Annons

Annons

Annons

kulturMinnesmärke för Peter Mangs offer

Ida Ölmedal
En man gick runt och sköt mot invandrare – de brotten fick vi aldrig ordning på

Peter Mangs mord och mordförsök dömdes inte som hatbrott. Det är fortfarande ett öppet sår i Malmö.

Text: 

Det här är en kulturartikel.Analys och värderingar är skribentens egna.

Peter Mangs sköt bland annat mot moskén i Malmö.

Bild: Mårten Svemark

Annons

Ida Ölmedal är kulturchef.

På en valaffisch poserar en statsministerkandidat med blommor i handen framför en mordplats. Han står på Drottninggatan i Stockholm. Just där kördes fem människor ihjäl i terrordådet 2017.

”Nu får vi ordning på brotten”, står det.

Det är en märklig poster, några finner den smaklös, men den sänder i alla fall en signal: det här dådet var en attack på hela samhället. Det angår oss alla djupt.

Samtidigt bänkar sig en advokat, en domare, en åklagare, en polischef och en docent i rättsvetenskap på en scen i Lokstallarna i Malmö. De är här för att tala om andra skräckinjagande mord, brott som samhället inte riktigt fick ordning på.

Det handlar om Peter Mangs.

Annons

Serieskytten dömdes 2013 för två mord och åtta mordförsök. Men trots att Malmös laserman uppenbart riktat siktet mot utvalda personer med mörkare hår och hud, slog varken tingsrätten eller hovrätten fast att han hade rasistiska motiv.

Annons

Varför dömdes han aldrig för hatbrott?

Flera i panelen tycker i efterhand att det är svårt att förstå.

De talar om Europakonventionen för mänskliga rättigheter. Där ställs höga krav på rättsväsendet att ta reda på eventuella hatmotiv utifrån hudfärg eller härkomst. Brottet ska i så fall straffas hårdare. Så markerar samhället sin avsky mot rasism.

Rättsväsendet misslyckades med Peter Mangs. Frågan om motivet kom in sent i utredningen. Tingsrätten skrev att mördaren hursomhelst inte kunde få ett längre straff än livstids fängelse och att man inte fått ”någon helt entydig bild av Peter Mangs syn på människor med annat etniskt ursprung än svenskt”. Man pekade på att han accepterat en kontaktperson med iranskt ursprung. Hovrätten ansåg att det i vissa fall gick att misstänka att han valt sina brottsoffer utifrån etnicitet, men tyckte inte att det var tillräckligt.

Dagens samtal är en del av grupputställningen ”Hela staden är ett monument” som beställts av Malmö stad. När journalister och brottsoffer får ställa sina frågor mot slutet växlar stämningen i salen från sorgsen till uppriven.

Historien är fortfarande ett öppet sår, inte bara för direkt drabbade utan för många Malmöbor. Människor hölls fångna i något som kändes som en utdragen terror. De var rädda på grund av hur de såg ut. Att den aspekten av dåden inte slogs fast i domstol blev ett slag i magen.

Annons

Bristen på symbolisk kraft i domen avspeglas också i historieskrivningen. Få politiker har väl nämnt Peter Mangs offer den här valrörelsen. Det är ännu inte klart om det permanenta minnesmärke som föreslogs 2019 kommer att bli till. Det är omöjligt att glömma hur Ewa Bertz (L), kommunalråd för demokrati och mänskliga rättigheter, avvisade idén om ett monument med argument som att Malmö är en ”framåtsträvande stad”. Skulle en politiker kunna uttala sig så om det gällde terrorn på Drottninggatan? Nästan göra glömskan till dygd? Otänkbart.

Annons

Misslyckandet kring Mangs fäster ljuset på två problem i den politiska samtiden.

Det ena är hur lätt det är att blunda för rasism, även i dess mest groteska form.

Det andra är övertron på att domstolarna kan skriva vår historia åt oss. Vi tycks förvänta oss att det är straffrätten som ska berätta vilka vi är, vilka värderingar samhället vilar på, hur vi hör ihop.

Hatbrottslagstiftningen kan på så vis bli tveeggad. Den finns till för att markera mot rasism och kan när allt lyckas ge offer en känsla av upprättelse. Samtidigt naglar den fast blicken vid gärningsmannens svårtillgängliga inre.

Historien om Peter Mangs borde handla om de som inte vågade gå ut om kvällarna, de som fick berätta för sina barn att det kunde finnas någon där ute som hatade dem, de som ett decennium senare lever med rädsla och skam.

Tar man in den smärtan inser man att den också triggas av den bredare främlingsfientligheten, vardagsrasismen, de återkommande utspelen mot invandrare. Det blir en del av samma förtryck som våldet.

I slutändan är det en strid om värderingar som måste vinnas ute i samhället, utanför domstolarna. Men var är de affischerna 2022?

När vi går ut från Lokstallarna ser jag en ny debattartikel i Aftonbladet. Det är en moderat och en sverigedemokrat som kräver en ”snabb nationell strategi” för att få invandrare att lämna landet.

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan