David Wästerfors är professor i sociologi vid Lunds universitet.

En femtonåring som skytt i vad som ser ut som ett gängkrig eller en uppgörelse är inte helt lätt att förstå. Hur kan så unga människor bli redskap i konflikter som pågått under lång tid, sannolikt längre än den egna kriminaliteten?

Den brittisk-amerikanske forskaren James A. Densley menar att förtroende är en delikat sak i gängsammanhang. I hans undersökning i London mellan 2008 och 2010 (han gjorde intervjuer med 52 gängmedlemmar och andra gängassocierade londonbor) visade det sig att ett gäng eller en konstellation av något slag som vill skaffa en ny medlem, eller som adresseras av en ung person som vill ingå, arbetar med att tolka signaler. De illegala aktiviteterna gör förstås att det saknas konventionella instanser eller bevis, likt utbildningsintyg eller referenspersoner. Man måste istället kunna läsa av om personen ifråga går att lita på.

Att då pröva ”kandidaten” – alltså den som vill bli accepterad – genom ett uppdrag är inte ovanligt, till exempel att misshandla någon, inkassera en skuld, gömma ett vapen eller leverera ett meddelande. Samtidigt utsätts personen för risker som de etablerade och äldre gängmedlemmarna bekvämt kan undgå. De kan utlokalisera en uppgift och själva slippa eventuella straff.

Det finns visserligen ett slags ”automatiska” tecken på förtroende som kan underlätta rekrytering, påpekar Densley, till exempel att tillhöra samma familj, släkt och kvarter. Densley talar om att vissa bostadsområden kan uppfattas som en ”pool” av tänkbara medlemmar. Men misstro kan ändå kvarstå. Flera av de tecken som skulle kunna indikera god förmåga att ingå i gruppen kan simuleras, användas av infiltratörer eller bygga på felaktiga uppgifter. Gänget letar efter hard-to-fake signals, skriver Densley, signaler som nästan ingen kan betvivla.

Ett spektakulärt våldsdåd räknas som en sådan signal, men då bör det vara disciplinerat våld. Gängmiljöer är, hur underligt det än kan låta för utomstående, inte behjälpta av ”galet” våld, till exempel ett obehärskat raseriutbrott under en utekväll. Det goda ryktet uppstår snarare av förmågan att administrera våld, gärna på uppdrag av andra, som en ”organisationens agent”. Ju fler kunniga i disciplinerat våld man lyckas samla på sin sida desto mindre mängd faktiskt våld behöver utövas. Enbart ryktet om att det skulle kunna förverkligas kan räcka för att sätta rivaliserande gäng på plats.

Vi kan såklart inte säkert veta idag vad som motiverade gärningen på Emporia. Men säkert är att önskan om att få ingå i en gemenskap – detta basala mänskliga behov – ibland kan förmå unga människor från utsatta områden att begå grova våldsbrott för att bli godkända av en högt åtråvärd krets. Hur som helst var det en märklig parallellvärld som under några mardrömslika ögonblick avtecknade sig i Malmö i fredags.