Lars Trägårdh är professor i historia.

Under valkampanjen och än mer efter valet har larmande om Sverigedemokraterna, rasism och den radikala högerns nära förestående maktövertagande dominerat bland skribenter som ser sig som försvarare av den ”liberala demokratin” – inte minst de med hjärtat till vänster. Denna ansats döljer den helt avgörande roll som de andra partierna har spelat för att skapa det vacuum i det politiska rummet som SD så framgångsrikt har erövrat, val efter val.

Det är framför allt socialdemokratins reträtt från vad som historiskt varit ett nästan unikt framgångsrecept i den demokratiska världen: en berättelse om Sverige och svenskhet som byggt på en omvärdering av den klassiska socialismens avfärdande av nation, stat, kapitalism. I början på 1920-talet övergav man revolutionär internationalism och bejakade i stället såväl nation som stat och ”borgerlig” demokrati. Man ersatte klasskampsretoriken med visionen av folkhemmet som ett medborgarhem. Man byggde politiska broar till såväl bönder som kapitalister. Kohandel och Saltsjöbadsanda bäddade för det välstånd som kom att utmärka de följande decennierna.

Man formulerade också en berättelse om svensk nationell identitet som byggde på tanken, som man uttryckte det i en valaffisch från 1930-talet, att det svenska folkets väg var folkfrihetens och demokratins väg. Denna uttalade demokratiska nationalism kom i sin tur att vaccinera Sverige mot den nazi-inspirerade etniska nationalismen som aldrig kom att spela någon roll i Sverige. Än i dag visar befolkningsundersökningar att svenskar sticker ut i sitt ointresse för att se nationell identitet primärt kopplad till ras och ursprung. Däremot stod redan på 30-talet tanken om lagbunden ordning i centrum, något som är lika sant idag.

Men i kampen att eliminera behovet av den korrumperande välgörenheten var den moraliska logiken samtidigt sträng och oförlåtande: alla medborgare hade både en rätt och en plikt att arbeta och betala skatt för att förtjäna sina med tiden växande, skattefinansierade, sociala rättigheter. I den undersökning – Tillitsbarometern – som jag leder är det också tydligt att uppfattad pålitlighet är intimt kopplad till det skötsamma arbetets primat.

Efter andra världskriget växte dock en komplementär föreställning om svensk identitet fram. Denna var byggd på den skam och skuld som många kände för svensk undfallenhet i neutraliteten och alliansfrihetens namn. Via portalfigurer som Dag Hammarskjöld och Olof Palme uppstod så tanken om Sverige som en moralisk stormakt. Skulden skulle betalas av genom stöd för fred och bistånd till fattiga länder. Sverige skulle spela en globalt ledande roll, fri från de militära stormakterna cyniska realpolitik, alltid redo att stå för ideal som evig fred och mänskliga rättigheter.

Efter murens fall kom den folkhemska svenska socialdemokratin att förlora sin hegemoniska status i den anstormade neoliberala eran. Det var en perfekt storm som var riktad mot folkhemstankens två grundbultar: staten och nationen. Och den omfattade såväl den nya högern som den nya vänstern. Alla blev globalister av olika slag. För högern hägrade det globala marknadssamhället där företagare befriats från skatter och regleringar och staten krympts till sina essentiella nattväktarfunktioner.

Om den primära måltavlan för högern var staten, var för vänstern siktet inställt på nationen som man förknippade med välfärdschauvinism, främlingsfientlighet, rasism och vit makt. För den nya tidens post-nationella vänster-idealister pockade i stället drömmen om att realisera universella mänskliga rättigheter inom ramen för ett gränslöst globalt civilsamhälle. Vad vänstern övergav var ekonomisk politik och medborgaruniversalism – och med tiden kom man att ersätta folkhemstanken med visioner om mångfald och mångkultur.

Så kom två svenska modeller, två berättelser om Sverige att konkurrera med varandra. En byggd på tanken om medborgarskap och folkhem, den andra på mänskliga rättigheter och internationell solidaritet. Ytligt sett kunde de uppfattas som mer eller mindre synonyma eller åtminstone närbesläktade. Viljan att skapa först ett Sverige baserat på solidaritet och rättvisa, sedan målet att sprida det goda budskapet till världen. Men vid närmare betraktande står de fundamentala logikerna som underbygger dessa två modeller i varandras motsats.

I den ena fallet handlar det om en villkorad altruism som bygger ömsesidigt ansvarstagande. Vi talar åter om den stränga moraliska logik jag beskrev ovan: arbete, skatter, rättigheter. Den nationellt avgränsade välfärdsstaten som ett gigantiskt försäkringsbolag där alla drar sina strån till stacken. I det andra fallet en villkorslös altruism inom ramen för en gränslös värld där alla människors lika värde trumfar det medborgerliga samhällskontraktet och välgörenheten överskuggade tanken om att plikter och rättigheter måste vara i balans.

Dagens kris och Sverigedemokraternas framväxt blev akut när den moraliska stormakten invaderade folkhemmet. Så länge som den moraliska stormakten huserade i fjärran länder kunde välgörenhetens korrumperande effekter begränsas till utlandet. Illa nog det, men inte något som påverkade Sverige nämnvärt. Men när den i form av okontrollerad invandring och aningslös integrationspolitik tog sig an hemlandet blev kollisionerna svårare att dölja. Sverige har sedan dess blivit alltmer splittrat i termer av tillit och trygghet. Segregeringen och framväxten av isolerade ”utsatta” områden har ökat. Samhällskontraktet är satt i gungning.

Och så är vi där – som man bäddar får man ligga, skulle man kunna säga. Att SD, som det enda partiet som tidigt satte fingret på att volymer och hastighet avseende invandring nog spelar en roll för möjligheten att kunna assimilera och integrera, idag kan räkna med ett stadigt växande stöd är inget som borde förvåna. Och att premiera medborgarskap över öppna gränser, det skötsamma arbetet över välgörenhet, är nog inte främst en fråga om rasism utan snarare ett uttryck för tanken att i ett samhälle måste samma spelregler gälla för alla.

Frågan nu blir i vilken mån andra partier – i första hand Socialdemokraterna – kan hitta tillbaka till en bättre balans mellan demokratisk nationalism och internationell solidaritet. Det finns tecken på att partiet påbörjat denna vandring. En paus from irrandet i maktens korridorer kan kanske ge det andrum som krävs för såväl nytänkande som tillbakablickande.