Björn Östbring är doktor i statsvetenskap och aktuell med boken ”Nationalstaten. En essä om liberal nationalism och Sveriges framtid”.

En återkommande analys, före och efter valet, är att en SD-stödd regering kan inleda en repris av demokratins död på 1930-talet. Vad som sällan ägnas någon större tankemöda är att försöka förstå hur vi isåfall kunde hamna här. Trots allt: ju mer extrem och allvarlig man bedömer att utvecklingen är, desto mer trängande blir frågan hur den har varit möjlig.

Nazismens väljarframgångar på 1930-talet, ska vi komma ihåg, brukar förklaras med de turbulenta 15 år som föregick dem. Ett förlorat världskrig, en revolution och kejsardömets fall, en orimlig och orättvis fredsuppgörelse, besparingar förstörda av hyperinflation, och ett nytt och svagt demokratiskt system, politiska partier utrustade med paramilitära grupper.

Men vad förklarar då SD:s valframgångar i Sverige 2022? Enligt Expochefen Daniel Poohls analys beror det på att ”valrörelsen har handlat om frågor där SD profilerat sig”, och att fler partier och opinionsbildare numera anser att invandringen till Sverige har bidragit till samhällsproblem.

Så i ett fredligt och rikt Sverige leder alltså en mer negativ syn på invandring till att 20 procent av väljarna röstar på ett, ex hypothesi, fascistiskt eller smygnazistiskt parti som vill avskaffa demokratin?

Nog låter det lite märkligt. Saknas inte en pusselbit?

I den läsvärda lilla boken ”Mitten” ger Per Svensson och Svante Weyler ett passionerat försvar för en sansad och kompromissinriktad politisk kultur. En förnuftsbaserad politik där åsiktsskillnader i viktiga frågor nöts i offentliga utredningar och långbänk.

Jag kom att tänka på boken dagarna efter valet. Den inställning som Svensson och Weyler försvarar är insikten att ”ideologiska stridigheter och intressekonflikter” är ofrånkomliga och önskvärda i ett öppet samhälle. ”Politikens uppgift är inte att eliminera dessa konflikter utan att civilisera och kanalisera motsättningarna och, förhoppningsvis, göra dem produktiva”. Det är ett klassiskt försvar för demokratins utgångspunkter och processer.

Den politiska kultur Svensson och Weyler förespråkar präglas av ”förnuft, måttfullhet, öppenhet för idéer och intryck från skilda håll”. Så slår det mig. Det är exakt det varit frånvarande inom svensk migrationspolitik under 2000-talet.

Under lång tid förnekades att det fanns legitima åsiktsskillnader och genuina målkonflikter kring migration, integration och medborgarskap. Både moraliska och ekonomiska skäl ansågs peka i samma riktning, och även den historiska utvecklingen: nationalstaten var på utdöende och hursomhelst orättfärdig. Det fanns bara den enda vägens politik: globalisering, migration, mångkultur.

Denna sammanfattning är förenklad förstås. Men obestridligt är att inget av de etablerade partierna torgförde eller kanaliserade någon tydligt avvikande åsikt i dessa frågor, trots att det fanns många medborgare som tveklöst hyste andra uppfattningar. Tanken att människors vardag och upplevelse av samhällsutvecklingen kunde skilja sig åt lyste med sin frånvaro. Någon ”öppenhet för idéer och intryck från skilda håll” fanns det inte mycket av, och inte heller tycktes det angeläget att det politiska systemet skulle ”kanalisera” de konflikter och åsiktsskillnader som faktiskt fanns i samhället.

Inte heller formades invandringspolitiken i en anda av ”förnuft”. Som Riksrevisionen slog fast 2017 har politikområdet präglats av en frånvaro av ordentliga utredningar och konsekvensanalyser. ”Endast undantagsvis [uppfylls] kraven på heltäckande, långsiktig och dynamisk analys av ekonomiska effekter”, och vad gäller sociala effekter rymmer utredningarna oftast enbart ”någon enstaka mening som anger att konsekvenser saknas.”

Föga förvånande är därmed inte heller ”måttfullhet” ett ord som passar i sammanhanget. Man kan värdera förändringen av Sverige hur man vill, men det är svårt att förneka att förändringen har varit stor och snabb. Sverige har på relativt kort tid gått från att vara ett av världens mest homogena länder till att vara ett av de allra mest heterogena samhällena i väst.

Förnuftighet, måttfullhet och öppenhet för andras erfarenheter och idéer. Det är just avsaknaden av dessa attityder hos ledande politiker och intellektuella under 2000-talets första decennier som är förklaringen till att ett obetydligt parti med rötter i nazism (!) lyckades gå från obefintlighet till näst största parti.

Detta förtar förstås inte möjligheten att nya och akuta hot mot demokratin står för dörren. Men det är viktigt att inse att det är vår befintliga demokratis brister som vi nu syndar för.