När jag promenerar på Skolgatan i Malmö hugger det till i bröstet. Smärtan kommer från platsen i hjärtat där minnena från Tempo bor, sex år senare har jag fortfarande inte kommit över att min första krogkärlek stängde. Nu hänger mörka moln över alla våra restauranger. Det gör mig orolig, för vad är en stad utan sin levande bottenvåning?