Annons

Annons

Annons

kulturDebatten om ”Blonde”

Mariah Larsson
Redan i Hollywood var Marilyn Monroe påhittad

Men dagens publik har svårare att acceptera fiktionen. Debatten om skildringen av Marilyn Monroe i Netflixfilmen ”Blonde” fortsätter.

Text

Det här är en kulturartikel.Analys och värderingar är skribentens egna.

Ana de Armas spelar Marilyn Monroe i Netflixfilmen ”Blonde” Foto: Netflix

Annons

Mariah Larsson är professor i filmvetenskap vid Linnéuniversitetet i Växjö.

Första gången jag hörde talas om Harvey Weinsteins övergrepp hösten 2017 associerade jag omedelbart till Marilyn Monroe. I den omdebatterade Netflixfilmen ”Blonde” visas mötet med en annan filmmogul, ”Mr Z”, ungefär tjugo minuter in, snabbt berättat i några effektiva och skakande bilder.

Filmen är baserad på Joyce Carol Oates roman från 2000, som är tydlig med att den inte är en biografi utan en levnadsteckning i fiktionens form. Oates säger sig ha låtit utvalda delar ur Monroes biografi representera helheten, snarare än att ha försökt täcka allt. Både roman och film bör förstås som kreativa gestaltningar av ett känt människoöde, men romanen publicerades långt före begrepp som Metoo och fake news.

Annons

Annons

Weinstein var inte unik och han var inte först. Och Monroe, eller Norma Jeane Baker, var inte den enda eller den första som råkade ut för Hollywoodbossar som krävde sexuella tjänster. Samtidigt är det en typ av berättelse som är svår att berätta på ett bra sätt – när Norman Mailer gör det i sin romanbiografi från 1973 beskriver han Monroe som karriärist som ”i första hand är upphetsad av det sexuella i sin egen ärelystnad”. I ”Blonde” beskrivs hon som offer.

Norman Mailer sommaren 1973, med sin då nyutkomna bok om Marilyn Monroe. Författaren fick kalla till presskonferens för att försvara sig mot anklagelser om att boken var spekulativ och baserades på andrahandskällor. Foto: AP/TT

Sydsvenskans Jan Aghed sågade Oates roman i maj 2000: ”Det är som om en länge slumrande eller undertryckt pornograf inuti Oates äntligen kommit ut.” Själv läste jag romanen när den kom som en febrilt uppslukande mardrömsresa. Filmen överför den känslan till ett lyriskt vackert och impressionistiskt obehagligt flöde av bilder, subjektiv och obönhörlig på samma sätt som romanen. Ändå har den bemötts med liknande kritik – den är sensationalistisk, den är pornografisk, den frossar i bilden av Monroe som ett plågat offer och så vidare. Att regissören Andrew Dominik har uttryckt sig svepande och respektlöst om Monroe och hennes filmer i intervjuer har inte gjort saken bättre.

Blandningen av fakta och fiktion är ett fruktbart grepp, eftersom berättelsen får flera lager av betydelser genom att handla om historiska personer i en historisk miljö. Filmen ”Blonde” anknyter också om och om igen till denna historiska verklighet genom sina parafraser på berömda foton av Marilyn Monroe – fantastiskt vackert välgjorda men också lite av ett standardknep i filmer om kända personer, att förankra dem i igenkänningens estetik. Å andra sidan löper greppet alltid risken att förfalla till just spekulation och respektlöst utnyttjande av en människa som redan har utnyttjats tillräckligt. Om man nu vill göra en film om ett tragiskt offer för drömfabrikens sexistiska exploatering, måste man använda en verklig person? Inte minst som att gränsen mellan fakta och fiktion riskerar att lösas upp?

Annons

Annons

Samtidigt finns glidningen mellan fakta och fiktion redan i Hollywoods egen historia: när man skapade stjärnor skapade man berättelser, mer eller mindre påhittade och anpassade. Skvallret om stjärnorna var viktigt, både på gott och ont – en stjärna behövde vara omtalad, men skulle helst inte vara alltför skandalomsusad. Den ”sanna” personen fanns, i bästa fall, väl förborgad bakom flera lager av pressutskick, publicitetsfotografier, skvallerkrönikor och, inte minst, roller. I sämsta fall gick den förlorad i den labyrintiska mytbildningen. Stjärnor svarar mot behov hos publiken och skall, enligt den logiken, återkasta det vi projicerar på dem.

De behov publiken har i dag är uppenbarligen annorlunda än de publiken hade för en sådär sjuttio år sedan. I dag finns en stor och vältalig del av publiken som vill se att Monroe var en businesskvinna (hon startade ett bolag), att hon var begåvad (borde vara otvetydigt), att hon kunde ta makten över sin situation (men kunde hon verkligen det?). Den här delen av publiken vill inte se henne våldtagen och utsatt för övergrepp eller tvångsnedknarkad på kodein och barbiturater, hennes graviditeter gestaltade i Lennart Nilsson-inspirerade fosterbilder (som pratar?!) eller hennes aborter gestaltade ur livmodertappens perspektiv (en kameraplacering som jag, till skillnad från Rakel Chukri, dock uppskattade).

Joyce Carol Oates 2000, samma år hon gav ut romanen ”Blonde” som nu är aktuell igen. Foto: Jeff Zelevansky/AP/Scanpix/TT

Annons

Men det finns andra problem med filmens delvis faktabaserade fiktion. Weinstein är dömd och nu nyligen åtalad igen. Även om Metoo kanske har kommit av sig och även om det kanske har varit en backlash, tänker jag att vi ändå lever i en tid där ett påhittat sexuellt övergrepp inte kan vara en del som får stå för helheten, ett exempel som får stå för mäns övergrepp i stort. ”Mr Z” skall förstås som Darryl F Zanuck, men det är tydligen mycket oklart huruvida Monroe utsattes för något övergrepp av just honom. Det betyder inte att Monroe inte tvingades till sexuella tjänster av andra mäktiga Hollywoodmän. På motsvarande sätt är det känt att John F Kennedy hade flera älskarinnor, men det han gör i filmen kan i moderna termer inte beskrivas som något annat än ett övergrepp. Oates kunde, för drygt tjugo år sedan, göra dem till exempel på alla möjliga olika slags utnyttjanden Monroe utsattes för. Men kan Dominik göra det, i dag? Jag tycker nog att han kan det, men det hänger på att filmen betraktas som en levnadsteckning i just fiktionens form.

Annons

Läs tidigare texter om Blonde:

Nej, ”Blonde” är inget övergrepp på Marilyn Monroe av Michael Tapper.

Varför tvingas vi in i Marilyn Monroes fiffi? av Rakel Chukri.

Skoningslös skildring av Marilyn i mardrömsfabriken av Michael Tapper.

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan