Röstdelning, eller röstsplittring, blev möjlig 1970 när Sverige införde gemensam valdag. Den gången var det bara 6 procent av väljarna som röstdelade, men andelen har stadigt vuxit sedan dess och var 2018 cirka 33 procent. Orsakerna till den utvecklingen är flera.

Idag finns det fler partier att dela sina röster mellan: 1970 fanns det i medeltal fyra partier i landets kommunfullmäktigen, idag är de åtta. Väljarna har blivit allt mer lättrörliga, ombytliga och trolösa. De tidigare starka banden mellan väljare och parti har försvagats.

Kommunpolitiken har blivit mer lik rikspolitiken, konflikter i sakfrågor har blivit vanligare, och partierna driver i kommunerna valrörelser som tar upp lokala frågor. Dessutom har mediernas bevakning av kommunpolitiken ökat kraftigt jämfört med 1970. Medierna har blivit fler och kommunerna större och färre, och därmed är nyheter som anses värda att bevaka fler.

Idag kommer var tredje väljare att rösta på olika partier i kommun- och riksdagsvalen.

Ett tydligt tecken på att människor röstar olika till riksdagen och kommunalt är stödet för lokala partier.

Idag finns det lokala partier i varannan kommun, och 5 procent av väljarna röstar på lokala partier. Oftast är de små, men det finns några stora som Perstorps Framtid (30 procent) och Bjärepartiet i Båstad (22 procent). Perstorps Framtid ingår i kommunstyret, och Bjärepartiet har tidigare gjort det. I Lund har Förnyalund utvecklats från spårvägsmotståndare till en lokal maktfaktor med ett heltäckande program. Partiet Älska Svedala behöver genomgå samma utveckling, eftersom frågan om ett fängelse i kommunen (som ledde till att partiet bildades) inte längre är aktuell. Ett annat Svedalaparti, Barapartiet, är ett av Sveriges äldsta lokala partier (bildat för snart femtio år sedan).

Lokala partier lever inte för evigt. I år kommer gissningsvis vart femte lokalt parti att få lämna kommunfullmäktige, men minst lika många nya röstas in.

Röstdelningen kan också gynna något av riksdagspartierna.

I Landskrona fick Liberalerna under 7 procent i riksdagsvalet men över 34 procent i kommunvalet. Drygt var fjärde Landskronabo röstade alltså på L lokalt men bytte (oftast) till M, S eller SD i riksdagsvalet. Samma fenomen gynnade Moderaterna i Östra Göinge, ett extra tillskott på drygt 24 procent av rösterna i kommunvalet.

Det starka stödet riktar sig rimligen inte bara till de gynnade partierna utan också deras ledare – Torkild Strandberg i Landskrona respektive Patric Åberg i Östra Göinge. Sett till hela landet finns det exempel på samma fenomen när det gäller Centerpartiet (Orsa), Kristdemokraterna (Markaryd) och Vänsterpartiet (Degerfors). Och i Vellinge fanns det länge ett starkt stöd för dåvarande moderatledaren Göran Holm, ”Kung Göran”.

En annan form av röstdelning är taktisk röstning, där väljaren röstar på ett parti han eller hon egentligen inte tycker är bäst. Syftet är ofta att hjälpa partiet över spärren i riksdagsvalet. Taktikröstning är vanligt: över 20 procent av väljarna taktikröstade i valet 2014.

I våras såg Liberalerna och Miljöpartiet ut att få problem att komma över riksdagsspärren. Stödet för dem har vuxit, och det beror delvis på taktiskt tänkande.

Att rösta på ett parti som troligen inte kommer över spärren kan kännas bortkastat. Det kan i år gälla Feministiskt initiativ i riksdagsvalet, men också till exempel Kristdemokraterna i Malmö och Landskrona. I Malmö röstade 3,8 procent på KD i senaste riksdagsvalet men bara 2,3 procent i kommunvalet (där spärren är 3 procent).

En annan form av taktikröstning, som inte gäller spärrar, har gynnat Sverigedemokraterna i riksdagsvalet, där de fick 17,5 procent senast – 5 procentenheter mer än i kommunvalet, en mycket stor skillnad. Många som röstar på SD gör det utan att tycka att partiet är bäst; det handlar snarare om att säkra ett stöd för SD:s invandringspolitik.

I riksdagsvalet ställer runt 100 partier upp. Några kommer att få fler röster i kommunvalet än i riksdagsvalet där alla utom de åtta nuvarande är mer eller mindre chanslösa. Det gäller till exempel Landsbygdspartiet oberoende, som fick mindre än 0,1 procent i riksdagsvalet men representation i inte mindre än tio kommuner.

Är det bra att människor röstar olika till riksdagen, regionalt och kommunalt? När Sverige införde gemensam valdag var statsminister Tage Erlander (S) orolig, han ville se ett ”kommunalt samband”, det vill säga att väljaren röstade på samma parti i alla tre valen. Politik i kommun, landsting och riksdag hänger ihop, menade han. Men samhället har förändrats sedan 1970 på ett sätt som kanske Erlander inte riktigt såg framför sig – fler partier, rörliga och kunniga väljare, mer spännande kommunpolitik. Idag är röstdelning ett uttryck för att väljaren bedömer varje val för sig. Vi har fått väljare som är bättre informerade än förr och kan göra sådana kalkyler. Typiskt är att väljare som säger sig vara ointresserade av allt vad politik heter, sällan röstdelar.

Att allt fler människor röstar olika till riksdagen, regionalt och kommunalt är ett tecken på en livaktig lokal demokrati – liksom lokala partier och kommunala folkomröstningar. Demokrati byggs underifrån.

SKRIBENTEN

Anders Sannerstedt, docent i statsvetenskap vid Lunds universitet

Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.