Annons

Annons

Annons

Annons

kultur

Per Svensson
Kulturvänstern är inget hot mot villan, volvon & vovven

Är medelklassen enbart vovvevillornas folk? Ebba Buschs livsstilsprat är både fördummande och falskt, skriver Per Svensson.

Text: 

Det här är en kulturartikel.Analys och värderingar är skribentens egna.

Kulturen tillmättes en stor, ja, avgörande betydelse av Ebba Busch under Almedalsveckan tidigare i sommar.

Bild: Henrik Montgomery/TT

Annons

Per Svensson är författare och journalist.

Svensk politik har på senare tid haft inslag av kulturella aktiviteter. Så till exempel har Sverigedemokraterna givit ut första delen i en självbiografisk, eller kanske autofiktiv, svit: en så kallad ”vitbok”. (”Brunbok” hade kanske varit en lämpligare genrebeteckning i det här fallet?)

Som så gott som samtliga kommentatorer påpekat innehåller denna första del ingenting som inte alla alltid känt till. Den ende som överraskades av innehållet var partiets tänkare Mattias Karlsson som fick ”ont i magen” när han nu till sist förstod att hans parti inte kommit med storken utan fötts ur nazism, rasism, främlingsfientlighet och skinnskallehuliganism.

Annons

Sverigedemokraternas Mattias Karlsson lär ut folkdans vid partiets sommarfestival 2019.

Bild: Johan Nilsson/TT

Annons

Sverigedemokraternas recension av det egna verket var stenhård. Bara historia. Saknar politisk relevans i dag.

Reaktionen var inte oväntad, men ändå förvånande. Nationalister brukar med emfas hävda att identiteter kan man inte vandra in i och ut ur hur som helst. Förfädernas träskor kan man inte bara sparka av sig. Vi är alltid också de vi varit. Historien är alltid en relevant förklaringsfaktor, kanske den mest relevanta av alla! Eller som SD själva formulerar det i sitt principprogram: ”Den djupaste roten till den svenska kulturens särart ligger i vår historia och i den natur och det klimat där den har vuxit fram.” Borde inte denna tanke också vara ”relevant” för politiska rörelser? Uppenbarligen inte.

Nå, SD är inte ensamma om att vilja tona ner den egna historiens relevans för politiken i dag. De tre tidigare Allianspartierna Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna blir numera mest irriterade om någon påminner dem om den gemensamma historien; vad de för bara ett par år sedan sa och tyckte om Sverigedemokraterna.

Förvirrande för oss som trott att ”konservatism” handlade om att vara trogen sina värderingar och traditioner.

I Almedalen levde Ebba Busch ändå i åtminstone ett avseende upp till förväntningarna på en riktig konservativ politiker. Hon tillmätte kulturen en stor, ja en avgörande betydelse. Under sitt tal pekade hon ut ”avantgardistisk musik” som ett nästan lika stort hot mot medelklassens liv och existens som bensinpriser och sossar. Temat var: Alla borde ha rätt till villa, Volvo och vovve. Att dessa rättigheter inte kan förverkligas var enligt KD-ledaren huvudsakligen Magdalena Anderssons och hennes ”magdaprisers” fel. Men just det krig mot medelklassen som bedrivs med tolvtonsskalan som vapen kunde inte ens Ebba Busch göra statsministern ansvarig för. Här ställdes medelklassen inför en i sammanhanget mer relevant fiende. En gammal trotjänare. Högerns version av Mefistofeles: ”den kulturradikala vänstern”.

Annons

Annons

Det är denna diktator som inte tillåter vovvevillornas folk att njuta av medelklasslivets jordnära nöjen.

Ett av medelklassens jordnära nöjen?

Bild: Janerik Henriksson/TT

Kulturvänstern står inte ut med att höra små barn sjunga ”Den blomstertid nu kommer”. Ser inte heller skönheten i att dessa barn springer genom en vattenspridares glittrande ridå av droppar. Istället kräver Kulturvänstern att vi ska lyssna på Arnold Schönberg och läsa Athena Farrokhzad (”radikal litteratur”). Alltid. Överallt. Bara. Sådan är Kulturvänstern, en tyrann som får den gamle läroverkssadisten Caligula att framstå som en mjukost till flumpedagog. (Du vet inte vem denne Caligula var? Utmärkt! Då kan du kanske klara KD:s nya stränga medelklasstest: misslyckas med att identifiera minst tre svenska kulturklassiker.)

