Jens Liljestrand är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Förra året gav han ut romanen ”Även om allt tar slut” som sålts till över 20 länder.

Bilen är röd, riktigt knallröd, i en varm, mättad nyans som den trevliga unga kvinnan intill mig kallade ”chili” och när jag för första gången grep tag i den skinnklädda ratten kände jag som en svag vibration i bäckenet och kvinnan log mot mig när jag styrde ut på motorvägen och accelererade och eldriftens diskreta spinnande gled över i ett fossilförbrännande vrål när maskinen bytte till bensindrift för att på allvar visa sin styrka, jag kände musklerna i den tysktillverkade motorn stegra under mina händer och kvinnan från bilfirman log igen.

Vi behövde inte en andrabil. Men jag ville ha den. Den feta, lyxiga känslan. De små fina detaljerna. Taket som går att öppna mot sommarhimlen. Doften av rikedom.

****

Jag blev rik. Det skedde stegvis och oplanerat. För tio år sedan var jag en frilansande kulturskribent med den typ av inkomster som är normala för detta skrå, möjligen hacket ovanför tack vare stående uppdrag för stabila kultursidor som Dagens Nyheters och Sydsvenskans. Som alla i branschen vet är det svårt att leva på att skriva bokrecensioner och jag kämpade med amorteringarna och barnens vinteroveraller. När jag blev anställd på Expressen kom månadslönen som en räddande ängel.

Första veckan 2013 avslutade jag mitt frilansliv med att skriva en essä för det sedermera nedlagda magasinet Neo, där jag sammanfattade mina år i prekariatet. Av någon anledning är det en av mina mest lästa texter, definitivt den som jag oftast blir påmind om av kolleger. Kanske för att jag satte fingret på något många av dem tänker, men sällan skriver ut: hur den ständiga oron för pengar vilar som en blöt, grå filt över den icke-anställda delen av den textproducerande branschen. Hur en hel yrkeskår går runt med konstant magont, stressade över hur de ska ha råd med pensionen, tandläkarbesöket, sommarveckorna med ungarna.

Essän hade titeln ”10 000 f-skatt”, vilket var artikelarvodet jag fick från Neo. Tidningen är som sagt inte kvar, men de flesta kulturfrilansar skulle nog fortfarande, knappt tio år senare, tycka att 10 000 är rätt bra betalt för en text. När jag, för att kontrollera saken, kastar ut frågan på Twitter svarar en författare att han ”har gjort hela böcker för det”. Tydligare än så kan situationen knappast illustreras.

****

Men som sagt, jag blev rik. Jag hade nu ett fast jobb och en månadslön som till skillnad från frilansarvodena stadigt tickade uppåt. Efter några år fick jag dessutom klart en biografi över Vilhelm Moberg som sålde i över 30 000 exemplar, gav mig ett hundratal föreläsningsuppdrag (à 7 500 kr) och dessutom närmare 400 000 kronor i diverse priser.

Förlåt, jag vet att det är ofint att skryta om pengar, särskilt på kultursidor. Det är en del av problemet. De flesta kulturarbetare är fixerade vid pengar, samtidigt som de föraktar den som öppet talar om dem. Vi vill tjäna pengar, vi vill sälja böcker, vi vill bli belönade av stipendienämnder och juryledamöter, men i den fasad vi visar varandra och omvärlden är vi fullt belåtna med att leva i (en alltmer desperat) fattigdom i utbyte mot den fantastiska chansen att ägna dagarna åt vackra tankar.

Så låt mig bara ödmjukt konstatera: jag blev rik på min Mobergbok, jag köpte en skinnjacka från Prada, jag tog med min fru till Biblioteksgatan i Stockholm och bad henne plocka ut den handväska hon önskade sig, jag skickade in mina royaltybesked till banken som lät mig låna pengar till en villa i en av Sveriges rikaste kommuner.

****

Det mesta av pengarna använde jag till att vara ledig en längre period för att kunna vara med min nyfödda dotter samt påbörja en ny bok, en roman. När jag återvände till Expressen insåg jag att jag i längden måste välja mellan att skriva böcker och jobba kvar på tidningen. Jag fattade beslutet att avsluta min anställning men stanna som frilansmedarbetare på tidningen.

Visst skulle det bli knapert framöver, tänkte jag, men efter ett antal år med goda inkomster hade jag byggt upp en ekonomi, mödosamt investerat i det som är så förtvivlat svårt att uppnå för en frilans: ett fungerande vuxenliv med lån, bil, villa, pengar på banken, fonder till barnen, pengar till semestern. Att bita sig fast i ekonomisk trygghet fram till pensionen var väl inget för en drömmare som jag!

