Ann Lingebrandt är medarbetare på kulturredaktionen.

Det finns minnen, och så finns det Facebook-minnen. De senare kan dyka upp i flödet när man minst anar det, som en mer eller mindre ljuv påminnelse om vad man gjorde den här dagen för ett, tre eller fem år sedan. Eller rättare sagt: vad man delade den dagen och därmed ville låta alla andra veta att man gjorde.

Det blir ett slags digitalt fotoalbum, som söker upp dig istället för att du själv plockar fram det ur hyllan när du känner för att vara nostalgisk. På så sätt formas bilden av ett liv, men till skillnad från i albumet man själv sätter ihop är det livet så som ett datorprogram tror att man vill ha det.

Så här års ter sig mina autogenererade minnen ganska likartade. Det är bilder av skog, blommor, stränder och hav, ofta från olika vandringar runtom i Skåne. Kanske något slott i bakgrunden. Eller så är det en västerbottnisk sjö, samma sjö år efter år, i olika väderlekar. Nog finns det vissa år jag rycker till inför, men annars spelar det inte så stor roll om bilderna är från 2013 eller 2021. Som när Metaverse i veckan tyckte att jag behövde erinras om att jag för åtta år sedan poserade framför Skånes största träd: Tusenårseken vid Bosjökloster. Samma ek som jag stått och beundrat bara några dagar tidigare.

Första tanken: Hjälp, är jag så förutsägbar!

Andra tanken: Låter jag verkligen en algoritm styra mina minnen?

Tredje tanken: Det är ju ett fantastiskt träd, så fint att återse det. Vad är väl åtta år i en eks liv?

Och även om jag nu tycks vara notoriskt dålig på att föreviga vardagstristess är väl de här stunderna av idyll värda att vårda?

För ukrainska kulturpersoner jag följer har de delade minnena fått en annan funktion. De återvunna Facebook-uppdateringarna kan föreställa konstutställningar, konserter, litteraturevenemang eller bara privata vardagssituationer. Gemensamt för många av kommentarerna till dessa minnen är förvåning, häpnad, bestörtning. För bara ett år sedan gjorde vi det här! Det var inte särskilt länge sedan vår tillvaro såg ut på det här viset!

Det finns ett före och ett efter och de gamla bilderna gör brottet skärande tydligt. De berättar om en normalitet som gått förlorad. Om ett liv som man mer än något annat vill återvända till.

Somliga delar i stort sett bara minnen och ingenting från sin nuvarande vardag. Också utan kommentarer är det ett sysslande med det nyss förflutna som ekar av sorg.

Det finns ett annat slags bilder från Ukraina som i flera fall blivit virala: högtidsfotona som markerar livets viktiga händelser. Nu med krigets ödeläggelse som bakgrund. Vid skolavslutningen poserar elever från Chernihiv framför utbombade hus och övergivna stridsvagnar med examensband över axeln. En student från Charkiv har ställt sig framför sin skola, i spillror efter en artilleriattack, iförd en böljande röd balklänning. På en svit bröllopsfoton står bruden i sin vita klänning i huset som för några dagar sedan skadades av en bomb. Golvet är täckt av nedfallet murbruk och taket ser ut att när som helst kunna störta in. Det gör att de vita blommorna i brudbuketten ser ännu skörare ut.

Kontrasten mellan den festlighet kläderna signalerar och den kuliss ruinerna utgör ger bilderna en surrealistisk och omskakande effekt. Efter mer än fem månaders nyhetsström av krigsbilder hör dessa till de jag bäst kommer ihåg.

De säger att livet faktiskt pågår, inte riktigt som vanligt, men i alla fall. Kriget ska inte få ta ifrån oss våra minnesvärda tillfällen. Men de säger också att verkligheten inte ska retuscheras. Detta har hänt, det måste vi leva med, låt oss aldrig glömma det.

När Facebook 2018 lanserade den nuvarande utformningen av sin minnesfunktion under namnet Memories var det ingen hemlighet att de tillbakablickar vi matades med skulle framkalla positiva känslor. De delade ögonblicken skulle höja stämningen och öka folks välbefinnande, framhävde produktchefen Oren Hod.

Så även om vi nu öser på med våra dystra stunder kommer algoritmen att satsa på att sålla fram ljuspunkterna som kan göra oss glada. Men ingen artificiell intelligens i världen kan förstås räkna ut vilket glatt minne som gör ont idag.

Nu går jag i sensommaren ut. Dags att skapa nya semesterminnen. Och innan jag trycker på dela-knappen ska jag tänka: vad är det egentligen jag vill minnas?

****

VECKANS...

Uppsving. Det har rapporterats om ett ökat sug efter Houellebecq och Proust efter Liberalernas partiledare Johan Pehrsons oklara intervjusvar om huruvida han läst dem i skolan eller inte. Mer hoppingivande är den nya SOM-undersökningen som visar att ungdomars läsning faktiskt ökar. En anledning tros vara boktipsen på Tiktok. Äntligen en glad sociala medier-nyhet.

Boksläpp. På tisdag är det recensionsdag för Augustprisvinnaren Lina Wolffs nya roman ”Djävulsgreppet”. Den sägs vara än mörkare än hennes tidigare.

Osäkra framtidsutsikt. Vad kommer att hända med Fredriksdalsteatern? Nästa sommar är Eva Rydbergs sista och vem som blir ny chef är oklart. Att Helsingborgs stad vill ta över driften har fått Adde Malmberg att i veckan gå ut med ett öppet brev till Kulturnämnden, där han frågar: ”Hur många kommunala tjänstemän har kompetens inom humor och underhållning?”