Också Liberalernas nya villafarsa, Johan Pehrson, har ryckt ut till den förtryckta och förföljda medelklassens försvar. Han hann rentav före Busch. I sitt linjetal till partiet i Norrköping i slutet av maj vände han sig med skärpa mot det föraktfulla förringandet av medelklassen (”padel-tider” nämndes, liksom ”grilltips”).

Kulturvänstern känner ingen misskund. Man kan riktigt se hur dess företrädare, likt de mansmonopolistiska komikerna i Grotescos ”Ladies night”, samlas till konspiratoriskt planeringsmöte. Ett gäng snipiga kulturskribenter i obligatorisk svart polo och överdimensionerade glasögon. Mötet leds av Göran Greider, som till tecken på sin värdighet som ordförande, bär ceremoniellt urtvättad t-shirt: Okej, då är vi överens! Melloförbud och obligatoriska seminarier kring Mara Lees och Lars Mikael Raattamaas samlade verk!

Annons

Göran Greider – kulturvänster med vovve.

Bild: Janerik Henriksson/TT

Annons

Eller så kan man faktiskt inte alls se dem framför sig. För sanningen är att det verkliga kulturproblemet i dag är den så kallade högkulturens allt svagare ställning, också i sina egna traditionella bastioner: universiteten, biblioteken, kulturjournalistiken. Dess makt är synnerligen begränsad.

Det är å andra sidan sant att skämt om medelklassen, liksom idealiserade hjälteskildringar av uppbrott från medelklassmiljöer, har varit en del av kulturens klichéförråd hur länge som helst. Men mycket länge har det också i första hand varit populärkulturen, inte den förment högbrynta finkulturen, som på mer eller mindre begåvade sätt har utnyttjat just dessa schabloner. Låt mig bara påminna om en älskad svensk komediserie som ”Svensson, Svensson”.

Men visst, om och när mycket starka kulturella, politiska och/eller kommersiella krafter (i dag företrädesvis nätbaserade) propagerar för alternativa drömliv kan det verkligen finnas skäl att försvara ”det vanliga livet” med villa, Volvo och vovve, det traditionella medelklasslivet. Svante Weyler och jag gör just det i vår nyutkomna bok ”Mitten. En måttfull stridsskrift i polariseringens tid”.

Vi driver där den kanske småtråkiga tesen att måttfullhet är en god och i dag underskattad egenskap framför allt i politiken, men också i det personliga livet. Stora drömmar visar sig ofta vara chimärer eller, värre, förverkligas som mardrömmar. Ett exempel är ödet för inte så få av de svenska tonåringar som på 60- och 70-talen gjorde uppror mot ”Svensson-livet” med hjälp av droger och slutade sina liv på en skitig toalett. Stefan Jarls dokumentärsvit om modsen Kenta och Stoffe är inte bara ett av efterkrigstidens stora svenska konstverk utan också det kanske mest övertygande försvaret för vanligt, enkelt medelklassliv, ”ett anständigt liv”, som formulerats i det här landet.

Annons

Johan Pehrson har rätt i att medelklassen är ”nationens ryggrad”, även om det för en liberal kanske vore bättre att framhäva medelklassen som den liberala demokratins ryggrad. Det är medelklassen som genom tiderna och runt om i världen, driven av egenintresse och ideologisk övertygelse, har värnat individens rättigheter, rättssamhället, yttrandefriheten, näringsfriheten och så vidare.

Annons

Det är just därför det försök att identifiera ”medelklassen” blott och bart med en bestämd och konform livsstil (villavolvovovve) är så fördummande och så falskt. Medelklassen är komplex, dynamisk, mångfasetterad, konfliktdriven och i ständig förändring – precis som den samhällsordning den skapat och skapats av, moderniteten.

En av modernitetens, och medelklassens, konstituerande egenskaper är förmågan till självreflektion och självkritik, manifesterad i verksamheter som vetenskap och konst. Ebba Busch utger sig för att företräda medelklassen när hon hånler åt ”avantgardistisk musik” och ”radikal litteratur”. Men i själva verket är det just medelklassen, den som ständigt letar efter nya insikter om sig själv och världen, som bär upp den kultur hon hånar. Och det är ju också i hög grad just denna medelklass som skapat och värnat ”det socialliberala samhälle” som Buschs kompisar i SD hatar och bekämpar.

Hennes vrångbild av svenska kulturklyftor är bara ännu en version av populismens klassiska schema där ”folket” (här omskrivet till ”medelklassen”) ställs mot ”eliten” (här ”kulturvänstern”); ett oblygt försök att klä Sverigedemokraternas vulgärpopulism i lite snyggare borgerliga gångkläder.

Annons

Annons

Till toppen av sidan