Linda Fagerström är konstkritiker på kultursidan.

Ett år har gått sedan Lars Vilks död. Vilket blir hans eftermäle? Hur ser det konstnärliga arvet ut efter honom?

Frågorna har ännu inte riktigt besvarats, trots att tiden gått. Egentligen inte märkligt; först när polisutredningen i somras till sist fastslog att bilkraschen var en olyckshändelse, kunde vi ju släppa misstankarna om att Vilks fallit offer för ett terroristattentat.

Om det rört sig om mord, skulle hans roll som yttrandefrihetens förkämpe varit självklar i historieskrivningen. Sympatin är trots allt, för de flesta av oss, reflexmässig med den som tvingats offra livet i kampen för konstnärlig frihet.

Som det är nu behåller många sin skepsis inför Lars Vilks sätt att provocera världen i allmänhet och muslimer i synnerhet genom att skildra profeten Muhammed som hund. Respektlöst och onödigt utmanande, resonerar de. Andra menar att konstnären, oavsett dödsorsak, faktiskt offrade sig för yttrandefriheten varenda dag han levde. Hans tillvaro kringskars och begränsades ju så totalt av dödshoten. Lars Vilks vardag sattes i pant för den konstnärliga frihetens skull.

Idag, när Höganäs kommun och Stiftelsen Lars Vilks minnesfond för konst och yttrandefrihet håller minnesdag, delas Lars Vilks-stipendiet ut för första gången. Syftet är att hålla hans gärning levande genom att årligen kasta ljus över en stipendiat som verkar i hans anda. Stiftelsens ordförande är juristen Krister Thelin, kassör är konstnärens livskamrat. Journalisten Stina Dabrowski är ledamot, likaså konstnärens barndomsvän Tiit Mathiesen. Höganäs kultur- och fritidschef Anneli Sjöborg representerar kommunen.

Vad hade han själv tyckt om det hela? Att göras till ett monument, låg det verkligen för honom? Lars Vilks var en trickster i konstvärlden på samma sätt som karaktären Puck i Shakespeares ”En midsommarnattsdröm”: en mångtydig figur, lojal med ingen, vars främsta funktion är igångsättarens. Metoden? Att med intelligent lekfulla tilltag förbrylla de andra aktörerna och tvista handlingen i oväntade riktningar. En sådan person vill agera i kulisserna, inte stå längst fram på scenen.

Å andra sidan älskade Lars Vilks de konceptuella ritualer och titlar som utvecklades i mikronationen Ladonien. De, som är fria tolkningar av det sorts ceremoniel som etablerade nationer använder, kan ibland framstå som studentikosa. Lika ofta sätter de fingret på hur demokratiska principer bygger på deltagande, engagemang och kollektivets tro på gemensamma värden. Betraktat ur ett sådant perspektiv skulle Vilks säkert gillat en sirligt högtidlig stipendieutdelning.

Alldeles oavsett, är personförknippade stipendier inte helt riskfritt. Jag tänker på Jan Myrdals kontroversiella Lenin-pris. Var han jämlikhetssträvare eller föregångare till Stalintidens folkmord? Den senare tolkningen gör Susanna Alakoski, som tackade nej till priset 2014. Här finns också Övralidspriset, testamenterat av Verner von Heidenstam, som också är problematiskt givet författarens entusiasm för Nazityskland och Benito Mussolini.

Man kan fråga sig om ett Vilks-stipendium och en stiftelse är rätt väg att gå? En konststiftelse leder måhända tankarna till pengastinna societetssällskap – men faktum är, att många också skapats efter konceptuella konstnärer som, likt Lars Vilks, kallats besvärliga; Joseph Beuys, Christo och Jeanne-Claude och Marina Abramovićs partner Ulay.

Ingen av dessa giganter hade emellertid konstnärskap som i lika hög grad präglades av politiska dimensioner som Lars Vilks. Stiftelsen och stipendiet i hans namn gäller ju också frispråkighet snarare än konst; ett beslut som i mina ögon ställer stiftelsen inför extremt komplicerade val. De hade kunnat följa Svenska Pens linje, som årligen delar ut Tucholskypriset till ”en förtjänt författare som till följd av sitt litterära arbete lever i exil eller under hot” – men valde istället det diffusa ”verkar i Vilks anda”. Formuleringen är vidöppen för tolkningar, varför stiftelsen nog starkt kommer förknippas med de stipendiater som utses, måhända mer än Lars Vilks.

Mina egna förhoppningar handlar istället om en Lars Vilks-utställning som sträcker sig över hela konstnärskapet. Dunkers kulturhus undersöker just nu möjligheterna till en sådan, som aldrig tidigare gjorts. Det vore det mest självklara sättet att minnas Lars Vilks på, menar jag – både som konstnär och representant för yttrandefriheten.