Bong är Sydsvenskans krogkritiker.

En av de senaste årens trendigaste rätter måste vara Stockholmsrestaurangen Främmats servering på majskorn i bearnaisesås med tre snabbgrillade havskräftstjärtar på toppen. Nu har bearnaise-majsen hittat till Malmö. På Friis 14 serveras den med kantareller och kalvbräss, vilket inte blir riktigt lika pricksäkert. Svampen, absolut, men brässens både milda och lite metalliska smak och tråkiga panering hör inte hemma i det här sällskapet.

Senast vi var i den här lokalen hette restaurangen Le Gourmet men det var inget som avspeglade sig på maten. Nu har inredningen fått en lätt makeover, men bistrokänslan är densamma. Den tidigare deliavdelningen är tömd på konserver och målad i en dusty pink kulör och från en tavla stirrar två vettskrämda tanter ut över gästerna.

Den största skillnaden är dock menyn. Inte bara för att den är mindre fransk den här gången – om än med flera franska inslag – utan även för att kvaliteten på maten är högre. Brässen, visar det sig, är mer av ett misstag än ett riktmärke.

Bland annat kan man få en riktigt skickligt grillad entrecôte med nyvispad bearnaisesås, tjocka pommes frites och haricots verts. Portvinssåsen är helt överflödig; det enda man vill är att få doppa sina flottiga pommes i bearnaise och låta kniven glida nästan friktionsfritt genom det möra köttet.

Köket är bäst när det slappnar av. När anrättningarna är rakt på sak och råvarorna få. En skål musslor serveras med örtmajonnäs, sniglarna i vitlökssmör, till ankrilletten får man cornichoner. Nackdelen med den här typen av rätter är att de inte visar upp kockarnas kreativitet, utan enbart deras handlag. Är man ute efter personlig matlagning får man gå någon annanstans.

Fördelen är att mycket är stabilt. Som bergtungan, som inte gått en tillagningsgrad längre än den ska. Den serveras med rökt smörsås, även om just det rökiga inte är särskilt framträdande, och svartrötter – som är en utsökt rotfrukt men som man sällan ser på restauranger. Kanske för att ingen orkar skala de hopplöst klibbiga pinnarna. Vi hade inte gjort det.

Till efterrätt hade det varit enkelt att servera den vanliga crème brûléen och kanske en chokladfondant, men det blir roligare än så. Åtminstone delvis. Den gamla klassikern baba au rhum är ett kul inslag och den ser tjusig ut på tallriken, men är alldeles för torr. Vi vill ha den riktigt spritindränkt.

Chokladkakan är en brownieliknande kakbotten toppad med ett mellanting av mousse och ganache. Det känns lite 00-tal. Däremot är vaniljglassen lätt, len och elegant.

Som fanbärare för det nya kreativa köket kommer man aldrig hitta Friis 14, däremot har restaurangen stor potential att bli en gemytlig kvarterskrog – inte minst för den snälla och varma servicens skull.