Flera nätter vaknade hon av att blixten gick av från pojkvännens mobiltelefon. Men om det var en konstig dröm eller verklighet kunde hon till en början inte avgöra. Med tiden skulle den fasansfulla sanningen gå upp för henne.

Det handlar om ett av Sveriges största våldtäktsfall. Två nordvästskånska bröder dömdes till sju, respektive två år och tio månaders fängelse av Helsingborgs tingsrätt. Hovrätten fastställde domen i slutet på juni och nu har den vunnit laga kraft.

Vi möter Emelie och hennes nuvarande pojkvän Philip utanför deras hem i en liten skånsk ort. Där har de bott tillsammans sedan i början av året och nu försöker de leva ett ”normalt” liv. Men vi tar oss några år tillbaka i tiden.

Emelie träffade den kille, som senare skulle dömas för bland annat 96 våldtäkter mot henne, i gymnasiet. De blev ett par först några år efter studenten.

– Jag och en tjejkompis skulle fira halloween i Helsingborg och där träffades vi igen. Det slutade med att jag missade sista bussen hem och sov över hos honom, säger Emelie.

De blev ett par som skulle hålla ihop i nästan sex år. De fick barn och skaffade flera husdjur. Men snart började Emelie fatta misstankar om att något inte stod rätt till. Hon väcktes om nätterna av att något, som hon inte riktigt kunde förklara, hände henne.

– Jag levde i någon dimma, hjärnan stängde av och jag somnade om. Nu i efterhand har jag fått reda på att jag eventuellt var drogad var och varannan natt. Det är en brutal känsla.

Efter de fruktansvärda nätterna var det som att vakna upp efter en utekväll, med en obeskrivlig bakfylla eller bara någon halvtimmes sömn, trots att hon visste att hon sovit.

I början på förhållandet hände det sporadiskt, kanske några gånger per halvår. Men det kom efterhand att eskalera till flera dagar i veckan. Det var också då som hon började förstå vad som hände, att de mardrömslika upplevelserna faktiskt var verklighet.

– Jag vaknar till och vet att något händer, att något är fel. Men jag kan inte röra min kropp, allt är tungt. Jag vill vakna, skrika och springa därifrån men min kropp kan inte. Sen blir det svart igen.

Emelie stannar upp mitt i meningen och letar efter ord som kan förklara känslan hon upplevde där och då.

– Det var precis som att man blivit fruktansvärt kränkt, jag var livrädd varje natt. Känslan att någon rört en och varit i en medan man sov, den känslan går inte att beskriva, den är så otäck och fruktansvärd, säger hon.

Statistik om våldtäkter från Brottsförebyggande rådet (Brå), visar att bara fem av 100 våldtäktsanmälningar leder till fällande dom. Och även att det finns ett stort mörkertal när det gäller kvinnor som utsätts för en våldtäkt.

– Det är många fler som säger att de har blivit utsatta för en våldtäkt i vår årliga nationella trygghetsundersökning än antalet anmälningar, säger Stina Holmberg, utrednings- och forskningsråd, på Brottsförebyggande rådet.

Hur stort mörkertalet är kan vara svårt att dra några slutsatser om, eftersom det som fångas upp i en trygghetsundersökning många gånger inte lever upp till en juridisk våldtäktsnivå, enligt Stina Holmberg.

– Men att mörkertalet är stort, det är helt odiskutabelt, säger hon.

Det kan bero på flera olika saker forsätter hon.

– Att man skäms och tycker att det är ens eget fel, men också att man inte tror att det kommer leda till något juridiskt, för många vet att en väldigt stor andel inte leder till en fällande dom.

Statistiken visar också att majoriteten av våldtäkterna sker av en bekant, hela 95 procent. Bara fem procent utgörs av så kallade överfallsvåldtäkter. En tredjedel av alla våldtäkter sker i en nära relation, precis som i Emelies fall.

Några år in i förhållandet berättar Emelie till slut för sin pappa om att hon blivit våldtagen. Med stöd från sina föräldrar bestämmer hon sig för att gå till polisen. Där uppstår en tragikomisk situation, tycker hon så här i efterhand.

Den äldre polisen som tar emot anmälan vet inte vad han ska göra.

– Jag tror att han hamnade lite i chock, för han började leta mellan papper, svamla och hade svårt att hitta rätt. Eftersom det var under en så pass lång period som jag blivit utsatt, så visste inte polisen om han skulle göra flera olika polisanmälningar eller en stor. Han hade ingen aning och i efterhand skrattade vi ganska mycket åt den stackars människa som hamnade där.

Men visst kände hon sig frustrerad där och då. För om polisen inte visste om han gjorde rätt, gjorde hon själv rätt som vänt sig till polisen?

– Då tänkte jag att det är ingen som kommer tro mig och att det var helt onödigt att gå in och göra detta.

Hennes funderingar är inte helt tagna ur luften, statistiken visar att bara fem procent av alla anmälningar leder till fällande dom.

– Våldtäkt är ett brott som passar väldigt dåligt för det juridiska systemet eftersom det är ett brott som sker bakom stängda dörrar. Juridiken kräver att det ska vara bevisat bortom rimligt tvivel och då är det svårt när det inte finns några andra bevis än kvinnans historia, säger Stina Holmberg på Brå.

När polisen gjorde husrannsakan hittade de sömnpreparat i olika former, men enbart de fynden kunde inte bevisa att Emelie blivit drogad av sin före detta sambo. Men polisen fann även hårddiskar och minneskort med bilder och filmer som visade vad som hänt. Och utredningen kom att växa. Ytterligare sex kvinnor och ett barn utanför familjen hade utsatts för olika former av sexuella övergrepp. Vid tiden för husrannsakan var majoriteten av tjejerna ovetande om att de blivit utsatta.

– Flera av kvinnorna visste inte om att de blivit utsatta och många bröt fullständigt ihop när polisen visade filmerna under förhören, säger kammaråklagare Kristina Wedelbäck, som utredde fallet.

Att övergreppen var filmade kändes först som en kränkning men idag är Emelie tacksam eftersom det var den tyngsta bevisningen i rätten.

– Först kände jag mig riktigt utnyttjad, men nu känner jag: fyfan vad skönt att du faktiskt filmade, för det finns bevis. Du kan inte säga emot eller säga nej, för allt är filmat. Så nu i efterhand känns det faktiskt skönt att han filmade alltihop.

När Emelie valde att anmäla sin före detta pojkvän, hade hon en god vän som stöd. Det var Philip. Han var med henne när hon lämnade och hämtade barnen hos deras pappa. I rättegången var han stödperson. I alla dessa jobbiga stunder fann de kärleken.

När rättegången var som tuffast, tog Philip tag i Emelies hand för att ge henne stöd. Men när hennes expojkvän såg det så kröp obehaget återigen upp inom henne.

– Han har en väldigt obehaglig blick när han blir arg, och när han såg att Philip tog mig i handen, då gav han mig den blicken. Och den blicken...

I rättegången dömdes hennes före detta pojkvän till sju års fängelse för 102 fall av våldtäkt mot fyra olika kvinnor, ett fall av grovt sexuellt övergrepp mot barn och ytterligare tre sexualbrott mot lika många tjejer. I samma rättegång dömdes pojkvännens bror för två våldtäkter – den ena begick de två tillsammans. De två bröderna erkänner vissa brott men Emelies före detta sambo nekar till de 96 våldtäkter mot Emelie som han dömdes för.

Om vi slår ut sju år på antalet dagar och delar det med antalet våldtäkter så motsvarar varje våldtäkt ungefär 25 dagar i fängelse.

I Sverige har vi något som heter asperationsprincipen. Det är en formel som räknar ut hur länge ett brott ska beräknas till fängelsestraff. Om en gärningsman har begått flera brott av samma karaktär, så räknas varje brott av från det tidigare. Det första brottet som är allvarligast döms man fullt ut för, begår man ett brott till så blir det en tredjedel av straffet, nästa en sjättedel, sen niondel och så fortsätter det.

– De sista våldtäkterna gav bara några timmar i fängelset, vilket är helt galet, säger Kristina Wedelsbäck.

Hon menar att det är fel ur främst två perspektiv. Ur brottsofferperspektivet, där personen lider lika mycket och kanske till och med mer om de blir utsatta flera gånger, är varje brott minst lika plågsamt. Och att då räkna av straffet skickar förödande och konstiga signaler till brottsoffret.

Ur ett gärningsmannaperspektiv för hon ett liknande resonemang, ju fler brott man begår desto allvarligare är det. Men i rätten blir det istället ju fler brott desto mindre blir påföljden.

– Det är en allmän prevention, att straffet ska få en att avhålla sig från att begå brott men här uppmanar de gärningsmannen till att begå fler brott istället, säger Kristina Wedelsbäck.

När rättegången väl var över och när hovrätten slog fast domen kände Emelie sig plötsligt tom. Kampen för upprättelse hade varit hennes liv de senaste tre, fyra åren. Men nu när känslorna har hunnit landa är det en annan känsla som infinner sig.

– Nu känner jag att det näst intill är över. Han fick sitt straff, jag och de andra tjejerna fick vår rättvisa. Det var många av dem som inte visste vad han hade gjort och nu vet de.

Rädslan hon först hade för att rättsväsendet inte skulle tro på henne, att familj och vänner skulle överge henne, har hon nu kommit över. Även om det fanns en tid då vänner lämnade henne i misstro.

– Jag vågade stå upp för mig själv och göra anmälan och jag tycker det är så viktigt att fler vågar göra det. Att ta den kraften och styrkan som krävs för att orka.

Av publicistiska skäl och hänsyn till berörda har HD-Sydsvenskan valt att inte publicera Emelies efternamn.