Det finns mycket att kritisera i den nya regeringens Tidöavtal. Åtgärderna som föreslås i avtalet framstår i många fall som både rättsosäkra och människofientliga. Inte minst avsikten att ”så långt det är rättsligt möjligt” begränsa skyddssökande människors grundläggande rättigheter i Sverige.

Samtidigt är det den förra regeringen som krattat manegen för dessa förslag genom att godta förskjutningar i rättspraxis och en hårdnande debatt.

Avtalet föreslår en ”anmälningsplikt mellan Polisen och myndigheter som kan antas komma i kontakt med personer som befinner sig illegalt i landet”. Den föreslagna anmälningsplikten innebär att ”myndigheter som en person kan komma i kontakt med får ett ansvar att säkerställa personens lagliga rätt att vistas i Sverige”.

Som lärare som undervisar bland annat framtida socionomer, har vi under den senaste veckan mött studenters oro över att anmälningsplikten strider mot socionomyrkets professionsetiska riktlinjer. Hur, undrar vissa, ska vi under dessa förutsättningar kunna verka inom vår valda profession?

Samtidigt visar forskningen på vikten av en stark och självständig socialarbetarkår och behovet av mer förebyggande insatser med barn och unga i utsatthet. Något som inte minst omfattar papperslösa barn och unga.

Vi har i våra roller som forskare och jurister under flera års tid även följt utvecklingen i Malmö. Vi har sett hur socialtjänstens arbete med papperslösa barnfamiljer sedan slutet av 2016 begränsats av att gränspolisen begärt ut personuppgifter som samlats in i syfte att ge stöd och hjälp. Redan då varnade vi, och många med oss, för att socialtjänstens uppdrag grumlas när myndigheten tvingas agera som gränspolisens förlängda arm.

Den föreslagna anmälningsplikten för socialarbetare innebär ytterligare ett avsteg från det sociala arbetets grundläggande uppdrag att främja social trygghet och jämlika levnadsvillkor. Förslaget strider inte bara mot socialtjänstlagen som samhällets yttersta skyddsnät för alla människor, utan även mot det sociala arbetets yrkesetiska principer och nuvarande sekretesslagstiftning.

Men även andra myndigheters arbete skulle påverkas av anmälningsskyldigheten. När rätten till skolgång för alla barn, inklusive de som vistas här utan uppehållstillstånd, infördes nationellt 2013 så upphävdes också skolans uppgiftsskyldighet. Detta eftersom lagstiftaren insåg det orimliga i att ålägga skolpersonalen som tar emot dessa barn att också underrätta polisen.

Hur ska alla barns lika tillgång till utbildning kunna säkerställas? Hur ska lärare kunna förbli pedagoger med barnets bästa för ögonen om de tvingas agera gränsvakter?

Förslaget i Tidöavtalet medger att det finns situationer där anmälningsplikten skulle ”strida mot ömmande värden”, exempelvis inom sjukvården. Men anmälningsplikten innebär inte enbart en överträdelse av humanitära värden som medmänsklighet och alla människors lika värde, utan även av rättsliga regleringar och lagfästa mänskliga rättigheter.

Alla barn, inklusive de som vistas här utan uppehållstillstånd, har rätt till sjukvård. Inom sjukvården råder stark sekretess för uppgifter om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden. EU:s dataskyddsförordning har ett ännu starkare skydd för personlig integritet.

Den uppluckring av sekretesslagstiftningen som skulle behövas för att genomföra avtalets förslag skulle också försvaga svenska medborgares skydd gentemot myndigheters insyn i deras privata angelägenheter.

Tidöavtalets avsikt att genom anmälningsplikten ”komma till rätta med skuggsamhället”, framstår inte bara som humanitärt stötande, men även missvisande utifrån vad som är rättsligt möjligt och utifrån vad forskning och beprövad erfarenhet visar.

Förslaget skulle istället befästa ett angiverisamhälle där självständiga professioner som lärare, socialarbetare och sjukvårdspersonal tvingas bli medlöpare och försvåra för dem att utföra sina egentliga arbetsuppgifter. Det skulle också leda till ett ökat lidande bland de papperslösa barn som inte längre skulle ha trygg tillgång till grundläggande rättigheter såsom bostad, skola och vård.

SKRIBENTERNA
Hanna Scott, jurist och doktorand i välfärdsrätt vid Linköpings universitet.

Anna Lundberg, professor i rättssociologi vid Lunds universitet och professor i välfärdsrätt vid Linköpings universitet.

Jacob Lind, migrationsforskare vid Malmö universitet och gästforskare vid Köpenhamns universitet.

Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.