Annons

Annons

Annons

Annons

Kultur

Böcker
Lina Wolff är skoningslös i skildringen av mannen som slår

I ”Djävulsgreppet” skriver Lina Wolff rakare och tydligare än förr om våldet. Victor Malm läser nya romanen från en av de författare han håller högst.

Text: 

Det här är en recension.Analys och värderingar är skribentens egna.

Lina Wolff. Foto: Gustav Bergman

Annons

Fakta

Lina Wolff

Djävulsgreppet. Albert Bonniers förlag.

Eftersom Lina Wolff är skribent på kultursidan recenseras boken av Victor Malm, kulturchef på Expressen.

Hela den gamla mytologin måste skrivas om. Detta ”batteri av upphöjda, sakrosankta legender som utmejslats av män” måste bli nytt, för att världen ska bli ny. Möjlig att leva annorlunda i.

Ungefär så tänker huvudfiguren, oftast kallad Minnie efter Minnie Mouse, ungefär halvvägs in i Lina Wolffs nya roman ”Djävulsgreppet”. Och hon gör det av en anledning. Det är hon som ska förändra legenderna. Hon ska vara ”den första som inte bara ser ljuset efter den långa vandringen genom mörkret, utan som också stiger ut i det, badar i det, omsluts av det och slutligen befrias”.

Annons

Litterära figurer som går i den sortens tankar brukar misslyckas ganska fatalt. Det gör även Minnie.

Annons

Sedan den Augustprisade romanen ”De polyglotta älskarna” har Lina Wolff tillhört författarna som jag håller högst. Hon är rolig, smart och skriver lika våldsamt medryckande som formellt komplext, gärna om kärlek och ensamhet, hela tiden med en cyniskt vass blick på vår tid. Som styvast var hon i den mästerliga ”Köttets tid”, en våldsam berättelse om skuld och en märklig dokusåpa. ”Djävulsgreppet” passar, på sätt och vis, in bland de tidigare romanerna, men den är rakare. Tydligare. Mer präglad av ett ärende.

En kvinna kommer från Sverige till Florens och en man. Redan från början går hon in för att förändra honom. Bättre skjortor, deodorant, nya jeans. Hon får honom till och med att raka av håret, trots att han tycker sig se ut som ”en jättekuk”. Hon är inte helt glad i att denna förvandling väcker andra kvinnors intresse, och hon är ännu mindre glad i att han frossar i deras uppmärksamhet, men hon säger ingenting. Hon är tyst, och det gillar han, han har alltid velat ha en tyst kvinna. Illavarslande? Jo. Men de verkar lyckliga.

”Djävulsgreppet” är som sagt rak och tydlig. Det tar femton sidor, ungefär, sedan står det klart att lyckan bara är ett sken och att mannen, oftast kallad Mickey eller den renlige, är en aggressiv och manipulativ människa. Utan att varken Minnie eller läsaren förstår exakt varför slår förbindelsen över i otrohet, svek och våld. Rent konkret: Han börjar slå henne.

Annons

Annons

Hon kunde ge honom nya jeans och en ny frisyr – polera ytan – men förändra det inre? Det som vi i brist på bättre ord kallar själen? Minnie vill, drömmer om det, föreställer sig att det är hon som provocerar fram hans våld. Men nej. Mannen är en man som slår, han är en man som är otrogen, han kommer fortsätta vara otrogen och han kommer att fortsätta slå. Fina skjortor eller inte.

Wolff har skrivit om liknande grejer tidigare, bland annat i ”De polyglotta älskarna”, men den här gången verkar hon vara mer angelägen om att det angelägna ärendet ska gå fram – och det gör det. Kostnaden är att romanfigurerna blir mindre psykologiskt komplexa och fascinerande än i de tidigare romanerna, men ”Djävulsgreppet” är för den sakens skull inte en simpel berättelse: Mönstergilla skildringar av dynamiken i en våldsam och destruktiv relation riskerar ju att förbli just det – mönstergilla, snarare än litterärt intressanta.

Wolff, som under många år har varit en av svenskans mest rafflande berättare, navigerar enkelt undan sådana problem. ”Djävulsgreppet” är nämligen också en sorts ödesmättad äventyrsberättelse, spännande och dyster. Det är en lösning som fungerar väldigt väl. Som ger en klaustrofobisk relation och dess våldsamma dynamik dramatiska konturer.

Minnie tar till flykten. Letar efter ljuset som hon – och vi alla, ärligt talat – hoppas ska gå att hitta, någonstans bortom det kompakta mörkret. Kanske finns det i USA, hos en vänligare, enklare man i New Orleans.

Annons

Men nej.

Prosan är enkelt snygg, och lika fängslande som blicken är pessimistisk. Befrielse? Hopp? Frälsning? När man läser ”Djävulsgreppet” verkar det där vara ord hämtade från en nattstånden och naiv världsbild. Jag är ganska säker på att någon som har genomlevt en destruktiv relation kan känna igen sig, gestaltningen är trovärdig och effektiv, men Wolff erbjuder inga terapeutiska fantasier, inget ljus, bara en svartsynt skildring av mänskligheten (särskilt manligheten, lika våldsbenägen som svag). Verkligheten är hård sten, en lastbil på kollisionskurs. Är detta den nya mytologin slipper jag helst vara med.

Det skriver jag inte som en invändning. Jag gillar det skoningslösa och ömt verklighetsnära i ”Djävulsgreppet”. Sällan behöver Wolff mer än en mening eller två för att få världen att kännas äkta, sann, pulserande. Det är liv, det är prosakonst. Hon har utan tvekan skrivit bättre romaner, men Wolff är så rasande skicklig att jag redan ser fram emot nästa.

Annons

Annons

Till toppen av sidan