Föreställningen är baserad på Patrik Svenssons Augustprisade bok Ålevangeliet: berättelsen om världens mest gåtfulla fisk, och när Tobias Theorell, konstnärlig chef på Folkoperan, frågade kompositören Emmy Lindström om hon ville ta sig an uppdraget att tonsätta den var hennes första tanke:

–"Hur sjutton gör man opera av det här?" Jag hade läst boken bara något halvår innan jag fick frågan, och jag tyckte otroligt mycket om den så jag tvekade inte en sekund. Men den har inte en story med en början och ett slut, den vanliga dramaturgin som finns i till exempel en Mozartopera. Detta är ett reflekterande verk som går in och ut mellan fakta och biografi. Men jag är en lösningsorienterad person och tänkte att det där ordnar sig!

Hon behövde inte heller arbeta ensam, utan kunde bolla tankar med Tobias Theorell som skulle regissera, librettisten Stina Oscarson och dessutom författaren Patrik Svensson själv.

Här kan du läsa mer om föreställningen på Malmö Live

Tobias Theorell berättar:

– Stina Oscarson kom till mig och sa att vi borde göra Ålevangeliet, och visionen var ålen som ett slags modern förklädd gud, och det tyckte jag var en så rolig idé. Jag tänkte att operaformen skulle fungera så bra, musiken kunde understryka ålens mysterium, det oförklarliga som vi fortfarande inte förstår efter 2 000 års forskning. Boken är också en beskrivning av Sverige och ett jordklot i förändring och dessutom en historia om förhållandet mellan en pappa och en son.

När Emmy Lindström började skapa musiken drog hon nytta av att hon kunde känna igen sig i Patrik Svensson och förstå vad han kände hade när han skrev boken.

– Jag tog med mig det melankoliska och blygsamma och försökte skriva musik som speglade det. Där finns stråk av gamla visor och melodier, samtidigt kände jag att det inte skulle bli en klassisk opera. Det måste finnas något anakronistiskt i den, ett förvåningselement som får publiken att lyfta på ögonbrynen och tänka "Vad fasen är det vi hör?!"

Så Emmy Lindström föreslog att använda en EWI, Electronic Wind Instrument, som kan beskrivas som en blåsinstrumentsynth som går att programmera med vilka ljud man vill.

– Jag föreslog lite blygsamt detta och de andra hakade på direkt. Jag hade inte väntat mig att de skulle vara så positiva, för det är lite crazy. Det är EWI:n som spelar ålens tema, och den har även ganska mycket improvisation, och det passar Emil Jonason som spelar väldigt bra, för han är utöver en klassisk klarinettist även en hejdundrande improvisationsmusiker.

Här kan du läsa mer om föreställningen på Malmö Live.

– På scenen får vi möta sonen och pappan och en tredje figur, som närmast är som en form av väsen. Kören är också med och agerar på scenen, som en sorts grekisk kör som kommenterar och deltar i handlingen – och till och med dansar lite i sina orange vadarbyxor, säger Tobias Theorell med ett skratt.

– Det är också en del projektioner, det är ett väldigt vackert och modernt scenrum som Ulla Kassius har gjort. Historien är väldigt spännande och gripande och musiken är oerhört vacker, och vi har sett när vi har spelat den i Stockholm att folk blir väldigt berörda, och samtidigt upplyfta. Jag tycker man hamnar i nån form av nästan euforiskt tillstånd, där man har gått igenom liv och död och glädje och sorg.

Men har Emmy Lindström och Tobias Theorell någon personlig relation till ålen?

– Jag kommer ihåg att vi tittade efter ål och funderade över dem när jag var ute i Stockholms skärgård som liten. Men man såg dem ju aldrig, säger Tobias Theorell.

Emmy Lindström tar vid:

– Jag har ätit ål en gång men det var inte något jag tyckte om. Min upplevelse av ål är att den bör få vara ifred, särskilt efter att ha läst boken och insett att det vi gör mot ålen är rent förödande. Innan tyckte jag mest att den var äcklig och obehaglig, men jag har fått ömmare känslor för ålen i det här arbetet, absolut.