Annons

Annons

Annons

opinionSvensk politik

Aktuella frågor
”Ju fler makthavare som inser att långsiktigt utvecklingsbistånd är en investering och inte en kostnad, desto bättre.”

Omvärldens sätt att hantera naturkatastrofer är varken etiskt eller ekonomiskt försvarbart. Vi måste sluta att sitta och vänta på förödelsen och istället agera i tid. Det skriver Barnfondens generalsekreterare Martina Hibell.

Detta är ett debattinlägg.Skribenterna svarar för åsikterna.

I Östafrika pågår just nu den värsta torkan på över 40 år, skriver artikelförfattaren.

Bild: Jerome Delay/AP Photo

Annons

Vi är alla bekanta med bilder från insatser i krisdrabbade områden: En långvarig torka leder till att människor varken har mat eller vatten. Hjälporganisationer kommer med stora lastbilar för att dela ut matpaket. Barn blir undernärda, svälter och får men för livet på grund av brist på mat och vatten, utebliven skolgång, stress och sjukdomar. Fruktansvärda historier som skildrar död, kaos och svårt lidande visas på nyheterna.

Organisationer startar en akut insamling för att uppmärksamma och samla in pengar till den pågående krisen. Med bilder från katastrofen färskt i minnet känner sig stater, företag och privatpersoner manade att skänka pengar för att bidra till att minska lidandet.

Men är det här verkligen det bästa sättet att ta sig an problemen? Varför vänta med att agera tills katastrofen inträffar? Absolut, nödhjälp och akuta insatser efter en katastrof är viktigt. Men vi måste också lägga fokus på vad vi kan göra långt tidigare – innan katastrofen har inträffat.

Annons

Annons

Låt oss ta ett aktuellt exempel på en kris där ett proaktivt agerande hade kunnat förhindra den akuta situation miljontals människor nu befinner sig i. I Östafrika pågår just nu den värsta torkan på över 40 år. Nästan fem miljoner barn är akut undernärda och 16 miljoner människor saknar tillräckliga mängder vatten. De senaste prognoserna visar att ytterligare en regnperiod, den femte i rad, riskerar att utebli.

Istället för att vänta in katastrofen innan vi agerar borde aktörer redan vid den första prognosen om utebliven regnperiod snabbt sätta in stödinsatser för att säkerställa människors tillgång till mat, vatten och andra resurser. På så sätt får människor i de drabbade områdena möjlighet att hantera situationen i tid, innan den blir alarmerande.

Det är billigare att investera i förebyggande åtgärder jämfört med katastrofinsatser. För varje US-dollar som spenderas före katastrofen kan vi spara en kostnad på upp till 15 US-dollar i akutinsatser, enligt FN:s kontor för katastrofriskreducering, UNDRR. Till detta ska också läggas mänskligt lidande, tillbakagång i utvecklingen och fördjupad fattigdom. Det är ingen dold kunskap utan väl känt bland biståndsaktörer.

Men det är katastrofbilderna som skapar rubriker och genererar brett stöd – inte budskapet om vad som komma skall. De humanitära behoven ökar, men att ta resurser från det förebyggande arbetet för att lösa akuta kriser leder inte framåt. Det löser ett akut behov men adresserar inte orsaken.

Annons

Att agera i tid är inte bara ekonomiskt fördelaktigt, det är också mer etiskt försvarbart. Ett exempel är barnen, de mest sårbara i samhället och en grupp det globala samfundet genom Barnkonventionen åtagit sig att skydda.

Annons

Som barnrättsorganisation ser vi hur effekterna av klimatrelaterade naturkatastrofer och långsamma kriser som torka eller rubbade regnmönster ökar barnarbete, barnäktenskap, trafficking, sexuella övergrepp och konflikter. Barn tvingas att gå och hämta vatten på platser långt ifrån hemmet där de riskerar att utsättas för övergrepp, giftas bort när föräldrarna inte har råd med mat och utbildning, drivas på flykt från sina hem eller lämnas att sköta syskon och hushåll ensamma i månader.

Detta bekräftas också i en ny rapport från FN som släpptes i veckan: Climate change is a threat multiplier for women and girls. Barn är tveklöst de som drabbas hårdast av klimatförändringarna och dess följder.

Att satsa på att förebygga effekterna av en förestående katastrof är alltså billigare, effektivare och mer etiskt försvarbart än att fokusera på efterverkningarna. Ändå blir gensvaret från omvärlden – inklusive Sverige – mycket större när katastrofen väl inträffat.

I regeringsförklaringen tidigare i veckan klargjorde statsminister Ulf Kristersson (M) att målet att minst 1 procent av bruttonationalinkomsten försvinner.

Den nya regeringen kommer också att prioritera stöd till närområden och fokusera mer på humanitärt stöd, det vill säga akut stöd vid katastrofer. Det betyder sannolikt att det bistånd som ska förebygga katastrofer och bygga starkare samhällen kommer att minska kraftigt.

Annons

Detta är helt fel väg att gå i en tid som präglas av så många och så stora utmaningar i världen. Det långsiktiga utvecklingsbiståndet är en investering, inte en kostnad. Ju fler makthavare som inser detta, desto bättre. Vi i Sverige behöver lära oss att agera tidigt istället för att invänta en kris, och vi behöver lära oss det nu. Annars kommer konsekvenserna att bli ännu allvarligare och svårare att få bukt med.

Det är barnen som påverkas mest, och det är barnen som kommer att bli lidande i framtiden.

SKRIBENTEN
Martina Hibell är generalsekreterare på Barnfonden.

Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan