Ida Ölmedal är kulturchef.

Vid midnatt den 21 december 1954 väntar ett gäng Chicagobor på ett flygande tefat. Deras ledare har sagt att hela landet ska drabbas av en katastrofal översvämning om bara några timmar. Men själva ska de hinna räddas. Klockan slår tolv. Inget ufo i sikte. Gruppen hittar en annan klocka som fortfarande står på några minuter i tolv och sluter sig till att det ännu inte är midnatt. Sedan passerar även den klockans visare det ödesdigra strecket. Skräcken tilltar. Men så kommer ett lugnande besked från ledaren: undergången är inställd. Gruppens tillgivenhet har räddat mänskligheten.

Så långt inga konstigheter.

Det är nu det intressanta händer.

Det är många i sekten som har offrat massor för sin nya tro. De har gett upp jobb, gjort sig av med prylar och haft stora bekymmer med vänner och familjemedlemmar som inte tänkt följa med på rymdskeppet.

Man skulle kunna tro att de som offrat mest är först med att lägga benen på ryggen när profetian visat sig vara falsk. Tvärtom är det just de som förblir lojala med sin ledare och stannar i sekten.

Det här vet vi eftersom gruppen är infiltrerad av några socialpsykologer. En av dem, Leon Festinger, kommer att använda studien för som exempel på ett idag vida känt begrepp: kognitiv dissonans. Tanken är att människor upplever så stort obehag när våra tankar, beteenden och känslor krockar med en ny insikt att vi är beredda att bortse från uppenbara sanningar för att känna att vår värld håller ihop.

Det är svårt att inte tänka på ufo-sekten den här sommaren. Den här gången är det undergången vi försöker undvika att tänka på.

Årets sommar kan bli den torraste i Europa på 500 år. Det brinner i de franska skogarna. Floderna torkar ut. Forskare varnar för att vi vet alldeles för lite om vilka katastrofer som kan vänta om temperaturhöjningarna blir högre än de lägst räknade scenarierna.

Samtidigt är signalen från sju av åtta svenska partier att klimatfrågan ska lösas på något magiskt vis som vanliga väljare inte behöver bry sig om, att det centrala framtidslöftet är att alla ska få tanka bilen och käka hamburgare, eller om det nu var korv, precis som vanligt. Och såklart ska vi få fortsätta åka på charter, kanske med elektrifierade tefat – förlåt, flygplan.

Den skrämmande hettan, rapporterna om döende fåglar som störtar mot marken – inget tycks så tvivel. Tvärtom. Som DN:s kulturchef Björn Wiman nyligen konstaterade: ”Ju tydligare tecknen blir, desto mer ökar kraften i förnekelsen och desto högre ljuder glåporden om ’hysteri’ och ’alarmism’.”

Det finns inte en avgörande samhällsfråga – krigen, ekonomin, migrationen, till och med brottsligheten – som inte direkt påverkas av klimatförändringarna. Ändå tonas problemet ner i valrörelsen.

Den dåvarande finansministern Anders Borg kunde få kritik för att han talade om världsekonomin i vädertermer. Mörka moln som tornade upp sig vid horisonten. Aprilväder. Risk för frostnätter. Invändningen gick ut på att han på så vis gjorde ekonomin till något okontrollerbart, icke mänskligt. Det var vad väder brukade symbolisera. Det är som vädret, brukade vi säga om saker vi inte riktigt kunde göra något åt. Så ironiskt, men också talande, för det finns uppenbarligen en föreställning om en skarp uppdelning mellan det kontrollerbara och det opolitiska. I ett politiskt landskap fastnaglat vid risk och kontroll, och utan visioner, blir det som vi kan påverka men inte fullt ut kontrollera svårt att tala om.

Vad är inte som vädret? Vad går med all säkerhet att kontrollera? Ja, man kan ju alltid språktesta och adhd-screena fattiga barn. Dem vet man var man har.

VECKANS ...

Smärtpunkt. Under fredagskvällens stjärnfall gick tankarna till författaren Salman Rushdie, som just knivhuggits allvarligt på en scen i delstaten New York, där han skulle tala om yttrandefrihet och exil. Rushdie har levt under dödshot sedan han publicerade romanen ”Satansverserna” (1988) och Irans före detta ledare ayatollah Khomeini utfärdade en fatwa mot honom. Läs gärna Arvid Jurjaks text om vad Rushdie sagt om hoten.

Smygstart. Andra säsongens första avsnitt av den sanslöst populära ”Tunna blå linjen” har premiärvisats på Way out west i Göteborg och ses idag på Spegeln i Malmö. Läs Malin Krutmeijers krönika.

Samtidsskräck. Universitetet i Sussex plockade bort August Strindbergs ”Fröken Julie” från en litteraturlista eftersom den berör självmord. Det rapporterade brittiska The Times. Det lät för bra för att vara sant i ett debattklimat där den känsliga studenten som ropar efter censur blivit en välbekant skurkroll. Kanske var det lite för bra för att vara sant också – universitetet förtydligade sedan att texten tagits bort tillfälligt eftersom det just det året skett självmord bland studenterna. Clara Sandelind, verksam som universitetslärare i Storbritannien, skrev en intressant text på kultursidan om hur den brittiska regeringen sätter press på universiteten med liknande historier som argument.

Stjärnglans. Malmöfestivalen är tillbaka och alla är inte överlyckliga över konsertutbudet. Lika piggt som partiledarnas kulturval, tyckte kulturredaktionens musikkritiker Gabriel Zetterström. För min del har helgen dock två höjdpunkter: att Perseiderna passerar jorden och att Frida Hyvönen passerar Malmö.