Annons

Annons

Annons

Kultur

Konsert
Var har du varit hela mitt liv, Ulf Lundell?

Gabriel Zetterström besöker Kronovalls vinslott och upplever rockikonen för första gången.

Text: 

Det här är en recension.Analys och värderingar är skribentens egna.

”Till hösten fyller Ulf Lundell 73. Rösten är oklanderlig, men det är uppenbart att åldrandet tar upp mycket av hans tankeverksamhet.”, skriver Gabriel Zetterström.

Bild: Patrick Persson

Annons

Fakta

Ulf Lundell

KONSERT • ROCK. Kronovalls vinslott, Tomelilla, 20/7.

Gabriel Zetterström är musikkritiker och medarbetare på kulturredaktionen.

Trots min förkärlek för äldre rockmän har Ulf Lundell alltid varit en blind fläck. En sådan som alla andra förhållit sig till. Jag kan bara det grundläggande. ”Öppna landskap” och David Lagercrantz-intervjun på 90-talet. Stefan Löfvens vurm för ”Jack”, det snubbiga pekoralet ”(Oh la la) Jag vill ha dej” och att varje kulturpersonlighet med självbevarelsedrift tvunget måste hänvisa till hans omdöme i sina Twitterprofiler: ”[Insert adjektiv] enligt Ulf Lundell”.

Men utöver det? Inte så mycket. På väg ut till Kronovalls vinslott utanför Tomelilla känner jag mig ändå pirrig. Här finns potential, en grogrund för en ny musikalisk vänskap att födas. Det känns lite som att träffa en försummad släkting för första gången. Kommer vi att ha något gemensamt? Eller förblir han en främling?

Annons

Annons

Starten blir sämsta tänkbara. Det beror varken på Lundell eller mig eller fotografen eller Miljöpartiet, utan arrangemanget. En sommarkonsert mitt ute på Österlen framstår som en logistisk utmaning, speciellt när ingen förberett sig på bilkön in mot slottet. Olyckligt nog är mannen för kvällen punktlig. Jag hinner in till låt nummer två, ”Ut ikväll”, som direkt bekräftar min (säkert allmänt vedertagna) hypotes att Lundell är Bruce Springsteen på svenska. Inte mig emot. ”Evangeline” tar vid, en fantastisk låt, visst spökar Brian Eno här någonstans? De inledande numren präglas av ett storslaget vemod, de pågår och pågår på ett imponerande sätt.

Kön ringlade lång till Kronovalls vinslott.

Bild: Patrick Persson

Inramningen är idyllisk och ganska tidigt kommer nämnda ”Öppna landskap” i en stompigare version. Även om jag aldrig förstått pratet om ”inofficiell nationalsång” – den handlar väl snarare om vad Sverige vill vara än vad Sverige faktiskt är – är det något speciellt med att höra låten just på Österlen. Publiken brister ut i allsång, majoriteten är närmare artisten än kritikern i ålder och Lundell blir glad, han är överlag på gott humör, ackompanjerad av skickliga musiker med ett bluesrockigt sound. Den suggestiva och politiska folkvisan ”Herrarna” utvecklas till något som kunnat komma ur en åldrad Iggy Pops magiska verkstad. Ljussättningen är snygg och proffsig. För att ”svalka” i sommarhettan river han av ”Snön faller och vi med den”. Jubel.

Annons

Till hösten fyller Ulf Lundell 73. Rösten är oklanderlig, men det är uppenbart att åldrandet tar upp mycket av hans tankeverksamhet. ”Det här är en låt om autobahn” säger han inför ”Roadhouse Kirchheim”, och tillägger som en annan Tranströmer ”jag tror den handlar om döden också”. Men här finns såväl humor som självdistans. Inför den 25 år gamla ”Levande och varm” konstaterar han att inledningsraderna Jag saknar min ungdom / jag vill inte bli gammal så uppenbart visar att låtarna blivit hopplöst daterade.

Annons

På gott humör kvällen igenom.

Bild: Patrick Persson

Jag trodde att han skulle vara en snarstucken gubbe? Lundell framstår mer som en mysfarbror, en solig Leif GW Persson. Visst, det sju minuter långa mellansnacket mitt i ”Om sommaren” har stråk av illa dold bitterhet apropå en nedsättande Expressenrecension (”Martina Montelius? Jag vet faktiskt inte vem det är men jag tror hon tillhör någon slags kulturelit”). I övrigt är han en nästan jovialisk entertainer. Lundell berättar att han varit på Gotland tidigare under sommaren, och mot sin vilja besökt Ingmar Bergmans hus (”mitt sällskap behövde en kändis för att komma in”). Längst ner i Bergmans bokhylla gör Lundell en upptäckt – där står ”Jack”. Han skrattar pojkaktigt när han berättar om episoden: ”Jag behöver inte göra något mer nu!” och rundar elegant av låten vars komp ångat på i maklig takt under anekdotstunden.

Annons

En idyllisk plats.

Bild: Patrick Persson

Vid det här laget har Ulf Lundells rockafton på det österlenska vinslottet pågått i nästan två timmar. Jag är van vid att artister, unga nog att vara Lundells barnbarn, tackar för sig efter knappa timmen. Även om jag fått förklarat för mig att långa konserter är lite av hans signum, är jag imponerad. Under hela tiden har han haft min odelade uppmärksamhet. Låtarna övergår sömlöst i varandra och bildar en väv av musikhistoria, repertoaren spänner över fem decennier och, ska det visa sig, ytterligare en halvtimme utan att det någon gång blir tjatigt. Ibland, som i refrängskrålandet på ”Ryggen fri”, blir det lite väl mycket Svensktoppen för min smak, men det mesta känns alltjämt relevant i en rockkontext (på den bara ett par år gamla ”Tranorna kommer” låter han nästan som en poppigare Pelle Ossler). Hopplöst daterad? Absolut inte.

Annons

Klungan av extranummer inleds med vackert Stockholmsromantiska ”Jag saknar dej” men stämningen skiftar sedan till en mer munter karaktär, vi är trots allt där lärkorna står högt i skyn och sjunger underbart, och han spelar ”Gå ut och var glad” och ”Gott att leva”.

Men helt klar? Inte riktigt än. Som den hembygdsromantiker – och folkets man – Ulf Lundell ändå är, känns det rimligt att konserten på Österlen avslutas med ”Måne över Haväng”. Det blir precis så stämningsfullt som man kunnat hoppas, förälskade par håller om varandra när solen gått ner över slätten. Det blir en värdig final på vårt första ordentliga möte. I mitt sommarmosiga men berörda sinne snurrar en tanke: ”Var har du varit hela mitt liv, Ulf Lundell?”

Ulf Lundell med band.

Bild: Patrick Persson

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan