Annons

Annons

Annons

Kultur

Alex Schulman: ”När jag ser in i min barndom så är den väldigt levande”

Alex Schulman är högaktuell i höst. Med bok, film, poddturné och Dramatendebut. Filip Yifter-Svensson träffar författaren för ett samtal om såriga syskonrelationer, att lämna ut sin familj och varför Ivar Arpis bröstvårta spelar en roll i hans nya roman.

Text: 

Nya romanen heter ”Malma station”, ett namn han snodde av en kompis som kallar sitt lantställe för Malma. ”Det låter alltid som att de ska till himmelriket”, säger Alex Schulman. Foto: Meli Petersson Ellafi/ Bildbyrån.

Annons

Filip Yifter-Svensson är medarbetare på kulturredaktionen.

Gustaf Skarsgård, klädd i vit t-shirt och gråmelerade mjukisbyxor, sitter hopkrupen på scen, kroppsspråket lätt krampaktigt. Det är natt, han har bråkat med sin fru, och befinner sig i upplösningstillstånd.

– Och långsamt återfår jag besinningen, säger han, rätar på sig och tittar sig omkring.

På främre stolsraden sitter Alex Schulman med en manushög i knät och betraktar honom.

– Tack! säger Schulman efter ett tag och Skarsgård kliver ur sin roll.

Det är en fredagsförmiddag i slutet av augusti. Om några veckor har ”Tröstrapporter” premiär på Dramaten, en monolog som Alex Schulman har skrivit och regisserat och som framförs av Gustaf Skarsgård.

Annons

Det är bara en av alla saker Alex Schulman är aktuell med den här hösten: han kommer också med en ny roman, han ska ut på poddturné med kollegan Sigge Eklund, och så har filmen som bygger på hans bok ”Bränn alla mina brev” premiär.

Annons

– Det slår mig att vi har hållit på och jiddrat här en del, säger Schulman till Skarsgård och bläddrar i sina papper som är fullklottrade med anteckningar.

Repetitionerna sker visserligen på filialen Elverket, men pjäsen ska sättas upp på stora scenen på Dramaten, finkulturens kanske allra finaste rum.

***

När jag intervjuade Alex Schulman och hans poddparhäst Sigge Eklund för nio år sedan berättade de varför de närmade sig varandra 2007. De ville båda ha det som den andra hade men de själva saknade. Sigge Eklund hade fyra romaner i bagaget medan Alex Schulman hade gjort sig ett namn i det som då kallades för bloggosfären; han hade precis sagt upp sig som chefredaktör för sajten och magasinet Stureplan och skulle snart flytta över sin ”elaka” penna till Aftonbladet.

Sigge ville bli mer humoristisk och folklig, Alex drömde om att skriva böcker. ”Jag ville bli mer fulkulturell och Alex mer finkulturell”, förklarade Sigge Eklund för mig 2013.

För några år sedan retade Alex Schulman och Sigge Eklund Gustaf Skarsgård för hans spoken word-videor i sin podd, vilket gjorde skådespelaren rasande. Deras första möte inför samarbetet var laddat. ”Men när han kom in i rummet reste jag mig och vi omfamnade varandra direkt. Och sedan satte vi oss och läste texten och sa: ’Vi kör’”, säger Alex Schulman. Foto: Meli Petersson Ellafi/ Bildbyrån.

Det är så klart svårt att slå fast några orsakssamband här, men faktum är att det idag är Alex Schulman som skriver böcker som hyllas på kultursidorna. Visserligen visade han redan med debuten ”Skynda att älska”, som kom 2009 och handlar om hans pappa, att han inte bara kunde skriva elakt och rått utan också ömsint och litterärt.

Men något har hänt de senaste två, tre åren.

Han har övergett det självbiografiska skrivandet till förmån för romaner, som numera publiceras på ärevördiga Albert Bonnier förlag, han har värvats till Dagens Nyheter, och den här hösten befäster han alltså sin plats i finkulturen med att regidebutera på nationalscenen.

Annons

Annons

Men det smått unika med hans position är att han får vara så många saker samtidigt.

En av DN:s mest tongivande röster – samtidigt som han gör reklamsamarbeten på Instagram och i sin podd.

En författare som aktas på kultursidorna – och säljer som smör.

Ofta brukar man ju bara få vara det ena eller det andra – fin och viktig eller bred och kommersiell – men Alex Schulman lyckas vara allt på en och samma gång.

– Mmm ... kanske. Jag förstår vad du menar. Och i så fall är det ju en underbar position, får man säga, säger Alex Schulman när vi ses på hans förlag.

Men han funderar helst inte så mycket på detta, säger han, och med en antydan till irritation i rösten betonar han hur mycket jobb han lägger ner på sina böcker.

– Man kan inte hålla på och tänka på sig själv och sin position, det är så ohärligt. Jag mår inget bra av det. Jag vet själv att när boken kommer och pjäsen har premiär kommer jag sitta där och googla: Vad tycker de om mig? Jag vill bort från det.

***

Även om teatern är ett nytt sammanhang för Alex Schulman befinner han sig i välbekant litterär terräng.

Monologen ”Tröstrapporter” handlar om en man som går ut på sin balkong en natt – eller tidig morgon – i maj. Kvällen innan har han haft ett uppslitande bråk med sin fru och han känner att allt håller på att gå sönder.

– Han måste nysta i vad som hände igår kväll, han måste nysta i sitt liv. Och i sin barndom, förstås, säger Alex Schulman.

Han skrattar till när han säger det sista, medveten om sin besatthet vid den egna barndomen.

– Det är mycket man kommer känna igen, om man har läst mig.

Detsamma kan sägas om hans nya roman ”Malma station”. Den utspelar sig till betydande delar på tåg, på tre tidsplan och med tre olika berättarperspektiv – och alla vägar bär mot samma plats: en ödslig tågstation, omgiven av skog, som heter Malma station. Det är en laddad plats, där flickan Harriet på 1970-talet är med om sin barndoms mest uppslitande händelse, en händelse som fortsätter att påverka inte bara hennes liv, utan också hennes dotters.

Annons

Annons

– Min barndom var ju ganska mörk och syrefattig. Jag gräver mycket där. Funderar på vad som hände. Och hur det påverkar mina barn. Min mamma gjorde något 1983 som påverkar en flicka född 2012. Och det är väl det som den här boken handlar om, hur saker går i arv, säger Alex Schulman.

Alex Schulman har ett filmiskt språk i sina böcker, med tydligt utmejslade scener. ”Jag börjar varje bok med att rita scenerna, jag gör en bilderbok. Sedan fyller jag bilden med text. Därför blir det väldigt tydliga bilder.” Foto: Meli Pettersson Ellafi/Bildbyrån.

Han har skrivit böcker om båda sina föräldrar, och i ”Bränn alla mina brev” som kom 2018 spårade han sin egen vrede tillbaka till sin morfar, den uppburne författaren Sven Stolpe – släktens stora mörker.

I de två senaste romanerna handlar det alltjämt om dysfunktionella familjerelationer, men han har flyttat tyngdpunkten åt syskonrelationen. Alex Schulman har två bröder – Calle och Niklas – och liksom huvudpersonen i förra romanen ”Överlevarna” är Alex mellanbarnet. Relationen är inte problemfri, säger han, "men vi är inte heller ovänner”.

– Ibland kan jag vara ledsen över att vi inte är närmare varandra. När vi var barn kunde jag läsa dem utan och innan, de var nästan som en del av mig själv. Nu är de två män som jag är nyfiken på men vi andas inte från samma organ, som vi gjorde då. Det är alltid en chock för mig: att vi gled ifrån varandra, säger Alex Schulman.

Han fortsätter:

– I kärlekslösa familjer börjar syskonen slåss om kärleken. Man är redo att döda för att bli älskad av sina föräldrar. Jag tror att det finns kvar i vuxen ålder, ett agg.

I början av ”Malma station” överhör huvudpersonen Harriet ett samtal mellan sina föräldrar. Hon hör att de ska skiljas, hur de delar upp barnen mellan sig, och att ingen av dem vill ta med sig henne.

Annons

Alex Schulman har själv hört sina föräldrar föra ett sådant samtal i torpet, det nämns helt kort i ”Glöm mig”, boken om hans mamma.

– De skiljde sig aldrig. Så det blev inget av det, de ångrade väl sig. Jag minns hur jag låg där och hörde var jag skulle bli placerad – men jag har förträngt det. Jag kan inte komma ihåg vem som tog vem. Jag minns bara oron i kroppen.

Annons

Den av sina böcker Alex Schulman är mest missnöjd med är just den som inte bygger på några smärtpunkter i barndomen, utan handlar om hans fru. Det är svårt att skriva om lycklig kärlek, säger han. ”Den är vad den är. Jag skrev den. Jag är bara lite ledsen över att boken om Amanda blev den sämsta. Jag skulle vilja att det var den bästa.” Foto: Meli Pettersson Ellafi/Bildbyrån.

I nya romanen ”Malma station” finns några stycken som man lätt kan tolka som ett slags metakommentarer, ett sätt för Alex Schulman att ta udden av sin egen fixering vid barndomen. Det är romanfiguren Harriet som i vuxen ålder letar efter svaret på det mesta i sin barndom, något som irriterar hennes make Oskar: ”De räta linjerna, från barndomen ända upp till nuet, allt man är nu kan förklaras med något som hände då. Ibland kan han avundas henne för hur trygg hon är i den här banaliteten, så säker på alla de här sambanden. Det måste vara enkelt att leva på det sättet, för det finns svar på allt, allt har en förklaring!”

– Ja, det är ju min röst som talar genom Oskar. Det är jag som säger: Sluta, vad gör du? Se framåt. Var i nuet.

Kan du känna så ibland?

– Ja, jag kan känna så jätteofta. Jag minns att jag var helt besatt av att ta reda på vad som hände med vår gamla Volvo 745. Jag lokaliserade den, den var avställd uppe i Bergslagen. Jag ringde upp ägaren, och han sa att jag kunde få köpa den för 5000 kronor. Så jag gav mig ut, men så tänkte jag: Vad fan håller jag på med?

Trots det blir han aldrig klar med barndomen. Den är en outsinlig litterär källa för honom.

Annons

– Dåtiden rör på sig. Ett minne som man går tillbaka till om och om igen, det får ständigt nya färger och former. När jag ser in i min barndom så är den väldigt levande, den hoppar. Jag tycker snarare att framtiden kan vara väldigt statisk, det känns som att vi går till platser som vi är förutbestämda att gå till, av någon annan jävel före oss, någon som kanske redan är död, säger Alex Schulman.

I höst åker Alex och kollegan Sigge Eklund ut på turné för att fira att deras podd fyller tio. Alex har ofta pratat om att han vill lägga ner podden för att få mer tid till bokskrivandet. ”Men samtidigt är podden en sådan enorm koloss, med många inblandade. Jag kan ju sitta här och säga att jag vill lägga ner, men det är inte så lätt. Och jag vill inte det just nu heller. Men om några år kanske ... fast det har jag sagt så många gånger så vem tror på det.” Foto: Meli Pettersson Ellafi/Bildbyrån.

Annons

***

Med ”Malma station” frigör sig Alex Schulman helt från det självbiografiska skrivandet. Han har så klart fiktionaliserat tidigare också, men nu stämmer inte ens de yttre markörerna med hans eget liv: två systrar istället för tre bröder, och det gamla värmländska torpet han skrivit så mycket om är utbytt mot en mexitegelvilla (som visserligen också ligger vid en sjö).

Och bokens viktigaste och mest dramatiska scen, den som förändrar systrarnas relation för all framtid (eller kanske bara sätter spiken i kistan för den), kommer inte från hans eget liv. Den kommer från ... högerskribenten Ivar Arpis.

De två är kombattanter på motsatta sidor i kulturkriget. Men efter att en DN-krönika signerad Schulman hade fått rubriken ”Skönt ta en paus från Ivar Arpis vidrigheter”, utan att han använt kraftuttrycket i texten, bjöd Schulman in Arpi till sitt stamlokus Taverna Brillo på Stureplan. När fredspipan var rökt fortsatte de att småprata. Arpi hade nyligen sagt i en intervju att han varit i slagsmål och fått sin bröstvårta avbiten. Berätta mer, bad Schulman. Hur kändes det?

– Jag hade storyn klar men jag hade vissa luckor. Jag ville hitta en händelse som drar två syskon isär, säger Alex Schulman.

Annons

Och där hade han den. När Harriet biter av sin storasyster Amelias bröstvårta låter det som ”när någon drar isär en våt tygtrasa”.

– Det var Arpi som berättade det. Vissa meningar i boken kommer direkt från honom.

Men trots, eller tack vare, att han rensat bort alla självbiografiska markörer är detta Schulmans mest personliga bok hittills.

Det mesta handlar trots allt om honom själv, och personer i hans närhet – han har bara maskerat det bättre, säger han.

– Det som är så skönt är att jag kan lägga in vad jag vill i mina karaktärer, för de finns ju inte utanför boken. Jag kan berätta om deras innersta mörker. Tidigare har det funnits en massa saker som jag inte har kunnat skriva, av hänsyn till mig själv eller andra. Men nu har jag äntligen varit fri att skriva vad jag vill utan att ta hänsyn till någon. Det är ju inte jag som säger det, det är Oskar. Så därför är det här min mest personliga bok.

Annons

***

Alex Schulmans gränser har flyttats. Nu är han, som en gång bloggade sig in i offentligheten, inte längre lika benägen att lämna ut sig själv eller sin familj.

Därför är det med något blandade känslor han ser fram emot Björn Runges filmatisering av hans bok ”Bränn alla mina brev”, som har biopremiär i slutet av september (och med Gustaf Skarsgårds lillebror Bill i rollen som Alex morfar Sven Stolpe).

Alex Schulman säger att han strävar efter att vara bred i sitt skrivande: ”För mig är det viktigt att många läser. Det är arv från min pappa som var tv-producent. Alla ska med.” Foto: Meli Pettersson Ellafi/Bildbyrån

Boken handlar om Alex mormor och morfar Karin och Sven Stolpe, och den otrohetsaffär hon hade med Olof Lagercrantz på 1930-talet. Så långt inga konstigheter, de är alla döda sedan länge. Men berättelsens själva premiss handlar om att Alex Schulman försöker spåra sitt eget vresiga humör, det som gör att hans barn verkar vara rädda för honom, tillbaka till den argsinte morfadern.

Annons

– Det tycker jag är att lämna ut mina barn. Jag häpnade när jag läste om boken nu för några veckor sedan. Jag visste inte att jag skrev så gränslöst. Jag tror att jag är mer mån om att inte läcka nu jämfört med när jag skrev den.

Han ringde filmskaparna och bad dem byta namn och kön på hans barn. Bråket mellan honom och hans fru Amanda, som filmens första åtta minuter gestaltar, tycker han visserligen var jobbigt att se – men han får tugga i sig det. Nu måste filmen få flyga iväg och leva sitt eget liv.

– Men jag kommer inte skriva en sådan roman igen. Jag tror inte att jag har det i mig.

Fakta

Kommer till Bokens dag i Malmö

Alex Schulman, född 1976, är författare, poddare och skribent i DN.

I höst är han aktuell med en rad saker:

Nya romanen ”Malma station” har precis kommit ut.

Den 16 september har monologen ”Tröstrapporter”, som han har skrivit och regisserat, premiär på Dramaten.

Den 23 september har Björn Runges filmatisering av hans roman ”Bränn alla mina brev” biopremiär.

Den 1 oktober kommer han till Bokens dag på Malmö live.

Den 29 oktober drar han och kollegan Sigge Eklund ut på jubileumsturné för att fira att deras podd fyller tio. I Skåne kommer föreställningen till Lunds stadsteater den 8 november.

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan