Nu råder febril valspurt i Sverige. Kanske känns det långt borta, men om bara några månader tar vårt land över ordförandeskapet i EU.

Från årsskiftet ska Sverige hålla i taktpinnen i ministerrådet, sätta agendan för vilka frågor unionen ska behandla under första halvan av 2023, leda förhandlingar och föra medlemsstaternas talan gentemot andra aktörer. Trots att det inte är lång tid kvar, är det i princip knäpptyst från regeringen.

Att EU-minister Hans Dahlgren (S) i förra veckan pliktskyldigt presenterade ett punktprogram med självklarheter imponerar knappast. Att skylla på valrörelse och att det inte går att veta vilka partier som styr Sverige efter söndagens val är ingen ursäkt. Det är både möjligt och rimligt att Sveriges nuvarande regering, i samverkan med riksdagen, visar större intresse, högre ambition och mer handlingskraft.

Hans Dahlgren förklarade: “De sakfrågor som ett ordförandeskap ska hantera påverkas förstås i hög grad av vad som händer i omvärlden. Det kan bli helt oväntade saker och kriser, som pandemin 2020, eller Rysslands invasion av Ukraina.” Att Sveriges ordförandeskap påverkas av vad som sker i omvärlden är givet. Men Dahlgrens och Socialdemokraternas ingång verkar vara att Sverige ska reagera istället för att agera. En EU-minister som ser ordförandeskap som något som händer landet, inte som något att utforma, har missförstått sin uppgift.

Krig, pandemi, energikris, finanskris. Oavsett vilka problem Sverige brottas med hamnar de förr snarare än senare i Bryssel.

I Europaparlamentet finns ett växande intresse för det svenska ordförandeskapet. EU-parlamentariker från andra medlemsländer frågar mig hur Sverige tänker ta sig an olika frågor och kommande lagar. Men om det vet jag för lite.

Inför vårens franska ordförandeskap kom långt i förväg en tydlig att-göra-lista från Paris. Det var också uppenbart att det fanns en smart pr-plan liksom en vilja att samarbeta med Europaparlamentet och insikt om att de folkvalda EU-parlamentarikerna i Bryssel har reell makt.

Vi som är parlamentariker i den liberala gruppen, Renew Europe, bjöds in till Elyséepalatset, den franske presidentens officiella residens, för att få Frankrikes agenda presenterad av en entusiastisk Emmanuel Macron. Senare följde grupparbeten med i princip alla franska ministrar för att förbereda för ett högt arbetstempo. När vi senare möttes i förhandlingar var det lätt att sätta igång och jobba.

Sverige är inte Frankrike. Men den regering som styr landet måste öka ambitionerna med vad Sverige vill med EU, sluta vara ängslig och ständigt sist på bollen. Att vara reaktiv istället för proaktiv är ett givet recept på hur man misslyckas.

Om jag fick peka ut en fråga som jag önskar att Sverige skulle bli ihågkommet för efter halvårsskiftet när det är Spaniens tur att ta över ordförandeskapet skulle det vara att EU på allvar satt rättsstatens principer och demokratin först och slutar dalta med Ungern och Polen. Nu får det vara slut på utbetalningarna av EU-stöd till länder som inskränker demokratin.

När Hans Dahlgren säger att “den ambition vi nu har stakat ut är att Sverige ska vara en professionell och effektiv ordförande som agerar opartiskt i EU:s gemensamma intresse” undrar jag vart vi är på väg. För inte kan väl EU-ministern mena att Sverige inte kommer ha någon egen politisk vilja med landets ordförandeskap? När S-regeringen inte ens själv har som ambition att använda makten som ligger i rollen bäddar regeringen för ett misslyckande när Sverige blir ordförandeland i EU.

Sverige behöver ett ordförandeskap som tar strid för EU:s grundläggande värden. Jag kan inte låta bli att jämföra med Socialdemokraternas iver och vidlyftiga kampanj för att Sverige skulle ta plats i FN:s säkerhetsråd. Då var det annat ljud i skällan. Jag hoppas att regeringens och EU-ministerns olust inför ordförandeskapet får en naturlig lösning redan på söndag, nämligen en ny regering.

SKRIBENTEN

Karin Karlsbro (L), Europaparlamentariker

Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.