Ann-Sofi Ljung Svensson är litteraturvetare och scenkonstkritiker på kultursidan.

Årets föreställning av ”Hamlet” på Kronborgs Shakespearefestival utspelar sig på ett segelskepp. Det börjar med det lågmälda, rytmiskt pulserande plasket av lätta vågor mot ett knirrande, gnällande skrov. Det vilar ett förebådande lugn över öppningsscenen som föregår den storm vi alla väntar på. Här finns ingen möjlighet att spoila handlingen. Vi vet hur det slutar. Alla dör.

”Hamlet – Prince of Denmark” är ett gästspel från Kapstaden i regi av Fred Abrahamse och med medproducenten Marcel Meyer som Hamlet. Föreställningen från 2015 bygger på loggboksanteckningar av kaptenen på den brittiska ostindienfararen Red Dragon. Vid två tillfällen – 1607 och 1608 – uppfördes Hamlet på skeppet. Andra gången utmed den sydafrikanska kusten. Det är de första dokumenterade uppsättningarna utanför Europa sedan uruppförandet, som sannolikt ägde rum på the Globe Theater i London 1601.

I den sydafrikanska regin är det sex tidstypiska sjömän som tar sig an pjäsen. Det är en fyndig manusbearbetning där delar av det skådespel som finns inlagt i mitten av Shakespeares drama får inleda föreställningen. Regianvisningarna finns där redan. Skådespelet ska vara en ”naturens spegel” som ska ”imitera det mänskliga”. Diskret, utan stora åthävor.

Det leder till en textbaserad föreställning i en sparsmakad och befriande elisabethansk scenografi. Ett trädäck med några enkla kistor. Tre fladdrande solkiga segel. Runtomkring bara vatten. Några gästande måsar blir en del i föreställningen med sina olycksbådande skrin i den varma och tysta sommarkvällen. Bakom scenen tornar Kronborg upp sig och stärker uppsättningens historiska förankring. Här på slottet har spelats ”Hamlet” sen 1816.

Men detta är en ”Hamlet” som samtidigt befinner sig mitt i vår litterära samtid. Intrigen är drivkraften i alla Shakespeares dramer och medan vår tids intrigdrivna populärlitteratur faller platt efter att vi läst sista raden, kan vi återvända till Hamlet gång på gång. Den sinnrika händelseutvecklingen driver skutan framåt, men det är den slagfärdiga och skarpsinniga dialogen som är dramats existentiella fraktgods.

Det jag långsamt kommer till starkare insikt om är dramats förankring i reformationens idéer. Det lyfts subtilt fram i den psykologiskt trovärdiga uppsättningen. Hamlets galenskap tonas ned, hans förnuftighet och strävan efter rättfärdighet förstärks. Hamlet, precis hemkommen från Wittenberg, är en individ som trots sin uppgivenhet och svartsynthet drivs av viljan, kallet, tvånget att göra rätt för sig, att ställa saker till rätta. ”Ur led är tiden; ve att jag är den som fötts att vrida allting rätt igen”, som Ulf Peter Hallberg uttrycker det i sin förnämliga översättning i den senaste svenska utgåvan av pjäsen. Människan har ansvar för sina handlingar: Kungamördaren Claudius, den svekfulla modern, Hamlet själv. Men ansvar är ett tungt uppdrag.

Den sydafrikanska Hamletuppsättningen kräver åskådarens tålmodiga medverkan. Varje versrad bärs fram med total närvaro. Det blir nästan tre timmar med hög intellektuell och känslomässig intensitet, som i föreställningen så otroligt vackert understryks av den stillsamt oroväckande musiken: Kluckandet, knirrandet. Skutans ihålighet, murkenhet, ruttenhet. Dova, dunkla, monotona cellotoner. Så fångar man utmärkt det som äger rum i Hamlets grubblande inre. Vem är jag? En skurk, en usel slav? Eller en människa?