Annons

Annons

Annons

kultur

Ida Ölmedal
Ja, SD:s framgångar är skrämmande – men vi är inte i krig

Kultursidorna ska öppna upp för de udda och irriterande tankarna, även i farliga tider.

Text: 

Det här är en kulturartikel.Analys och värderingar är skribentens egna.

Jimmie Åkesson firar framgångarna på Sverigedemokraternas valvaka. Sedan valet rasar en debatt kring hur kultursidorna ska förhålla sig till partiet.

Bild: Stefan Jerrevång/TT

Annons

Ida Ölmedal är kulturchef.

Vad har man en kultursida till? Att tänka bättre.

En bra kulturtext lär dig något, lotsar dig genom ett nytt argument eller försätter dig i en erfarenhet du inte redan hade. Den förflyttar tanken. Det kan skapa friktion. Kulturjournalistiken ska överraska, uppröra, förarga.

Jag vet att det låter lite pretentiöst, men jag måste börja där eftersom det så ofta – från olika håll – pratas om att kulturjournalister polariserar, fjärmar, poserar och, tja, irriterar i största allmänhet. Oftast gör de mest sina jobb.

Just nu rasar en debatt om hur Sverigedemokraterna beskrivs på kultursidorna. Det började med att Lisa Irenius, kulturchef på Svenska Dagbladet, gick till attack mot DN Kultur. Inför valet har redaktionen publicerat så många likartade texter om partiets hot mot demokratin att det liknar en kampanj, skriver hon.

Annons

Annons

Irenius invändningar är två: För det första blir helheten dålig, eftersom läsarna går miste om andra perspektiv. Det finns exempelvis statsvetare som inte håller med om att SD:s framgångar hotar demokratin. För det andra riskerar kampanjen, om den syftar till att omvända läsare, att bli kontraproduktiv.

Debatten har fortsatt med mothugg av bland andra Per Wirtén (”Jag tänker inte sluta kritisera SD”, Expressen), Jonas Thente (”Nu är demokratin bara ännu en ideologi”, DN) och Petter Larsson (”Jag förklarar mig skyldig till antifascism”, ETC).

Under helgens bokmässa svarade även DN:s kulturchef Björn Wiman i ett samtal med Lisa Irenius i SvD:s monter. Han påpekade att texterna beskriver ett exceptionellt politiskt skeende: ett parti med rötter i nazismen får direkt inflytande över svensk regeringspolitik. Sverigedemokraternas antipluralism hotar bland annat den fria journalistiken och när historien skrivs kommer han att vara stolt över att DN Kultur markerat mot detta. Att kultursidan på så vis tar ställning är inte något nytt, utan går tvärtom väl ihop med dess kulturradikala tradition. Andra perspektiv på SD saknas inte där ute, tillade han: tvärtom finns det gott om röster som ”bagatelliserar” partiets agenda.

Annons

Annons

Två problemformuleringar, två svar. Wimans handlar om normalisering, Irenius om polarisering. Båda kan vara sanna samtidigt. Damned if you do, damned if you don’t.

Så varför inte bara säga som vi brukar: Publish and be damned?

Det som inom journalistiken kallas för konsekvensneutralitet är själva grunden för att man överhuvudtaget ska förtjäna läsarnas förtroende. Som jag skrev förra veckan (och som Wiman också påpekade i nämnda samtal) är det främmande att fråga sig om en publicering gynnar ett parti eller en strömning. Så jobbar man inte.

Det finns dock andra problem om kultursidor börjar likna kampanjorgan.

Jag uppfattar, även bortom SD-frågan, en stigande förväntan på journalistiken att hedra goda värden snarare än att söka det oväntade. Den förväntan är inte av godo och den är mer konservativ än kulturradikal. Vi lever i en riskfokuserad tid där det ena högst verkliga hotet efter det andra tornar upp sig. Sikten blir kort.

Kulturjournalistikens uppgift är då att öppna upp för de längre perspektiven, och särskilt de som provocerar i stunden. I krigets skugga bör man ge plats för radikala pacifister, när en förödande pandemi drar över världen bör man släppa in argument mot nedstängningar.

Jag är själv övertygad om att SD:s antiliberala agenda hotar att urholka demokratin, men jag är också intresserad av de forskare och intellektuella som ser annorlunda på saken.

Det talas i detta sammanhang gärna ombredd” eller rentav ”balans”, men det är inte poängen. Debatten blir inte skarpare för att man bedriver ”samtalsaktivism” med diverse högerspöken. Kultursidor har heller ingen plikt att spegla väljarkåren eller det politiska spektrat.

Annons

Annons

Det handlar istället om att slå vakt om en intellektuell öppenhet i en skrämmande tid då det är lätt att hemfalla till krigslogik.

Mina egna största farhågor vad gäller SD:s inflytande i närtid ligger inom de demokratiska ramarna och utanför Svensson-väljarens synfält. Vilka former kommer hetsjakten på papperslösa att ta, till exempel? Hur lågt kommer Sverige att sjunka i behandlingen av asylsökande? När historieprofessorn Lars Trägårdh i veckan skrev på kultursidan att medborgarskapstanken måste gå före internationalismen gick det rakt i strid med min egen övertygelse. Nationalstaterna saknar all legitimitet om de inte kan ta hand om de människor som hamnar utanför. Men i slutändan kan detta bara ändras om folk övertygas i ett öppet samtal.

Debatten har också fått mig att fundera en del över vilka kultursidorna riktar sig till. Man kan tycka som Björn Wiman på bokmässan: DN är inte en myndighet och det finns massor av andra medier att välja på. Det är en rimlig poäng. Men vad händer om mönstret kvarstår i ett nationellt medielandskap?

Gefle Dagblads kulturredaktör Kristian Ekenberg påpekade i veckan att den amerikanska polariseringen hade kunnat mildras om landet inte hade förlorat så mycket av sin lokalpress. De lokala och regionala medierna står närmare sina läsare, uppfattas i lägre grad som ett avlägset etablissemang och är bättre på att fånga upp frågor i vardagen. Man samlar alla läsare inom ett område, och bygger sällan ett varumärke utifrån identitet eller värderingar.

Annons

Som kulturchef på en regional kultursida vill jag åtminstone försöka argumentera så att alla läsare känner sig tilltalade, även när de inte håller med. Jag är inte så säker på att det alltid lyckas, jag är inte ens säker på att det alltid går. Men för mig ligger detta ideal också i linje med en kulturradikal tradition: att tro på det goda argumentets kraft och på att världen inte ligger fast, att människor kan ändra uppfattning och att man själv också prövar snarare än vet.

Undersöka, försöka förstå, argumentera snarare än kampanja.

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan