Ida Ölmedal är kulturchef.

Tre konstnärer smyger runt och bänder ner bronsbitar bland gatstenarna på mordplatser i Malmö. Tanken är att uppmärksamma våldsoffer, oftast unga män som skjutits till döds. Att det skulle kunna bli officiell, kommunal minneskonst är inget de hoppas på. Frågan om gängvåldet är för känsligt, säger de i Filip Yifter-Svenssons reportage om minnesmärken idag.

Själv tycker jag att projektet skaver lite. Gör de inte anspråk på att bearbeta andra människors tragedier, och på ett väl klumpigt vis?

Å andra sidan: de gör åtminstone något.

Frågan om hur samhället ska ge brottsoffer upprättelse är svår och mångbottnad.

Och det samtida svaret är enkelt: straff. Ju högre desto bättre.

Under de senaste decenniernas kriminalpolitiska skifte har offer och anhöriga fått en tydligare roll – åtminstone vid en ytlig anblick. Eftersom politikernas förslag om straffskärpningar inte leder till färre brott hänvisar de ofta just till ”brottsoffersperspektivet”. Det viktiga är inte effekten på gärningsmännen, utan vad de drabbade känner, förklarar man. Och de förväntas vara repressivt sinnade.

”Syftet med straffet är ju straffet – ett erkännande av den brist på jämvikt som brottet har orsakat, och ett försök att återställa den”, som författaren Lena Andersson uttryckt det i SvD.

Problemet är bara att många brottsoffer inte riktigt verkar känna så. I en intressant text berättar Görel Granström, docent i rättsvetenskap, att forskningen ger en mer komplex bild.

Brottsoffer vill ha upprättelse, men just långa straff kommer inte högt upp på önskelistan. ”Tvärtom är det många brottsoffer som uttrycker att det viktigaste är att kränkningarna upphör, att ingen annan ska behöva utsättas på samma sätt, och att upprättelse snarare handlar om att det sker en markering från samhället om att det offret utsatts för inte är okej. Nästan lika viktigt är att brottsoffret får en möjlighet att komma till tals på något sätt, att offret får en möjlighet att göra sin röst hörd och bli lyssnad på”, skriver hon.

Det är ett underskattat perspektiv. För säg att frågan är: Hur återställer man en känsla hos brottsutsatta grupper i oroliga områden att samhället ser dem? Då framstår långa straff mindre som krafttag och mer som en en lätt utväg från ett krävande problem.

Men likhetstecknet mellan straff och upprättelse tycks vara en dogm i politiken, omöjlig att ifrågasätta.

Vad är förresten ett ”paradigmskifte”? Hur kommer det till? Innan begreppet blev politikerlingo förknippades det med vetenskapshistorikern Thomas Kuhn. Det kontroversiella och banbrytande med hans teori om vetenskapliga revolutioner var att han ansåg att forskare inom en vetenskap normalt utgår ifrån vissa grundantaganden som tas för givna. Rön som inte stämmer med paradigmet sorteras bort. Tills det till slut är för mycket som inte går ihop. Då blir det kris och paradigmet byts ut mot ett annat.

Ett paradigm – om man nu skulle vilja göra en parallell till politiken – är alltså ingenting man väljer att skifta från en dag till en annan. Det är något som krackelerar genom att nya delar av verkligheten sipprar in.

Kanske spricker dagens känslobaserade kriminalpolitiska paradigm en dag. Det mest beklämmande är att man dittills använt brottsoffer som slagträn.

VECKANS ...

Bildningskomplex. Det verkar helt förfärligt att bli kulturminister. Parisa Liljestrand har redan fått SvD:s litteraturredaktör att tala om ”varningsklockor” genom att ha kallat sig ”litteraturvetare i grund och botten” – tydligen hade hon bara läst 60 högskolepoäng i ämnet. Sedan grävde GP Kultur i hennes spellistor på Spotify och fann att hon följde ”This is Molly Sandén”. Jag skulle aldrig använda ordet ”storkukslugn”, men när vissa kulturskribenter letar så aktivt efter sätt att höja värdet på eget kapital så saknas ... något.