Annons

Annons

Annons

Annons

Kultur

”Jag trodde att barnen skulle bli en befrielse”

När Anna Axfors fick sitt första barn krockade verkligheten med förväntningarna. Malmöförfattarens nya bok ”En dag i öknen” handlar om klaustrofobin i moderskapet och längtan efter att få skriva.

Text: 

Anna Axfors är aktuell med romanen ”En dag i öknen”.

Bild: Patrik Renmark

Annons

Shora Esmailian är kulturjournalist, författare och skribent på kultursidan.

Kontrasten är stor mellan kullerstenarna på gatorna i Jakriborg – bostadsområdet i Hjärup som är en pastisch på en medeltida stad – och den grusväg författaren Anna Axfors dagligen går med barnen i dubbelvagn. Till och från tågstationen. ”Guantamovandring”, kallar hon den och hoppas att jag inte är rädd om mina skor. Hon ställer sig mitt i den smala gången, omringad av höga stängsel, och kisar medan fotografen justerar blixten. Dammet yr när schaktmaskiner transporterar bort sand runt det som nästa år ska bli den nya stationen.

Om Jakriborgs färgglada husfasader känns malplacerade på den skånska slätten känns den nybyggda glasbron på den nya stationen ännu mer schizofren. Mer splittrad omgivning i Skåne får man leta efter och jag kommer att tänka på en central mening i Anna Axfors nya roman ”En dag i öknen”: ”Att skriva under en tid när ens jag ligger utspritt som glassplitter runt omkring en är svårt, det är splitter, splitter överallt”.

Annons

Annons

Orden tillhör det namnlösa berättarjaget som reflekterar över svårigheten att bli mamma samtidigt som hon försöker att vara en kreativ människa, en person där skrivandet är det centrala i livet.

Jakriborg ligger i Hjärup utanför Lund och blev Anna Axfors nya hemort efter separationen.

Bild: Patrik Renmark

Det är inte första gången Anna Axfors skriver om moderskap. Hennes debutroman ”Kärleksbrevet” från 2016 handlar om en infekterad relation mellan mamma och dotter. Men ”En dag i öknen” – som är första delen i en planerad trilogi – är den mest självbiografiska text hon hittills skrivit.

Vi sätter oss i den invändigt mycket moderna lägenheten i Jakriborg. Den är sparsmakat inredd men legokartonger och teckningar vittnar om att här också bor barn.

När Anna Axfors fick sitt första barn krockade verkligheten med hennes förväntningar. Den omedelbara kärleken slog inte till samtidigt som vardagen tedde sig klaustrofobisk.

– Jag ville skriva en bok om att det kan vara jobbigt att få barn. Inte praktiskt, mer på ett existentiellt plan. Att böja sig ner och torka upp en fläck från golvet är inte jobbigt, den handlingen i sig är inte svår, det är en liten fysisk ansträngning. Men för mig hade det med den nya livsuppgiften att göra. Allt torkandet blev som en symbol för det, säger Anna Axfors och drar upp benen under sig i den ljusröda soffan.

”Jag trodde att det skulle bli en befrielse från det som är ens liv. Att barnet skulle komma och rädda mig”, säger Anna Axfors.

Bild: Patrik Renmark

Annons

Hon kunde inte njuta av att titta på sitt nyfödda barn i babysittern i timmar, så som det framställts på bloggar och Instagram.

– Jag hade drömt om att gå en barnvagnspromenad och njuta av vädret. Jag trodde att det skulle bli en befrielse från det som är ens liv. Att barnet skulle komma och rädda mig.

Annons

Vad ville du bli räddad från?

– Skrivandet. Det är det som är så konstigt.

Istället visade det sig att det kreativa arbetet var så viktigt för henne att hon inte kunde släppa det. Men när det nya barnet krävde uppmärksamhet fanns det inte tid att tänka.

– Här fanns ett nytt liv som ville ha mig som mamma. Det kändes kränkande inför mig själv att inte vara en hundraprocentig mamma. Det är som om jag har misslyckats med att vara kvinna, säger Anna Axfors och fortsätter:

– Men jag har tagit mig tiden att tänka och skriva och det har gjort att jag har offrat delar av mitt moderskap. Jag tycker att jag är en helt okej mamma, en bra mamma på vissa sätt. Men framförallt de första åren med barn kunde jag inte njuta av att vara mamma för jag kände mig så mån om att fortsätta mitt författarskap.

Hon tror att konflikten är mindre påtaglig för fäder.

– Om jag hade varit en man med stort behov att skapa så tror jag att jag hade blivit en pappa som är rätt så närvarande, men som inte tar femtio procent av ansvaret hemma. De kanske tar tjugo procent av ansvaret hemma. Jag hade varit en bra pappa men inte en så jämställd pappa. Jag tror att män som är som jag har inte det här problemet för att de är helt vanliga pappor. Det är mycket högre förväntningar på mammor – det bara är så. Jag trodde att jag skulle kunna stå emot det, att jag kunde bryta könsrollerna när jag fick barn. Men det var mycket svårare än vad jag trodde.

Annons

”Om jag hade varit en man med stort behov att skapa så tror jag att jag hade blivit en pappa som är rätt så närvarande, men som inte tar femtio procent av ansvaret hemma”, säger Anna Axfors.

Bild: Patrik Renmark

Vändningen kom när Anna Axfors separerade. Hon är fortfarande god vän med sitt ex och uppdelningen mellan tid för skrivande och tid för barnen har blivit mycket tydligare.

Annons

– Sedan jag separerade har jag jobbat med mig själv med de här klassiska metoderna som yoga och meditation. Nu har jag blivit av med det mörka inom mig, så som jag hoppades skulle ske när jag fick barn. Innan lämpade jag över mycket ansvar för barnen på pappan. Nu är det tydligt vilka dagar som är mina, då kan jag vara närvarande, säger Anna Axfors.

”De kvinnor som Mary Andersson skildrar hade det förjävligt och man önskar inte att man var där. Men jag blev ändå avundsjuk på att någon kan kolla till ens barn när man ska till tvättstugan”, säger Anna Axfors.

Bild: Patrik Renmark

Men det har varit en lång väg för att må så bra som hon gör i dag.

– Första tiden efter separationen mådde jag så dåligt av att vara ensam, jag förstod inte hur jag skulle kunna leva utan en partner. Det kändes som att jag föll ner i ett hål. Det var det här hålet som mitt ex och kärnfamiljen delvis hade fyllt och det var det här hålet jag hade hoppats på att barnet skulle fylla. Men ingen kan ju fylla det och därför var det frustrerande att leva i en kärnfamilj. När hålet blev djupare efter separationen var jag tvungen att göra något åt det. Det är väl det som kallas att hitta sig själv, säger hon.

En anledning till att Anna Axfors flyttade till Jakriborg var just att tvinga sig själv att hitta sammanhang utanför kärnfamiljen. Berättarjaget i ”En dag i öknen” läser om livet i barnrikehusens Malmö på författaren Mary Anderssons tid och avundas hur mödrar delade på ansvaret för barnen.

Annons

– De kvinnor som Mary Andersson skildrar hade det för jävligt och man önskar inte att man var där. Men jag blev ändå avundsjuk på att någon kan kolla till ens barn när man ska till tvättstugan.

Några hus bort bor en nära vän och kollega och en gång varannan vecka äter Anna Axfors och hennes barn middag där.

– Hittills är det bara en familj jag känner här men bara det och våra middagar gör att jag känner att jag finns i en värld. Och att kärnfamiljen inte måste vara hela ens värld.

Annons

Annons

Till toppen av sidan