Tor Billgren är kritiker på kultursidan.

”Modern konst” utspelar sig i kulturvärld där positioner ärvs som adelstitlar och där makten ligger hos tjänstemännen som styr över anslag och stipendier. En värld där meritokrati och begåvning övertrumfas av informella nätverk och kotterier.

Det är en karikatyrbild, men innehåller utan tvivel tillräckligt många korn av sanning för att ligga till grund för en teaterföreställning (eller flera).

Pjäsen tar sin början i en utställningslokal på Norra Grängesbergsgatan i Malmö, där galleristen Miranda (Thérèse Svensson) andäktigt installerar en parafras på Duchamps pissoar från 1917. Verket är skapat av den hippa konstnären Kauffmann (Ebba J Dahlberg) som kan konsten att strö rätt typ av postkoloniala glosor omkring sig för att vinna konstvärldens gillande. In kommer Mirandas barndomsvän, kulturtjänstemannen Julius (Henrik Svalander). Med smicker och tjat försöker han rekrytera henne till stadens kulturförvaltning för ”den sista striden”, som väntas förestå om Sverigedemokraterna får inflytande efter valet. Miranda låter sig övertalas, trots att hon egentligen vill leva hippieliv i en ombyggd skåpbil.

Berättelsen fördjupas när vi förstår att Mirandas far är en berömd teaterchef med ett moln av allvarliga anklagelser över sig och att Kauffmann har en dold agenda.

Dramatiken på kulturförvaltningen ökar och idealism ställs mot pragmatism. Vad är viktigast? Att bevara sin position eller kulturen? Den outtalade frågan till stadens kulturtjänstemän tycks vara: Kommer ni att gå med på att verkställa en kulturpolitik med sverigedemokratiska förtecken?

Det är en välspelad och koncis föreställning i korta, effektiva scener. Henrik Svalander gestaltar den ränksmidande kulturbyråkraten Julius med charm och elegans. Ebba J Dahlbergs Kauffmann är enerverande på ett bra sätt med sin dryga attityd av att ha genomskådat allt. Och Thérèse Svensson fångar trovärdigt ambivalensen i att ha fått sin position genom att tillhöra kulturadeln.

Pjäsen riktar inte bara udden mot strukturerna och aktörerna i kulturvärlden, utan även mot själva konsten. Konstbegreppet anses vara korrumperat, och det började med Duchamp. Tesen är att han när han nått vägs ände med sitt måleri, var tvungen att hitta på något helt nytt för att bevara sin status. Och voilà, pissoaren gjorde entré i konstvärlden. ”De priviligierade har fått uppfinna mer extrema ideal för att hålla kvar sin makt”, står det i manifestet på Teaterrepublikens webplats.

Detta är lite av samma yrvakna kejsarens-nya-kläder-utrop som Ruben Östlund gjorde i ”The Square” med sin målande schimpans, och kritiken har en ofrånkomlig och möjligen ofrivilligt konservativ resonansbotten. Inget fel med det.

Det är inget snack om att finns ohyggligt mycket nonsens inom samtidskonsten som förtjänar att belysas och häcklas, och textförfattaren Jens Peter Karlsson gör det bitvis med humor och finess. Men att kasta ut en stor del av modernismen och de efterföljande konstriktningarna med badvattnet är att gå lite väl långt. Med en så brett anlagd kritik riskerar pilarna att falla till marken innan de når fram till dem som bör känna sig träffade.