Ida Ölmedal är kulturchef.

Okej, så kultursideshösten 2022 ska handla om vilka böcker som ska bli statlig kanon? Vilket perfekt villospår.

På ena sidan litteraturvetare som flexar sina bokhyllor. På den andra debattörer som påpekar att det vore en skymf mot Strindbergs upprorsanda om hans verk blev statligt påbud. Så kan vi hålla på och tjafsa om symbolpolitik, allt medan bibliotek fortsätter att slå igen och hälften av skolorna i en ny granskning från Skolinspektionen brister i sitt läsfrämjande arbete.

Och så sällar vi oss till Johan Pehrson, som uppenbarligen har tillbringat de senaste veckorna med att lunka fram och tillbaka genom vidöppna dörrar. Aborträtten ska säkras! Grattis, Liberalerna, och tack till alla nyttiga idioter som under valrörelsen målat upp den frågan som en svår politisk strid.

Klart inte SD skulle talla på en så populär rättighet som direkt berör majoritetsbefolkningen. Partiets segrar i Tidöavtalet handlar om att sätta åt missaktade grupper utan politiskt inflytande, oftast utan rösträtt. Den kommande regeringen bygger ett parallellsamhälle av hårt kuvade människor på tillfälliga uppehållstillstånd. Migranter som ska lyda under en egen morallag och hotas med utvisning om de hamnar i missbruk eller utnyttjas i sexhandel. Tänk, så öppen är Kristerssons nya åsiktskorridor att den släppt in en doft av Sovjet! Apropå ”frihet” konstaterade SvD Ledares Andreas Ericson snabbt att var tredje gång ordet förekommer i avtalet är det i ordet ”frihetsberövande”.

Till och med Tobias ”Volymer” Billström måste skämmas över den här migrationspolitiken. Han var med och drev igenom det nuvarande, mer rättssäkra asylsystemet. Då ville man med rätta bli av med det otrygga upplägget där man öppnade eller satte tvärstopp beroende på opinionsläge, snarare än efter människors skyddsbehov. Migrationsverket och domstolarna, inte regeringen, skulle bestämma.

Nu ska man istället ”överväga” att regeringskansliet – där SD som bekant ska ha politiska tjänstemän – ska kunna klassa länder som säkra att utvisa människor till. Självklart skulle man inte göra så om man trodde att bedömningarna skulle bli samma som hos Migrationsverket. Det är en politisering av migrationsrätten som kan bli livsfarlig. Bokstavligen.

Hur länge kommer detta race mot botten, som ju även en stor del av oppositionen deltar i, att pågå? Eftersom den repressiva politiken vilar på en lögn, att det går att ”komma till rätta med skuggsamhället” genom att skrämma ut människor ur landet, finns det inget slut. Den enda balansgången handlar om att nedmonteringen av grundläggande rättigheter inte får störa för många av dem som faktiskt har rösträtt i det här landet. De gånger som migrationspolitiken lättat har det hängt ihop med rörelser på gräsrotsnivå. Som vid amnestin 2005, då bland annat Sveriges kristna råd samlade ihop över 150 000 namnunderskrifter.

Jo, på tal om kanon. Den här hösten tänker jag ibland på Johannes Anyurus dystopi ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar”. Den inleds med ett stycke ur Harry Martinsons ”Aniara”:

Vad hände ini husen.

Så gott som ingenting.

Allt gick för hastigt för att riktigt hända.

Tänk er en klocka på ett nattduksbord

som ställd att mäta tiden i sekunder

blir överrumplad av sin egen smältning

och kokar upp och virvlar bort som gas

allt på en milliondel av sekunden.

VECKANS ...

Bok. Apropå Johannes Anyuru har jag just nu svårt att slita mig från hans nya poetiska roman, ”Ixelles”. Den hyllas också av de flesta kritiker. ”En rasande mörk men också hoppingivande samtidssaga som tar andan ur mig”, skrev Oline Stig hos oss i måndags.

Stjärnbesök. I måndags kom den politiska teoretikern Lea Ypi till Malmö stadsbibliotek. Hon är aktuell med den självbiografiska boken ”Frihet”, som handlar om uppväxten i det isolerade, kommunistiska Albanien och om otryggheten under 90-talets ”chockterapi”. Det blev ett intressant samtal med författaren Hynek Pallas där hon konstaterade att det är först nu som en yngre generation börjat kunna vrida och vända på det som hänt dem och ifrågasätta även det nyliberala frihetsbegreppet.

Skratt. Jag gjorde det förbjudna: innan jag gick och såg ”Triangle of sadness” njutningsläste jag New York Times sågning av Ruben Östlunds satiriska talang. ”There is no dead horse he will not beat”, skrev recensenten bland annat, och avslutade: ”This, in the end, is a very bad movie, executed with enough visual polish and surface cleverness to fool the Cannes jurors, something Ostlund has done twice. Shame on them!” Jag skrattade gott när jag läste recensionen – men faktiskt också när jag såg filmen. Ibland är enkel ”driva med falska influencers och snikna oligarker”-humor just det man behöver för att orka med tillvaron.