Annons

Annons

Annons

kultur

Johan Anderberg
Medierna tjänar på att stryka läsarna medhårs

Kanske har de inte längre råd att skildra flera perspektiv?

Text: 

Det här är en kulturartikel.Analys och värderingar är skribentens egna.

Johan Anderberg är journalist, författare och skribent på kultursidan.

I somras fick amerikanska föräldrar ett efterlängtat besked. Månader, år, av väntan var till sist över.

Äntligen kunde de vaccinera sina småbarn mot covid.

Det var i alla fall den bilden som New York Times nio miljoner prenumeranter fick av läget i de amerikanska hushållen.

”Det är äntligen deras tur”, utbrast tidningen i en artikel.

”The wait is over for families,” jublade den i en annan text.

För en läsare på andra sidan Atlanten framstod rapporteringen inför småbarnsvaccineringen som något förbryllande. I de flesta europeiska länder hade invånarna för längesedan slutat bry sig om pandemin, och i Danmark hade folkhälsochefen Søren Brostrøm till och med sagt att det var ett misstag att vaccinera barn mellan 5 och 11 år.

Annons

Annons

Danske folkhälsochefen Søren Brostrøm. Foto: Philip Davali/Ritzau/Scanpix/TT

Men för New York Times – och dess prenumeranter – var det här en stor händelse. När tidningen bad sina läsare att skicka in berättelser om hur det var att leva med ovaccinerade småbarn fick de 1600 svar. Flera av dem berättade att deras barn aldrig hade fått leka med kompisar eller fått träffa sina släktingar inomhus.

I slutet av sommaren kom de första siffrorna på hur många amerikaner som faktiskt hade gått och vaccinerat sina småbarn under den första månaden. Det visade sig då att färre än fem procent av amerikanska barn under fem år hade fått den första sprutan.

För inte så länge sedan hade den typen av siffror stämt till eftertanke på en tidning som New York Times:

Hade vi en felaktig bild av stämningsläget i landet? Var det något vi inte såg? Fanns det perspektiv i frågan som vi missade?

Men så fungerar det inte längre.

****

Historien om hur New York Times förändrades i grunden började den 9 november 2016. Det var dagen efter att Donald Trump valts till USA:s president.

Resultatet var överraskande för de flesta på New York Times: varken tidningens dataanalytiker eller dess reportrar hade förutsett den stora tillströmningen av vita arbetarklassväljare i vissa delstater.

”Som alltid när nyhetsmedier överraskas av en stor story följer en tid av eftertanke”, skrev redaktionschefen Dean Bacquet genast i ett mejl till sina anställda.

”Vad kunde vi ha gjort bättre?” frågade han.

Till en början besvarades den frågan med att tidningen behövde bli bättre på att spegla olika åsiktsströmningar i samhället. Som ett led i det arbetet anställdes journalisten Bari Weiss 2017 som skribent och redaktör på tidningens opinionssida.

Annons

Det tog bara tre år innan Bari Weiss sa upp sig – i protest mot både arbetsmiljön och den allt snävare ideologiska likriktningen på tidningen:

Annons

”Historier väljs ut och berättas på ett sätt som tillfredsställer en smal publik, istället för att man får en intresserad allmänhet att läsa om världen och sedan dra sina egna slutsatser.”

Varför ska vi skriva något utmanande? frågade hon sig i sitt öppna brev. Vad var poängen med det – när de kunde säkra sina anställningar genom att publicera essä nummer 4000 om att Donald Trump var ett hot mot världen och nationen?

På bara tre år hade New York Times gått från självkritik och eftertanke – till agendadriven och starkt ideologisk journalistik.

”Jag lärde mig att journalister stod för historieskrivningens första utkast” skrev Bari Weiss. ”Nu har historia blivit något som formas till att passa en förutbestämd berättelse.”

Bara en månad tidigare hade opinionssidan publicerat en op-ed av den republikanske senatorn Tom Cotton. I texten hade Cotton argumenterat för att sätta in militär mot Black Lives Matter-demonstranter. Det var tveklöst en dålig – kanske även farlig – idé, men istället för att fokusera på nyhetsvärdet i att en så högt uppsatt politiker förespråkade så hårdföra metoder, riktades vreden mot chefen för opinionssidan, James Bennet. Efter att flera journalister på New York Times kritiserat honom på Twitter och även internt tvingades han till sist att avgå.

Det finns olika sätt att beskriva den metamorfos som tidningen genomgick på denna korta tid. Donald Trump var onekligen ett unikt hot mot den amerikanska demokratin, och det var förståeligt att på något sätt vilja göra motstånd mot hans korrupta styre.

Annons

Men för att förstå hur New York Times valde en så tydligt ideologisk linje måste man titta på hur tidningens ekonomiska förutsättningar förändrades under den här tiden.

Donald Trump. Foto: Mary Altaffer/AP/TT

Annons

Under det kvartal 2016 då Donald Trump valdes tecknades över en kvarts miljon nya prenumerationer på tidningen. Det var fem gånger så många som motsvarande kvartal året innan.

Och succén fortsatte medan Trumpcirkusen pågick i Washington. Kvartalet efter var ännu bättre. Människor tecknade till stor del prenumerationer som en politisk handling, flera föräldrar köpte till och med prenumerationer till sina barn.

Det var med andra ord inte så konstigt att New York Times kände att det var viktigare att stryka sina nya läsare medhårs än att försöka skildra de väljare som röstat på Trump.

Det var också en otroligt lönsam strategi. Under de år då Donald Trump satt i Vita huset steg företagets börsvärde med mer än 250 procent.

****

På svenska kultursidor pågår nu en debatt om hur medierna ska förhålla sig till Sverigedemokraterna och deras nyvunna makt. Under valrörelsens sista vecka reagerade Svenska Dagbladets kulturchef Lisa Irenius på de många ensidiga och ”känslomässiga” opinionstexter som DN Kultur publicerade. Denna tidnings kulturchef Ida Ölmedal höll med och menade att ”kultursidorna ska öppna upp för de udda och irriterande tankarna, även i farliga tider”.

Annons

Frågan är om de ekonomiska förutsättningarna tillåter det. För likt New York Times har nu även Dagens Nyheter starka ekonomiska incitament att tillfredsställa de läsare som genererar intäkter.

Det är lätt att tro att faktabaserade och mångsidiga tidningar alltid har funnits, men som bland annat historikern Heidi Tworek har påpekat sprang även objektiviteten och sakligheten ur krassa ekonomiska överväganden. Om en lokaltidning ville nå alla i en viss stad – för att i sin tur kunna sälja annonsplatser till stadens företagare – hade det varit ekonomiskt vansinne att favorisera en viss politisk åskådning.

Annons

Tidningsägarna ville helt enkelt maximera sin marknad – som företagare i alla tider alltid har velat göra. Denna kommersiella och inkluderande ideologi har kanske bäst sammanfattats med basketspelaren Michael Jordans – möjligen apokryfiska – svar på frågan om varför han aldrig gjorde några politiska ställningstaganden:

”Republicans buy sneakers too” – republikaner köper ju också skor.

Republikaner köper fortfarande skor, men få av dem läser New York Times.

Och det är förmodligen få sverigedemokrater som prenumererar på Dagens Nyheter.

Att döma av branschtidningar var annonsförsäljningen så sent som 2016 fortfarande större än läsarintäkterna. Men året efter – 2017 – gick prenumerationerna om.

Hur det påverkar vår offentliga debatt kan vi nu skönja.

I en replik till DN frågar sig litteraturprofessorn Sven Anders Johansson om anti-SD-kampanjen och dess många krönikor ”vann över några väljare från ’mobben’”?

Annons

”Nej, när allt kommer omkring var det nog inte det som var syftet”, fortsätter han. Målgruppen var snarare de införstådda läsare som redan från början stod på rätt sida.”

Det är mycket som tyder på att det här är en farlig utveckling för demokratin. Som exemplet om barnvaccineringarna visade fick många amerikaner en direkt felaktig bild om riskerna med det nya coronaviruset genom New York Times rapportering. Istället för att rapportera nyanserat valde tidningen att bekräfta och förstärka de irrationella rädslor som spridit sig i läsekretsen.

Felaktigheterna spred sig också in i flera av USA:s viktigaste institutioner, som när Sonia Sotomayor, domare i Högsta domstolen, under en muntlig överläggning överskattade antalet svårt covidsjuka barn med 2000 procent.

Annons

Det finns fler exempel på hur den ideologiska övertygelsen har påverkat rapporteringen – och därmed medborgarnas uppfattningar om verkligheten. De uppmärksammade kopplingarna mellan Donald Trump och Ryssland visade sig vara delvis byggda på rykten och obekräftade uppgifter. Och under valrörelsen 2020 ignorerade New York Times graverande uppgifter om Joe Bidens son – som senare visade sig vara sanna.

Etablerade medier har under lång tid uppmärksammat hur Facebook, Twitter, Tiktok och andra digitala plattformar bidrar till polariseringen i samhället. Följaktligen försökte både Expressen Kultur och Dagens Nyheter i två skilda reportage efter valet förklara den stora andelen unga högerväljare utifrån just Sverigedemokraternas överlägsna handlag med Tiktok och Youtube.

Annons

Det är inget oviktigt perspektiv. Men om vi på allvar vill förstå varför människor lever med så skilda verklighetsbilder går det inte att blunda för att även de gamla medierna driver på polariseringen – och att de har starka ekonomiska drivkrafter att fortsätta med det.

LÄS MER: Ida Ölmedal: Ja, SD:s framgångar är skrämmande – men vi är inte i krig

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan