Malena Forsare är scenkonstkritiker på kultursidan

Kroppar i rödsvarta trikåer lösgör sig ur marken som maskar. Genom en dimma blickar de in i scenens mörker, där nakna människofigurer rör sig som en klump av kött och skinn.

Det var länge sedan jag såg en så här intensivt kråmande dansföreställning – och då är det här bara början på Jefta van Dinthers senaste verk för Cullbergbaletten, som fått den ödesmättade titeln ”On Earth I’m Done: Islands”.

Frågan är hur samtida dans ska se ut när dystopin inte längre är en fantasi. När vi lever i ett samhälle där kriget bubblar upp som förlorat hopp ur Östersjön. Där politiken riskerar att omkullkasta det vi höll för sant i termer av civilisation och kultur – där demokrati inte längre är ett skydd. Jefta van Dinthers svar kanske ser ut så här: Vår idé om människa och mänsklighet förändras. Den blir till ett djur, eller en maskin.

Islands är andra delen i en diptyk där den första hette Mountains. Men det går utmärkt att se verket så här utskuret och samtidigt kringsvept av David Kiers suggestiva komposition.

Van Dinther är en formsäker koreograf som gör verk med stark koncentration, så också nu. Men obehaget har aldrig varit lika påtagligt. Det vilar ett osaligt begär över de tretton dansarna, som rör sig autistiskt; nära varandra men utan kontakt. De låtsaskysser, luktar, drar trådar ur varandras innanmäten – det här är science fiction som vrider sig och spelar död.

Men framför allt är Islands en händernas och fötternas koreografi. Från att gestaltas på avstånd från samtidsmänniskans rörelsemönster – spretande fingrar blir apgång och tårna når golvet före fotsulan – så uppstår till slut en ljuvlig synkronicitet. Händerna blir till tecken i ett mänskligt kollektiv: de markerar hjärtan, byggstenar, kanske lust.

Så vinner kulturen över söndrandet. Cullbergbaletten strålar i mörkret och Jefta van Dinther försvarar sin unika position inom danskonsten idag.