Annons

Annons

Annons

kulturSvensk politik

Ida Ölmedal
Ge oss en konservativ kulturminister

Sann konservatism står i skarp motsättning till högerpopulistiska utspel mot oberoende medier och kultur.

Text: 

Det här är en kulturartikel.Analys och värderingar är skribentens egna.

Talmannen Andreas Norlén hör till de namn som tippats för kulturministerposten i en moderatledd regering.

Bild: Tom Wall

Annons

Ida Ölmedal är kulturchef.

Nästa kulturminister kommer att behöva vara konservativ. Det vill först och främst säga: försiktig. Det gäller oavsett vilket parti han eller hon kommer ifrån. Ulf Kristerssons tänkta regeringsunderlag sträcker sig från ett radikalnationalistiskt parti till ett som åtminstone i kulturpolitiken kan kallas socialliberalt. Huvuduppgiften bör vara att skydda kulturlivets oberoende och hålla emot de nedskärningsförslag som självklart kommer.

Att det finns sverigedemokrater som gärna skulle få kultur och medier att dansa efter partiets pipa råder det ingen tvekan om. Det hann gå två dagar efter valet innan riksdagsledamoten Björn Söder lackade ur på en SVT-debatt och twittrade att ”public service ska banne mig reformeras i grunden”.

Annons

Sådana attacker ligger i linje med en klassisk populistisk strategi. Den bygger på idén om en enhetlig folkvilja, och medier och andra oberoende institutioner som hinder. För ett parti som dessutom är nationalistiskt betyder kulturpolitiken mer än så. Mattias Karlsson (SD) säger ibland att politiken ligger nedströms från kulturen. Man kan vara rätt säker på att partiet kommer att vilja lägga ner museer, kulturföreningar och folkbildning som uppfattas stå för ”mångkulturalism”.

Annons

I kärva tider kan just besparingar bli den minsta gemensamma nämnaren i högerblocket. Kulturlivet, som fortfarande kippar efter andan efter coronakrisen, kommer att få det tufft.

Men i grunden finns en skarp motsättning mellan högerpopulism och traditionell konservatism i kulturpolitiken. Det finns ingenting konservativt i att bryta sönder fungerande strukturer, skrämma konstutövare till självcensur, politisera museer eller skära ner på de medier – SVT och SR – som befolkningen litar mest på.

I en intressant analys i Svenska Dagbladet i veckan skriver Anders Rydell om hur ingreppsivern minskade inom Moderaterna ju längre tiden gick förra gången de hade kulturministerposten:

”För den oinvigde framstår ofta kultursfären som en kåkstad av alltför många myndigheter, organ, råd och beroenden. Det tycks omöjligt att orientera sig och allt tycks vara så oerhört tillkrånglat. För den invigde är däremot kultursfären ett sinnrikt ekosystem där allt har sin plats – en konstruktion mödosamt uppbyggd och framhandlad under decennier. Börjar man pilla rubbas alltsammans likt Lars Vilks konstverk 'Nimis', konstruerat av drivved, plankor och grenar”, skriver han, och fortsätter:

Annons

”Det är inte ovanligt att politiker 'domesticeras' in i kulturpolitiken – att ju mer de sätter sig in, desto större respekt får de för komplexiteten.”

Något liknande har faktiskt hänt under Miljöpartiets tid med kulturministerposten. Den började i vild reformiver, men slutade med att Amanda Lind gjorde upp med sitt eget partis klåfingrighet. (En viktig skillnad, förstås: regeringen ökade anslagen till kulturen.)

Annons

Jag hör inte till dem som tror att SD kan uppfostras till ett anständigt parti. Men det finns borgerliga politiker som har ett genuint intresse för kulturen som bildningens och tankens infrastruktur. Den här mandatperioden kan vara deras sista chans att omvända de växande populistiska krafterna inom Moderaterna och Kristdemokraterna.

De tyngsta borgerliga kulturministerkandidaterna, två skåningar, har man tyvärr tappat bort på vägen. Den ena är moderaten Olof Lavesson, tidigare ordförande för kulturutskottet. Den andra är liberalen Christer Nylander, som nu lämnar riksdagen. Båda har motsatt sig samverkan med SD, kanske just på grund av gedigen kulturpolitisk erfarenhet. Det är osannolikt att de sätter sig i den här regeringen.

Så vilka återstår? Moderaternas partisekreterare Gunnar Strömmer? Han vill väl ha en tyngre post. Andreas Norlén, den eventuellt avgående talmannen som kunde tala med Tegnér? Möjligen.

Kanske borde jag inte önska. Att lyftas fram av kulturradikala kulturchefer är väl en dödskyss.

VECKANS ...

Kulturdebatt. Strax före valet gick SvD:s kulturchef Lisa Irenius till attack mot DN Kultur. Hon tycker att kultursidan bedrivit en anti-SD-kampanj. Riskerar inte det att bara gynna partiet, frågade hon. ”Det kanske bekräftar de redan övertygade, men riskerar att fjärma andra och på så vis ytterligare bidra till polarisering.”

Annons

Annons

Samma linje är Aftonbladet Kulturs skribent Sven Anders Johansson inne på.

Också jag kan se likriktningen och läser helst texter som överraskar mig och ger mig nya perspektiv – när det gäller just SD:s frammarsch har vi på kultursidan i veckan publicerat väldigt olika analyser av Alex Voronov, Petter Larsson och Björn Östbring. Men jag tror ändå att ingången i Irenius och Johanssons texter är fel. Som kulturjournalist eller intellektuell ska man skriva det man finner sant, relevant och intressant. Att väga in huruvida det gynnar ett parti är främmande.

Det som inom journalistiken kallas konsekvensneutralitet är inte bara en god princip att hålla sig i, det är ett recept mot galenskap.

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan