Annons

Annons

Annons

kultur

Ida Ölmedal
Det doftar och sprakar – tanken på ved gör mig lugn

Livet i pandemins och krigets skugga väcker en längtan efter resonans.

Text: 

Det här är en kulturartikel.Analys och värderingar är skribentens egna.

En bristvara – och källa till känslor av mening?

Bild: Michael Hansson

Annons

Ida Ölmedal är kulturchef.

När jag somnar kvällen efter att gasrören exploderat i Östersjön tänker jag på ved. Stora travar doftande björk och gran. Först smal tändved och sedan de större klabbarna. Sprakande, brandgula gnistor. Mörk rök ur pannans djup.

Jag är uppvuxen i ett hus som värmdes upp med panna. Min pappa stod vid sågen, vi barn gjorde ibland ett handtag som att lassa ved på skottkärror och köra från förrådet till källaren, vi kastade in dem genom ett fönster längs en sorts rutschkana av trä. Jag minns en tillfredsställelse i kroppen, på med ved, in med ved, tio-tolv lass och så är det fullt och jag kan duscha varmt i flera dagar. Det var kanske inte det mest tidseffektiva sättet att leva, men det bar på en känsla av lugn.

Annons

Jag är inte den enda som tänker på ved den här hösten. Redan i augusti rapporterade leverantörer att deras lager började ta slut. De höga elpriserna gör att folk ställer om.

Annons

En del söker förmodligen en trygghet som går bortom att hålla koll på kontot. Sågandet, klyvandet och eldandet kan vara en upplevelse av att leva i resonans med världen, med sociologen Hartmut Rosas ord.

Enligt Rosa lever den moderna människan med ett krav att lägga allt mer värld under sig, behärska den. Samtidigt längtar människan efter att ”träda i resonans” med världen, vilket är något annat. Att se omvärlden som en ”resonanspunkt” i stället för en ”aggressionspunkt” innebär att man låter sig beröras av den, svarar på den och förändras tillsammans med den. Att handskas med eld kan vara en sådan upplevelse. Vad behöver glöden för att orka sätta veden i lågor? Mer syre, något lättare bränsle? Du äger den inte, du svarar på den.

”Moderniteten löper risken att inte längre höra världen och just därför inte känna sig själv”, skriver Hartmut Rosa i den lilla essäboken ”Det vi inte kan råda över”, som lämpligt nog gavs ut under pandemin. När man eftersträvar maximal kontroll och effektivitet kan man förlora en djupare känsla av mening. Världen blir stum.

Jag brukar ha lite svårt för den här teorin, inte minst när den tolkas teknikfientligt, men just dessa dagar talar den till mig.

Brinnande kamin – en trygghet?

Bild: Leif Å Andersson

Under sommaren har jag talat med vänner om hur pandemin förändrat vår syn på frihet. En berättar att hon börjat läsa stoiker. En annan skojar om att han förut alltid levde med en resebiljett på kylskåpsdörren. Jag ler, för jag känner igen mig. Själv har jag ägnat mycket av coronaåren åt Bruce Springsteen och jag påminns om hans låt om en man som är rädd att bli låst i ett äktenskap, eller kanske snarare i ett bestämt liv där han är beroende av andra. En natt smyger han upp ur sängen och ner till vägen, symbolen för flykt och frihet: ”When he got there he didn’t find nothing but road”. Det där är att bli vuxen, men det är också livet på 2020-talet. Fram till pandemin var vi en generation som var rätt ovana vid yttre hinder. Jo, visst tyckte vi att världen ropade på oss, i den där hisnande tonen: mer, högre, längre. Nu är det vi som ska stå ut och försaka. Kommer vi att klara det?

Annons

Annons

Det sägs ibland att Putin väntar på vintern. Bekväma européer ska bli så trötta på strömavbrott, kyla och dyra prislappar att stödet för Ukraina viker.

Då tycker jag att bilden av världen som en resonanspunkt, snarare än en aggressionspunkt, känns användbar. Det här är inte vad vi planerat, men det är vad livet kräver av oss just nu. Vi sänker värmen och travar ved. Alldeles intill oss pågår kriget, där de flesta inte ens har ett val.

VECKANS...

Skymf. ”Helg seger!” utbrast SD Riks-profilen Rebecka Fallenkvist på valnatten. Vad menade hon? I en Expressen-intervju i veckan gav Dick Erixon, ansvarig utgivare för kanalen och partiets främsta språkrör, sin förklaring: ”Hon pratar skånska. Det är väldigt bökigt.” Hets mot folkgrupp! vill man som skåning utbrista – men så inser man att det inte är ett så lyckat skämt i sammanhanget.

Stickspår. Bruce Springsteen gick ut med att han gör en skiva med soulcovers. Ok, gör din grej, bossen. Still, at the end of every hard-earned day people find some reason to believe – vi som fortfarande tror på en ålderdomens ”Nebraska” väntar troget vidare.

Beef. Elisabeth Åsbrinks bok om Victoria Benedictsson, ”Mitt stora vackra hat”, har fått lovord men också anmärkningar kring lanseringen: När baksidestexten ”deklarerar att det här är den första stora biografin på sjuttio år [...] förbigås det faktum att Victoria Benedictsson är en av de 1800-talsförfattare det skrivits absolut mest om de senaste decennierna”, skrev Ann Lingebrandt i sin recension. Mer aggressiv var litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström som i Expressen anklagade Åsbrink för att förtiga forskning. Åsbrink svarade: ”Ska berättelsen om Victoria Benedictssons storslagna öde och tid återges med fotnoter och källhänvisningar eller ska det material som använts för biografin redovisas separat i slutnoter och litteraturlista? Jag har valt den andra vägen. Rätt eller fel – det kan vi debattera. Men tjuv?” Idag framträder hon på Bokens dag i Malmö.

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan