Lasse Edfast är journalist och har gjort dokumentärer om bland annat rättspsykiatrin och ätstörningar för Sveriges Radio.

Du kanske inte är medveten om det, men du existerar i tusentals databaser runt om i världen. Oftast bara i form av en personuppgift på en rad, och på samma rad ett par skor du köpt eller ett café du besökt, men ibland betyder din rad något mer än så. Kanske någon rad i Instagrams databas för direktmeddelanden där ditt användarnamn delar rad med din älskares användarnamn och en bild på… ja, lite vad som helst.

Har du ett konto på Facebook är sannolikheten stor att du finns med i min databas, den jag skapade någon gång under pandemin för att ta reda på hur alla i Sverige känner varandra men också för att förstå hur ett informellt nätverk av män som utnyttjar unga kvinnor ser ut. Du anar inte vad det går att säga om en person utifrån helt offentlig data, data som kan vara både känslig för dig som person och nödvändig för mig som journalist.

I Sverige är vi världsmästare i offentlig data. Offentlighetsprincipen står till och med inskriven i grundlagen och den har gett upphov till ytterligare databaser med ditt namn, personnummer, adress, och så vidare. Ratsit, Acta Publica, Mr Koll, Verifiera – du har säkert använt någon av dem för att kolla upp… ja, lite vad som helst.

Inte bara kan vi få del av en massa offentlig data, vi har också rätt att sprida den, i varje fall om det görs ”för journalistiska ändamål”. Dock får en viss typ av data inte spridas riktigt hur som helst: sedan 2018 får inte ens journalister publicera databaser med så kallade känsliga uppgifter. Till den typen av uppgifter hör etnicitet, sexuell läggning, religiös övertygelse och genetiska uppgifter. Det här sätter alltså ramarna för databasföretagen – så länge de har ett utgivningsbevis kan de samla ihop och publicera alla allmänna handlingar de kommer åt, så länge de inte ordnar just känsliga uppgifter i en sökbar databas.

Just den typen av sökbara databaser är något jag som dokumentärproducent använder titt som tätt, på senare tid för att granska läkare och för att bättre förstå övergrepp inom BDSM-världen. Jättepraktiskt, och som du märker är det de känsliga uppgifterna jag är ute efter. Att uppgifterna alls finns där beror på att de ingår i domstolsbeslut, och för uppgifter i ett beslut råder normalt ingen sekretess.

När Integritetsskyddsmyndigheten (IMY) nyligen slog ner på tjänsten Verifiera gick alltså en kall kår genom min tangentbordsstela kropp. Är det slut på rader nu?

Det aktuella ärendet handlar om huruvida databasföretaget Verifiera får publicera domar om psykiatrisk tvångsvård och missbruksvård eller inte, ett ärende som bland annat Medierna i P1 rapporterat om. IMY hävdar att det i domarna är fullt av uppgifter om personers hälsa och att de därför inte får publiceras på det sätt som görs. Myndigheten ger Verifiera en reprimand. Verifiera å sin sida hävdar att IMY ska hålla sina myndighetsfingrar borta från deras grundlagsskyddade journalistik och ber Per Gudmundson, ledarskribent på Svenska Dagbladet, att ta fighten. I en rant på Twitter marscherar Gudmundson upp på den kulle där tusen publicister varit beredda att offra sina liv och där tusen till behövs just i detta nu för att försvara den fria journalistiken mot pågående angrepp. ”Om IMY får rätt hotas den fria journalistiken”, lyder det urgamla stridsropet och ner över nämnda myndighet faller ett regn av pressfrihetspilar.

Jag är först böjd att hålla med, om inte annat så för att jag sitter i en båt där tjänster som Verifiera är motorn. Och för att journalistikens kulle oavsett är under attack från alla håll. Och så känner jag ju tyngden av min egen integritetskänsliga databas i min hand, då står jag hellre på en kulle än i ett glashus.

Men så minns jag ett par samtal jag hade med några tonåringar förra året.

– Hej, jag heter Lasse Edfast och gör en dokumentärserie för P1 om ätstörningar och sociala medier och jag hittade dig…

– Va, hur hittade du mig?

Ja, hur hittade jag dig? I en liten databas på internet. Eller i en jättestor databas, faktiskt, där hundratusentals domar finns samlade, där det står att du inte äter om du inte får en slang nerkörd i halsen, att du har ett självskadebeteende, att din relation med dina föräldrar är dysfunktionell, att din kropp är på det ena eller det andra viset… ja, lite vad som helst.

Jag ringer dig eftersom det står att du har en allvarlig psykisk störning.

– Ok, kan fler hitta mig där?

Ja. Din klasskompis, din första pojkvän, din blivande chef, vem som helst med en internetuppkoppling.

Konflikten mellan integritet och yttrandefrihet påbörjades förmodligen när den första talande människan sa sitt första ord. Just fenomenet med rättsdatabaser har behandlats relativt nyligen i en parlamentarisk utredning. Den landade i att databaserna inte ska tillåtas i den form de finns nu, men riksdagen beslutade sedan ändå att inte peta i grundlagarna för att stoppa publiceringarna. Journalistiken var viktigare och lagförslaget för gummiartat. Däremot har man tidigare ändrat i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen så att specifikt uppgifter om exempelvis hälsa inte ska omfattas av undantagen i EU:s dataskyddsförordning, undantag som gör att vi journalister kan handskas med uppgifter om dig som exempelvis ditt försäkringsbolag inte ens får röra vid. Det är alltså dessa undantag från undantagen som IMY nu lutar sig mot i det paragrafkrig som pågått under våren och sommaren och där Per Gudmundson strider för ”den fria journalistiken”.

Men är det verkligen journalistikens kulle han klättrat upp på?

I journalistikens yrkesetiska regler står det: ”överväg noga publicitet som kan kränka enskildas privatliv”. Tanken på att jag skulle publicera namn på någon av de anorektiska tjejerna jag ringde är absurd, särskilt med tanke på de djupt personliga uppgifterna jag läser om i domarna. Det gör databaserna, det är hela deras affärsidé. I sina inlagor till IMY hävdar de att det knappt finns några känsliga uppgifter i domarna, vilket ju inte är sant, och att de bedriver en journalistik för att ”främja en allsidig upplysning och en fri åsiktsbildning” vilket inte heller är sant, eller i varje fall rimmar illa med deras kundpitch där de lovar ”möjlighet till säkrare affärsbeslut och samarbeten samt minimerar risken för felrekryteringar som kan skada personal, kunder och aktieägare.”

Deras affärsidé är inte att göra god journalistik, den är att kränga offentliga handlingar med så mycket information som möjligt. Deras kulle är inte det värn för pressfriheten de gärna vill göra den till.

Med det sagt så är det viktigt att journalister har tillgång till data. I slutändan var de tjejer jag ringde glada för att en journalist hörde av sig, de hade något att berätta och serien har sedan dess blivit obligatorisk lyssning på vissa ätstörningsmottagningar. Utan databaserna hade det varit svårt, inte minst då våra politiker vägrar besluta om att allmänna handlingar ska lämnas ut digitalt och kostnadsfritt.

IMY:s reprimand är trots allt en varning om att vi behöver förbereda oss på strid och för den som vill dra en lans tror jag att det finns öppningar i lagen (närmare bestämt i 1 kap. 20 § YGL, punkt 3 och 1 kap. 7 § i dataskyddslagen). I utredningar, propositioner och utlåtanden verkar nämligen de flesta vara överens om att journalistiken behöver tillgång till källor, och att rättsdatabaser är bra källor, något som blivit tydligt inte minst i Acta Publicas uppmärksammade granskningar av partiernas kandidater inför valet. De nämnda paragraferna ger undantag för just journalistik, det är hela syftet med att någon en gång skrivit in dem, men används databaserna av andra än journalister och för andra ändamål än journalistik så är risken stor att myndigheter börjar lägga sig i sånt de ska hålla sig borta från.

Vårt vapen är alltså att göra god journalistik och ingenting annat.