Julia Svensson är konstkritiker och biträdande kulturchef.

När jag går in är jag på min vakt. Det luktar Malmö-hausse lång väg, kommunen har genom år av medveten stadspolitik lyckats få allt från institutioner till enskilda invånare att predika Malmös förträfflighet, för att på så vis lyfta staden.

Konsthallen framhåller Malmös unika förutsättningar för konstnärer, en självorganiserande tradition av ateljékollektiv och konstnärsdrivna utställningsrum, en småskalighet och en stöttande kollegial gemenskap som man menar är unik även internationellt. Alta Art Space, Galleri CC, Molekyl, Addo, Borrgatan och Sulfur är bara några av de många fria konstverksamheterna. Samtidigt finns knappt traditionella kommersiellt inriktade gallerier, en ekonomisk nackdel för konstnärerna, men de har skapat något annat istället, kanske gör frånvaron av pengar att man stöttar varann istället för att konkurrera? I detta ligger förstås också att kämpa för den gemensamma saken, att få finnas kvar trots ständiga hot från stadsbyggnadsprojekt och hyreshöjningar.

Ett nytt larm om Malmös akuta brist på konstnärsateljéer kom senast nu i veckan (Sydsvenskan 24/9) och det ger utställningen extra aktualitet. För det fält som avses i titeln handlar om just detta – det fria konstliv som gror i stadens asfalt och mot alla odds växer och frodas.

Konsten då, kan man undra. Vad betyder allt detta för konsten?

Det omedelbara intrycket är: det gör den myllrande. 50 konstnärer ska samsas och känslan förstärks av att det nästan inte är några skiljeväggar mellan verken.

Men snart urskiljer sig Jokkmokkfödda Carola Grahns (f 1982) döende trollpil som gjutits fast i betong och strävar mot takfönstren. Det påminner om trädet som växer i den Nordiska paviljongen i Venedig men jag läser mig till att trädet, tillsammans med den samiska jojk som tillsammans med ljudet från renhjordar och hundskall strömmar ur högtalarna, är en bild av vårt bruk av skog och natur och av hierarkier mellan kulturer. Vackert och tankeväckande.

Iögonfallande är också Sergio Augustos (f 1966) bildvärld, som har rötter i brasiliansk tradition. En vägg med flera färgstarka naivistiska målningar, på den jag först lägger märke till syns småjävlar och badande barn. Framför dem står en installation, ett litet hus klätt med färgsprakande textilier. Här visas filmen ”Ett ljudande äpple”, vars enerverande pling följer mig genom utställningen.

Konsthallens ena hörn upptas helt av Rasmus Ranö Streiths (f 1985) enorma fort av flyttlådor. Därinne i dunklet gömmer sig den kusliga videon ”The Un dead”, där skådespelare ordlöst går upp och ned för en trappa och tuggar på naglar med ett metalliskt ljud i bakgrunden.

Det mest storslagna verket – i all sin småskalighet – är nog ändå Johan Nahojs (f 1987) installation ”On hold”, som omfattar 23 av utställningens konstnärer. Det är ett pandemiprojekt som ursprungligen gjordes på Alta Art Space 2021 och som här visas i en ny version endast med medverkande från Malmö ur Nahojs egen generation. Verket består av 23 hyllor, en för varje konstnär.

Många skulpturer, allt från Ingela Ihrmans roliga dekonstruerade jordgubbstårta till Gabriel Karlssons ödesmättade gipsfigurer av mänskliga kroppsdelar och ägodelar. Att Matti Sumaris spindelskulpturer har smittat av sig även på andras hyllor är en talande bild för hur konstvärlden verkar funka i den här stan.

De tydligt politiska verken är ofta modesta till sin form. Här utmärker sig Samaneh Roghani ( f 1984), som med en textilklädd cylinder med kvinnor fotograferade i olika positioner återvänder till tematiken om kvinnor som kämpar för rätten till sina kroppar och för jämlikhet. Cylinderns snurrande är en bild av den eviga kampen och i högtalaren sjunger Roghani ”Sången om jämlikhet”, en kampsång som bygger på ett poem av Maziar Samiei och som inte får sjungas i Irans offentliga rum. Verket står fint i dialog med Tamara de Lavals (f 1951) collage som också anspelar på kvinnokroppar och konflikt.

Det är bara en sak som saknas och det är kött. Kött i form av målningar, gärna stora, som drabbar utan att jag behöver läsa en förklarande text.

Marianne Andersson Embäcks, Lars Embäcks och Bo Hylanders mindre teckningar och målningar är suggestiva bidrag som gränsar till detta. Julia Selins (f 1987) abstrakta oljemålningar också, men det är inte hennes mest färgstarka register som visas här utan ett mer lågmält. Det mest köttsliga i rummet är Thale Vangens (f 1974) ”Urkroppar” av råhud, skulpturer som ligger på konsthallsgolvet som strandade sälar eller människokroppar uppspolade på land.

Kanske är också detta typiskt Malmö, att inte vilja lyfta något så traditionellt – eller säljbart – som storskaligt och känslofyllt måleri?

En annan fråga jag ställer mig är varför en del av stadens just nu mest självklara affischnamn inte är med, Ann Böttcher, Max Ockborn, Leif Holmstrand… Ett val man kan diskutera men det går på något sätt i linje med satsningens kollektiva anda, att det är konststaden och inte redan kända stjärnor som strålkastarljuset riktas mot, men samtidigt är de allt för betydande för att utelämnas om man nu vill visa upp konst-Malmö.

Efter tre timmar i konsthallen är jag övertygad om att Malmö som stad spelar roll för konsten.

Men konsten hittar alltid en väg, så egentligen är det väl konsten som framför allt är viktig för Malmö. Staden är sedan decennier bortskämd med ett inflöde av originella och ihärdiga konstnärer. Naturligtvis tack vare konsthögskolan men också för att det efter industrins kollaps i slutet av 1900-talet uppstod många tomma lokaler som konstnärer kunde hyra billigt.

Hur som helst, när denna värld hotas av ateljébrist, som nu, verkar kommunen lite handfallen. Vi vill ju fortsätta vara en spännande konststad!

För detta ska man göra en kartläggning av var konstnärerna faktiskt håller hus.

Men den researchen är redan gjord på ett alldeles ypperligt sätt av curatorsteamet för ”I staden växer ett fält”.

Det är bara att lyfta luren.