”Stranger things”?

Nostalgifest – eller en våt stildröm.

Text: 

Det här är en kulturartikel.Analys och värderingar är skribentens egna.

Nancy Wheeler (Natalia Dyer) och Robin Buckley (Maya Hawke) har klätt sig för att se ut som ambitiösa studenter. Foto: Tina Rowden/Netflix

Annons

Maria G Francke är medarbetare på kulturredaktionen.

Hur ser ett decennium ut, egentligen? 1980-talet, till exempel.

En hel del skulle just nu säkert svara att det ser ut som i tv-serien ”Stranger things”. Serien om några ungdomar i den lilla hålan Hawkins i Indiana som för en kamp mot ondskan är en av Netflix största succéer. Den fjärde säsongen samlade ihop till tretton Emmynomineringar i veckan.

Vad är det som gör att ”Stranger things” har hållit tittarna intresserade sedan starten 2016? Ett svar kan man hitta i just de där nomineringarna – inga enskilda skådespelare uppmärksammas, däremot sådant som musik, makeup och hår, specialeffekter. Alltså det som bygger den där särskilda stämningen och stilen i det fiktiva 80-tal som skildras.

Annons

Annons

För även om man också kan säga att seriens styrka är hur väl den mixar vardagliga och humoristiska scener med riktigt obehagliga skräcksekvenser, eller att serieskaparna Matt och Ross Duffer är mästare på att sätta samman ett dynamiskt persongalleri, så är det kanske ändå själva stilövningen som gör serien så speciell.

Musiken är en viktig faktor – soundtracket består till stor del av popmusik från 80-talet. ”Should I stay or should I go” med The Clash, ”Material girl” med Madonna och ”Never surrender” med Corey Hart spelas i olika nyckelscener, liksom ”Whip it” med Devo och ”I melt with you” med Modern English. Men det är en låt som står ut: ”Running up that hill (A deal with God)” med Kate Bush från 1985 har i sommar toppat singellistor i bland annat Storbritannien och Sverige och även skåpat ut all möjlig ny musik på streamingtjänsterna. Låten är inte bara med på soundtracket i säsong fyra utan spelar en avgörande roll för en av karaktärerna och återkommer flera gånger, som ett omkväde.

Inbäddat innehåll

Andra populärkulturella referenser till filmer och bokomslag passerar i en strid ström och bidrar till atmosfären – den som exempelvis kan sin Stephen King eller Arnold Schwarzenegger kan pricka av diverse blinkningar, liksom den som lever med highschoolfilmer som ”Pretty in pink” och ”Häftigt drag i plugget” i blodomloppet.

Annons

Och så har vi kläderna. Amy Parris som ansvarat för vad skådespelarna har på sig i de två senaste säsongerna har i intervjuer berättat hur noga hon planerar inte bara enskilda plagg och outfits utan även hur rollfigurerna ser ut tillsammans i olika konstellationer vad gäller stil och färgskala. Det ligger enorm planering bakom.

Annons

Men vad är det egentligen vi får se? ”Stranger things” har beskrivits som en nostalgifest och det är väl svårt att förneka att man kan betrakta den som det. Men nostalgi för vem? Många av tittarna har inte upplevt 80-talet eftersom de inte var födda då – generation Z, som kanske är den huvudsakliga målgruppen, har ju vuxit upp efter millennieskiftet och har därför inga egna minnen från tidsperioden.

Eddie Munson, som spelas av Joseph Quinn, i tidstypisk 80-talslook med hårdrocksanstrykning. 80-tal? Eller 70-tal, 90-tal? Vad är skillnaden? Foto: Tina Rowden/Netflix

Därför är det troligen lätt för dem att acceptera Eddie Munson, den hårdrocksanstrukne killen som är ett nytillskott i säsong 4 och som blivit något av en publikfavorit. Hans pudellook kan absolut passera som en 80-talsrelik, men figuren hade lika gärna kunnat stoppas in i en produktion som skildrar 70- eller 90-tal. Eller 2020-tal, för den delen.

Så istället för nostalgi handlar det snarare om ett slags pseudo-nostalgi, där serien erbjuder en tillbakablick på 80-talet så som det nästan var. På så sätt kan det betraktas som coolt av alla som inte upplevt det, och vi som är tillräckligt gamla kan få (åter)uppleva ett förhöjt 80-tal, så som vi önskar att det såg ut i våra drömmar.

Annons

Skildringen av 80-talet i ”Stranger things” är således snygg och välgjord och jag har inga problem med att acceptera den, det måste jag erkänna. Men är den äkta? Jeansvästar, axelvaddar, storpolos och andra oversizeplagg, hockeyfrillor – allt är där. Det är en våt stildröm, värd att visas upp, och eftersom budgeten är väl tilltagen finns möjligheten att omsätta drömmen till verklighet.

Och vi som inte hade en personal shopper med Amy Parris fingertoppskänsla? Om 20-nåntingpersonen i generation Z hade sett vår amatörmässiga blandning av kråsskjortor, djurtryck och träningsoveraller på tiden då det begav sig, är frågan om den hade suktat lika mycket efter kläder och accessoarer som andas 80-tal. När det förflutna putsas upp och sorteras om i efterhand kan man göra vad som helst mer attraktivt.

Annons

Mike Wheeler (Finn Wolfhard), Eleven (Millie Bobby Brown) och Will Byers (Noah Schnapp). Foto: Netflix

VECKANS...
Kostym. Jadå, den nya Downton Abbey-filmen har premiär den här veckan och på Netflix kom en ny filmatisering av Jane Austens ”Övertalning” i fredags.

Sågning. ”Hela Kultursverige vet att vi bara haft en kulturminister värd namnet, och det är Bengt Göransson (S). Resten har fått jobbet för att de nyligen sett om ’Änglagård’ och därmed betraktas som kompetenta och insatta.” Johan Croneman rasar i DN på ett alldeles strålande sätt när han tar del av den egna tidningens partiledarintervjuer inför valet.

Emojis. Nya emojis är på gång till hösten, till stor glädje för användare av smarta telefoner. Solfjäder och maracas finns bland tillskotten.

Annons

Annons

Till toppen av sidan