Med dryga fem veckor kvar till valet är det jämnare än på länge. Mellan blocken ska sägas. De som partierna vägrar släppa.

I senaste mätningen från Aftonbladet/Demoskop (4/8) var det högerblocket med M, KD, L och SD som för ovanlighetens skull fick majoritet, med siffrorna 50,6 procent. Socialdemokraterna tappade väljare för femte månaden i rad.

I Omnipoll, som är en sammanvägning av resultaten från alla nyligen gjorda opinionsmätningar, samlar högerkonstellationen precis 50 procent. Det är darr på ribban.

Att Sverige skulle få ett maktskifte efter elfte september är fullt tänkbart. Vad som inte bara är fullt tänkbart utan till och med troligt är att det inte kommer bli en storseger för någon av sidorna. Sverige kommer då återigen få en regering som stödjer sig på en lövtunn majoritet.

Det är inte en bra grund för de stora samhällsreformer Sverige behöver.

För precis som det går att sjösätta reformer med 175 mandat, går det också att riva upp reformer med lika många. Hittar man inte samarbete över blockgränsen kring de stora viktiga politiska områdena kommer inte problemen att lösas långsiktigt.

Det är över 30 år sedan Sverige fick en genomgripande skattereform. En reform som skulle trycka ner de högsta marginalskatterna, men också få till enhetlighet med breda skattebaser och få avdrag. Sedan dess har skattesystemet återigen blivit ett lapptäcke i behov av uppdatering.

Sverige står också inför en akut energikris och även om partierna i högersamarbetet är eniga om att bygga nya reaktorer kommer de inte leverera el förrän tidigast om tio år. Elförsörjningen behöver lösas tidigare än så.

Sverige behöver även en ny friskolereform – en som många kan sluta upp kring. Tyvärr är skolan det område där några av de djupaste skyttegravarna grävts. Att högerpartierna är överens om "nej till bussning av elever" som Moderaternas kampanj lyder, räcker inte särskilt långt på vägen till en likvärdig skola.

På fredagen var det dags för Centerpartiets valkonvent. I sitt tal upprepade Annie Lööf budskapet att C går till val självständigt och poängterade också att en tredjedel av väljarkåren ser sig som mittenväljare. Trots detta är Lööf ensam i mitten.

Hon har rätt i att det är "varje politikers förbannade skyldighet att hitta gemensamma lösningar". Det är inte väljarnas plikt att ge politikerna ett bekvämt valresultat. Det är politikernas ansvar att hantera resultatet, kompromissa och finna lösningar. Grundade i den breda mitten som de flesta väljare faktiskt tillhör. För det handlar också om legitimitet. Att ha landet med sig på politiken man genomför, inte bara med något enstaka mandats övertag.

När Ulf Kristersson talade på Moderaternas valupptakt sade han: "Kära vänner i Centern – vad är det ni har satt er själva i?" och lyfte att partierna i S-regeringsunderlaget saknar ”gemensam uppfattning”. Han blundade i vanlig ordning för att M och SD rimligen saknar gemensam värdebas. Det har partierna i en bred mitt – och borde därför kunna kompromissa om sakfrågor.