Annons

Annons

Annons

kulturValet 2022

Petter Larsson
Det finns ändå en tröst i SD-eländet

Högerradikala blir trots allt sällan statsbärande partier visar den europeiska historien, skriver Petter Larsson.

Text: 

Det här är en kulturartikel.Analys och värderingar är skribentens egna.

”Idén om Sverige som en progressiv oas, ett folk med moderna värderingar, som varit bärande i vår självbild, gäller inte längre. Halva svenska folket spottade på den”, skriver Petter Larsson apropå SD:s framfart.

Bild: Tim Aro/TT

Annons

Petter Larsson är journalist och skribent på kultursidan.

Sverige har nu ett av Europas starkaste högerradikala partier.

Det är exceptionellt på så vis att Sverigedemokraterna grundades som ett högerextremt parti med direkta band till nazismen, som man aldrig har klippt: fortfarande är ju partiet nedlusat med nazister och öppna rasister.

Det gör dem till ett av världens största partier med nazistiska rötter.

De andra riktigt stora högerradikala partierna på kontinenten – ungerska Fidesz, polska Lag och rättvisa och Schweiziska folkpartiet – har ingen sådan bakgrund, utan har radikaliserats åt höger de senaste decennierna.

Men i vårt eget vackra land kan nyssnazister kamma hem var femte röst.

Annons

Kanske beror det, ytterst, på att Sverige stod utanför kriget.

Men, och det är ett viktigt men: de tar bara var femte röst.

Annons

Det är mer typiskt för det politiska landskapet i Europa. Med undantag för Ungern och Polen får de högerradikala partierna i stort sett aldrig över 25 procent, utan för det mesta 10-15 procent.

Det är bara vid till exempel presidentval eller folkomröstningar – där man bara har två alternativ att välja mellan – som de kan samla mer än så.

Partierna kan ingå i regeringar eller ge stöd åt dem, men de blir inte statsbärande.

Ungern är ett särfall, där Fidesz i val på val krossar all opposition, givetvis delvis för att man använt regeringsmakten för att montera ner eller ta makten över alla alternativa maktcentra: den fria pressen, universiteten, domstolarna.

Men inga andra länder, inte heller Polen, är förlorade till den högerradikala vågen. Överallt finns en stark opposition mot de högerradikala partierna och deras allierade inom borgerligheten. Valen är jämna.

Det mest förvånande, och i sammanhanget trösterika, är ju att högerblocket vinner så knappt, trots att de fick den valrörelse de alltid drömt om.

Kriget i Ukraina förde upp nationalism och försvar högt på den politiska dagordningen. Skenande elpriser öppnade för högerns kärnkraftsvurm att göra comeback. Men framförallt dominerades valet av kriminalitet och integration – två områden som har kopplats samman och fungerar som kodord för ”invandrarproblemet”.

Annons

Allt detta är frågor som högerpartierna ”äger”, det vill säga, frågor som de associeras med och där många anser de har de bästa förslagen.

Annons

Om något, så visar det betydelsen av dagordningsmakt, och vad som händer när vänsterblocket tvingas eller väljer att spela på högerns planhalva. Lek gärna med tanken att klimat, vård och skola – sakligt sett minst lika viktiga frågor – istället hade dominerat debatterna.

Och ändå – ändå! – är det med minsta möjliga marginal de vinner, och det enbart för att det till namnet liberala partiet blev så desperat efter stödröster att de lät sig enrolleras i högerblocket.

Jag måste medge att insikten om att varannan person man möter på gatan har röstat fram den mest högervridna regeringen sedan rösträttens införande påverkar mig. Jag börjar misstro mina medmänniskor, särskilt männen. Idén om Sverige som en progressiv oas, ett folk med moderna värderingar, som varit bärande i vår självbild, gäller inte längre. Halva svenska folket spottade på den.

Men minns då att den andra halvan av folket finns kvar. Jag tror vi måste söka varandras blickar nu.

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan