– Det finns fyra judar kvar i Irak, berättar Michael Rakowitz.

Chicago-konstnären är tillbaka i Malmö efter sin succéutställning för tre år sedan. 90 000 besökare strömmade till Malmö konsthall för att se hur han hade byggt upp de mäktiga assyriska relieferna som förstördes av Islamiska staten 2015. Utställningen handlade även om Rakowitz judisk-irakiska släkthistoria som går minst 500 år tillbaka.

Idag är det få som känner till Iraks djupa judiska rötter. Vid 1900-talets början uppgick den judiska communityn till 150 000 personer. Dödsdomen kom sommaren 1941, med pogromen Farhud i Bagdad. Inom några decennier hade större delen av den judiska befolkningen tvingats fly.

Michael Rakowitz morföräldrar lämnade sitt älskade Bagdad – staden där befolkningen en gång i tiden bestod av fyrtio procent judar. De hamnade slutligen i USA.

– De kunde ha beslutat sig för att överge sitt arv. Men de var så stolta över att komma från Bagdad, säger Rakowitz.

I deras hem i USA var allt på golven och väggarna från Irak. I köket lagade mormor och mamma irakisk-judiska rätter som Michael Rakowitz i sin tur lär ut till sina barn. Han uttrycker en enorm tacksamhet för att morföräldrarna höll fast vid ett arv som gjorde dem både glada och sorgsna.

Nationen Irak var dock inte lika orädd. Precis som i så många andra länder i Europa och Mellanöstern såg nationalistiska politiker och historieskrivare i Irak till att utradera minnet av den judiska befolkningen.

Michael Rakowitz samarbetspartner, akademikern Ella Shohat, har beskrivit det som en påtvingad minnesförlust. De irakiska judarna förnekades, och övriga irakier förväntas glömma sina gamla judiska grannar och vänner.

Men under tre kvällar i början av augusti förvandlades Malmö konsthall till en tidskapsel. Tillsammans med konsthallen, Irakiska kulturföreningen i Malmö och restaurang Smak anordnar Michael Rakowitz det levande konstprojektet ”Dar Al Sulh” där femtio inbjudna gäster per kväll får återvända till tiden då Iraks huvudstad var en judisk metropol.

Redan i restaurang Smaks entré möts vi av två vackra fat som räddats från Bagdads stora synagoga. De dignar nu av saftiga dadlar med valnötter.

– Det är en tradition som har funnits i min och andra irakiska familjer: När man får barn placerar man en dadel i de nyföddas munnar så att deras första smak av livet blir söt, berättar Michael Rakowitz.

Den mesta av kvällens mat serveras på metallfat som judar räddade med sig när de tvingades fly förföljelserna i Irak på 1940- och 50-talen. Många av de fattigaste anlände till Israel och tvingades sälja faten för att kunna försörja sina familjer. Rakowitz har i sin tur köpt dem av israeliska antikvitetssamlare.

– I faten finns lager av både tillhörighet och separation. För mig är det ibland viktigt att låta materialen tala.

I Israel skulle de irakiska judarna assimileras in i den nya staten som konstruerades. Från att ha talat arabiska förväntades de byta till hebreiska. Mycket av syntetiseringen präglades av rasistiska attityder från de europeiska migranterna, säger Michael Rakowitz när gästerna har samlats på konsthallens innergård.

Vi är en brokig skara. Här finns akademiker, konstnärer, politiker, föreningsmänniskor och styrelseproffs som har rötter i en mängd olika länder.

– Malmö är en fantastisk stad men vi möts inte alltid, förklarar Lina Al-nahar som är projektledare för ”Dar Al Sulh” i Malmö.

Hon och Michael Rakowitz bär identiska vita kockrockar med ett porträtt av hans mormor på. Över bröstet står det ”Domain of conciliation”. Dar Al Sulh ska vara en plats för försoning och orädda möten, och därmed utgöra ett motstånd mot påtvingad minnesförlust.

Gästerna samlas kring en glödande grill på innergården. På de långa spetten hänger stora fiskar – i kväll är det multe som grillas. Den babyloniska rätten Masgouf är tretusen år gammal.

Rakowitz citerar författaren Michael Pollan: städer skapas först när människor bestämmer sig för att laga mat tillsammans. Vi ska snart gå in i en sal där vi tillsammans ska hacka grönsaker och förbereda kvällens måltid.

En av gästerna ber Michael Rakowitz berätta mer om de irakiska judarna – han har hört talas om svarta judar från Etiopien men väldigt lite om de irakiska.

– Jag uppskattar frågan, säger Rakowitz och drar historien kort.

Han konstaterar att judarnas öde i Irak måste förstås utifrån framväxten av nationalismen på 1900-talet. Några timmar tidigare har han berättat för mig att tyska ambassaden i Bagdad köpte en irakisk dagstidning.

– Allt som Hitler sa översattes till arabiska.

Efter exodus ur Irak blev judarna klämda från flera håll. Deras identitet ifrågasattes. Såväl hans morföräldrar som hans mamma beskrev sin bakgrund som arab-judisk men Michael Rakowitz får hatmejl från båda sidor för att han kallar sig just arabisk jude.

– Det finns människor som till och med tar upp eugenik, att judar och araber på något sätt är biologiskt olika. Då börjar man komma in på ett riktigt farligt territorium. Det påminner mig om vad som hände i Nazityskland.

– För mig var vår familj så genomsyrad av att vara i Irak i tusentals år att det var vårt dna.

Han berättar för mig om påhopp från andra judar, som vill få honom att känna sig som en förrädare eftersom han är antinationalist och kritisk till Israels politik.

– Jag håller inte med om att palestinier måste fördrivas för vår överlevnads skull. Det finns ingen anledning för den ena att förneka den andra. Det har setts som något som ogiltigförklarar min relation till mitt eget community. Och det är verkligen traumatiskt.

Någon sådan fientlighet har han inte känt i Malmö. Tvärtom. Under utställningen 2019 samarbetade han och konsthallen med Irakiska kulturföreningen i Malmö. Han kände sig omfamnad av den irakiska gruppen. Och en snabb och nära vänskap utvecklades med kulturföreningens ordförande Lina Al-nahar.

– Lina är som en syster för mig, säger han.

Det skulle bli hans mest meningsfulla utställning någonsin. Irakiska kulturföreningen välkomnade honom med en fest som kändes som ett bröllop. Även den här gången anordnas en fest. Vigsellöftena har förnyats, säger Rakowitz med ett leende.

– Jag känner att jag har kommit hem. Jag skulle älska att bo här.

Allt detta strider förstås mot hur Malmö brukar beskrivas, slår han fast.

– Staden har instrumentaliserats och förolämpats av personer som Obama som har använt Malmö som ett exempel på invandringens negativa konsekvenser. It’s such bullshit!

Han syftar på att Barack Obama flera gånger skickade sitt särskilda sändebud mot antisemitism till Malmö. Jag nämner att många av mina judiska bekanta inte skulle hålla med om att det var rasistiskt att påtala att även människor med rötterna i Mellanöstern har gjort sig skyldiga till antisemitiska trakasserier.

– Absolut. Jag kommer från en stad där det sker antisemitiska attacker hela tiden. Det här är ett globalt problem. Det får aldrig, aldrig reduceras.

Rakowitz nämner att antisemitism existerar på alla platser han har besökt runtom i världen. Folk har aldrig dragit sig för att påtala att han är jude och inte hör hemma där. Han påpekar att det inte var meningen att låta avvisande mot Obamas kritik, men att vi också måste vara medvetna om att högerkrafter utnyttjar antisemitism för att attackera araber och muslimer.

De irakier som Michael Rakowitz mött i Malmö har pratat öppet om hur viktigt det judiska arvet är, inte bara i Irak utan i hela arabvärlden. Ju mer sådana samtal kan lyftas upp, desto mer kommer vi att gå framåt.

– Jag är djupt upprörd över att judar här inte känner att de öppet kan bära sin Magen David [Davidsstjärna] runt halsen eller att de måste dölja vilka de är.

Det är precis sådana problem som konstprojektet vill bekämpa, så att fler ska kunna tala öppet och stolt om sin identitet.

Han beskriver ett drabbande ögonblick 2013 när ”Dar Al Sulh” arrangerades i Dubai. Det var första gången som irakisk-judisk mat serverades i Arabvärlden sedan judar tvingats lämna Irak. Under middagen började en äldre irakisk man plötsligt att gråta. Han saknade sina judiska grannar som flytt. En annan irakier sa: ”När får vi tillbaka våra judar?”

– Det får mig verkligen att våga tro. Det får mig att vilja fortsätta det här arbetet.

På Malmö konsthall börjar kvällen lida mot sitt slut. De vindlande samtalen runt långbordet tar paus när Michael Rakowitz presenterar efterrätterna som gästerna lagat tillsammans.

– När vi äter våra desserter, låt dem bli ett förebud för de sötare tider som vi har framför oss.

Läs mer: Rakowitz-utställningen på Malmö konsthall väcker känslor [2019]