Med Caroline Seger och Jonna Andersson fortsatt ur spel från start – men båda på bänken – valde förbundskaptenen Peter Gerhardsson att formera laget utifrån erfarenhet och rutin.

Och vilken rivstart Sverige gjorde – som kunde blivit tidernas drömstart. Fyra högkaratiga målchanser på de första fjorton minuterna – den första efter 24 sekunder.

Fridolina Rolfö bröt på mitten, Stina Blackstenius drev i djupet och hittade Sofia Jakobsson ute till vänster. Hennes skott tvingade Mary Earps till en stark benparad.

Sen blev det mycket Stina Blackstenius där framme. Kosovare Asllani bröt och Blackstenius gick åt vänster, fick lite dålig vinkel, men målvakten tvingades på nytt sträcka ut och rädda till hörna. Hörnan nickade Stina Blackstenius – i ribban. Då hade det alltså gått nio minuter.

Den här otroligt vassa svenska omställningsperioden slutade med att Fridolina Rolfö snodde bollen på mittplan för Englands lagkapten Beth Mead och fixade tredje svenska vänsterläget, men sköt i burgaveln.

Det var en fantastisk inledning av Sverige, inte bara för omställningsspelet utan också för att man vågade stå högt i försvar och tvingade England att spela mycket på egen planhalva. Det var modigt, resolut och säkert. Med Kosovare som en otroligt löpande pådrivare och med Magdalena Eriksson ledande försvaret som vi sett tidigare år.

Med en annan utgång av den perioden – ja, Sverige måste vara effektivare – kunde den här kvällen ha fått ett annat förlopp. Kanske.

Någonstans runt 20 minuter var det som att Sverige inte riktigt längre orkade ha precisionen i kontringsförsöken, samtidigt som England steppade upp fysiskt och började ta över innermittfältet.

Men om vi kan prata rättvisa i idrott, kändes det inte där och då så när ett misslyckat vänsterinlägg gick ut till höger, åkte in i mitten igen och EM-skyttedrottningen Beth Mead sopade in 1–0 på Englands första riktiga chans.

Målet gav – precis som i tidigare matcher England än mer kraft, men Sverige stod upp första halvleken ut. Och vi hade fått se fantastisk fotboll i 45 minuter, en otrolig kraftmätning.

Men två minuter in på andra halvleken hände det som inte fick hända. Amanda Ilestedt ramlade, England fick en hörna, som Millie Bright alldeles ensam fick stå och precisionsnicka i mål med knapp styrfart.

Där och då trodde jag detta var över, men Sverige gav inte upp och hade Stina Blackstenius nick inte fantomräddats av Mary Earps, så...

Det var talande när Alessia Russo en stund senare klackade in 3–0 efter jätteparad och jättemiss av Hedvig Lindahl, att Leah Williamson rusade ner och hoppade upp i famnen på Mary Earps. För det var hennes räddning som definitivt avgjorde – liksom, måste vi lägga till, Lindahls två jättegrodor på de två sista målen.

Det är klart att det svider att Sverige inte nådde festen på Wembley, men samtidigt – man gjorde ett bra försök, men England är förstås totalt sett otvetydigt bättre. Deras resultat säger allt. Deras tydliga och trygga spelidé samma sak.

När jag hörde de 28 000 sjunga Good save the Queen före matchen, så kom på något sätt bilden att det ändå är dags nu. Det England drömt om sedan 1966.

”It's coming home” är en slogan som England försökt med många gånger sedan dess.

Men det hade på något sätt varit vackert om det här landslaget som i så mycket står för fotbollens framtid fick sluta cirkeln från herrarnas VM-guld 1966.