En driftig agent tog sig an min roman och lyckades sälja den till 21 förlag ute i världen, varav flera betalade enorma summor i förskott. Obegripligt nog var jag plötsligt ännu rikare. Om jag för några år sedan hade befunnit mig på svenssonsamhällets medelklassnivå, vilket i frilansvärlden är synonymt med överklass, hamnade jag plötsligt i den verkliga överklassen. På nivån där jag bjuder min kompis på Michelinrestaurang för femsiffrigt. Där jag slentrianmässigt kollar efter den dyraste sviten när jag bokar hotell. Där jag betalar andra för att städa mitt hem, tvätta mina fönster, läsa läxor med mina barn och rengöra min bil in- och utvändigt.

Det vill säga min andra bil, den som jag kör grejer till tippen med och låter barnen äta snabbmat i.

Den andra, den nya, knallröda, är alldeles för fin.

****

I dagens Sverige är rikedom inte längre något fult. I många yrkesgrupper – säg läkare, eller advokater, eller ägare av friskolor – är feta löner något som tas för givet. Ingen reagerar längre på att chefredaktörer på svenska dagstidningar tjänar hundratusentals kronor i månaden. Att vissa människor blir förmögna är något vi i vårt samhälle har lärt oss acceptera som en naturlag.

Ändå är det en omtumlande upplevelse att bli rik som frilansande författare och skribent, eftersom nästan ingen annan är det. Sådana som jag förtjänar inte rikedom, inte när så många andra – smartare, trevligare, mer ambitiösa och belästa och talangfulla – städar toaletter och skriver dikter mellan skiften. En vag känsla av pinsamhet vilar över alltihop, som om jag hade cashat in på ett flyktingboende eller mjölkat en avlägsen släkting. Man säger ”Grattis till alla pengarna!” med ett leende som aldrig når ögonen.

Jag kommer sent till ett releaseparty för en ny bok och drinkbiljetterna är slut, man måste betala i baren. ”Men du har väl råd din jävel”, säger kompisen som gett ut boken och flinar.

”Visst, jag ska bara kolla vad euron står i”, svarar jag och släntrar bort till baren med kortet i handen. Bakom mig hör jag skrattsalvorna.

****

När märkte jag själv att jag hade tappat distansen? Tidigt. Kanske redan i januari 2019, när jag blev plåtad för ännu ett pris och höll fram det inramade diplomet och fotografen frågade: ”vad ska du göra med det?” och jag hörde mig själv svara:

”Jag hänger det på väggen med de andra.”

****

Rikedomen, och den djupa känsla av orättvisa som är behäftad med den, göder också min arrogans. Ett förskott på 300 000 kronor från ett fint utländskt förlag var nyss en ofattbart generös skänk från ovan. Nu är det en rättighet, något välförtjänt, ja närmast snålt; varför fick jag inte mer?

Ännu bittrare är revanschlusten. När jag förföljs av rasister och idioter på Twitter kämpar jag med frestelsen att skärmdumpa mitt bankkonto och lägga upp det i tråden. När jag skriver i Expressen om Bukowskis försäljning av Lars Noréns dödsbo möts jag av gliringar på Facebook över min materialism och ytlighet och på rent jävelskap köper jag en av Noréns grejer på Bukowskis auktion, en betongbänk, och måste återigen hejda mig från att lägga upp en bild där jag vräker mig på bänken med ett stort glas Sauternes.

Pengarna, och jag är medveten om hur banal denna insikt är, gör mig inte lyckligare. Tvärtom förstår jag nu varför lottomiljonärer först skiljer sig, sedan blir alkoholiserade och slutligen begår självmord. Känslan av ensamhet, av att vara fången i en bluff som närsomhelst kommer att avslöjas, håller mig vaken om nätterna. Jag fyller ett excelark med siffror och räknar fram en kalkyl över hur många år jag kommer kunna leva på det här sättet, hur länge det dröjer innan jag är lika fattig som alla andra.

****

Nej, pengarna gör mig inte lycklig, det är sant. Lika sant är att jag var lycklig, i några få dagar, kanske rentav veckor var jag fantastiskt glad över alla framgångar. Ruset, triumfen, pirret, som en förälskelse.

Men nu? Excelarket, skatterna, girigheten.

Jag köper konst. Konst är bra, den stannar kvar, den dag allt är förlorat kommer tavlorna påminna mig om hur det kändes att ha råd att köpa dem.

Jag sitter på min bänk, Lars Noréns betongbänk, där fick ni era jävlar.

Jag kör min bil, den knallröda bilen som är frihet och styrka och belöning. Jag öppnar taket och känner doften av sommar och vet att den här stunden, det här ögonblicket tar ingen ifrån mig, jag hänger det på väggen med de andra.

Allting annat är förgängligt. Pengarna, livet. Frågan är mest vad som först tar slut.