I fredags publicerades Tidöavtalet, det politiska program som den svenska regeringen ska genomföra under mandatperioden. En stor del av avtalet kretsar kring åtgärder för att minska migrationens konsekvenser. Detta baserat på det konservativa blockets syn att den svenska integrationen är bristfällig med stora samhällskostnader och ökad kriminalitet som följd.

I detta avseende ställer jag mig som migrationsforskare tvekande till hur såväl målens innehåll som deras inramning kommer att uppnå effekt.

I avtalet läggs stor vikt vid en tänkt koppling mellan migration och kriminalitet. Detta märks exempelvis genom skärpta inre och yttre utlänningskontroller, och möjligheten att utvisa personer på grund av så kallad bristande vandel.

I avsnittet om vandel läggs dessutom stor vikt vid att personer som ”åtnjuter den svenska gästfriheten har en skyldighet att uppvisa respekt gentemot grundläggande svenska värderingar”. Därefter nämns exempelvis prostitution, missbruk och organiserad brottslighet som företeelser som kan göra att personer får ”bristande vandel”.

I detta avseende tycks svenska värderingar vara synonymt med att vara laglydig och inte ha sociala problem.

Misstänkliggörandet av invandrade personer fortsätter sedan i diskussionerna om medborgarskap. Här betonas att gränsen för när en person kan ansöka om svenskt medborgarskap bör vara åtta år och att personen under dessa år ska ha tillskansat sig kunskaper i svenska och om det svenska samhället. Personen ska också avge en lojalitetsförklaring eller delta i medborgarskapssamtal innan den blir svensk medborgare.

Eftersom åtgärderna i hög grad riktar sig mot invandrare generellt, tecknar Tidöavtalet sammantaget en bild där personer som invandrat till Sverige främst är ett hot. Risken med denna typ av beskrivningar är att personer som invandrat till Sverige känner sig misstänkliggjorda vilket kan underminera deras tilltro till samhället.

En annan tendens i avtalet är att många åtgärder indirekt kommer att leda till att tiden en person har tillfälligt uppehållstillstånd blir längre. I studier som finns på detta område pekar mycket på att tillfälliga uppehållstillstånd förvisso ökar etableringstakten på arbetsmarknaden, men även att de minskar intresset för att exempelvis utbilda sig.

Det finns således en risk för att det uppstår ett starkt segregerat samhälle där invandrade personer känner låg tilltro till samhället eller sin möjlighet att förändra sin livssituation. Det riskerar att bidra till att befästa segregationen och problemen i utsatta områden, snarare än att bekämpa dessa fenomen.

En ljuspunkt är dock att många av de förslag som kan vara direkt destruktiva för integrationen inte ska genomföras utan att först utredas. Regeringen bör ge tydliga direktiv att inte enbart utreda lagligheten i förslagen, utan också vilka konsekvenser de får på integrationen som helhet.

För att undvika att segregationen förvärras bör utredarna också ta fasta på aktuell forskning på migrationsområdet som kan på visa på andra lösningar än de som föreslås i Tidöavtalet.

SKRIBENTEN
Peter Bauer är doktorand i historia och historiedidaktik vid Malmö universitet och specialiserar sig på migrationspolitik.

Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.