Christine Antaya är konstkritiker och skribent på kultursidan.

När Lars Vilks dog ekade en kör av samstämmiga röster mellan olika mediehus som ansåg att Moderna museet nu till slut skulle förvärva rondellhunden. Museichefen Gitte Ørskou sa snabbt nej, med motiveringen att teckningen gav upphov till en viktig debatt, men att det i sig inte gör den till bra konst.

Jag minns hur många av mina konstnärsvänner var närmast chockade över att tillskyndarnas främsta budskap var vilken viktig samtidskonstnär Vilks var. Låt gå för att en ledarskribent som nyligen lärt sig ordet ”social skulptur” drog till med det, men även konstkritikerna? Hade de inte bättre koll på samtidskonsten? Det kanske var en generationsfråga?

En av de första som krävde att Moderna museet skulle addera hunden till sin samling var Sveriges Radios konstkritiker Mårten Arndtzén. Ett år senare djupdyker han nu i frågan i den välskrivna essäboken ”Konsten är vi”.

Från att ursprungligen ha avfärdat rondellhunden som en tom provokation har Arndtzén med åren kommit att se dess udd mot konstvärlden som alltmer motiverad, i takt med att konstlivet, i hans ögon, radikaliserats. Han pläderar för svunna tiders ”öppna” konst. Hunden beskrivs nu som en ”övning i att uthärda det obestämda”, som lärt honom att vara ”mindre tvärsäker”.

Ändå är det just tvärsäker han är, främst på konstvärldens och Moderna museets förfall.

Via pedagogiska konsthistoriska summeringar och romantiska scener från Moderna museets 1960-tal når vi fram till idag, där Arndtzén underkänner hur det mesta inom den ”inkluderande” samtidskonsten – konst om samer, klimat, migration och så vidare – är stöpt i samma godhetssignalerande form, under gillande överinseende från de stora institutionerna.

Dagens Nyheters konstkritiker Dan Jönsson, som var en av dem som ville att Moderna museet skulle förvärva hunden, blir så inspirerad i sin recension av Arndtzén att han tillåter sig en egen formuleringspiruett och undrar om det samtida konstlivet håller på att bli ”en postmodern inkvisitionsdomstol”.

Det är kul att någon finner det uppiggande. Det skrivs för få kompetenta och stilistisk drivna konstessäer i Sverige. Men när jag läser Arndtzéns vackra prosa får jag samma känsla som jag ibland fick av att läsa Lars Vilks blogg: jag börjar tvivla på om jag alls tycker om konst.

Vilks sätt var att avmätt och menande analysera hur väl konstnärer levde upp till konstlivets konstruktioner, och att rabbla vilken plats de hade på Artfacts rankning (man måste betala för att få den exakta listan, men när jag slår upp Vilks står det att han är inom topp 100 000 i världen, och topp 1000 i Sverige). Han såg på det hela utifrån, som om konsten var ett zoo. Men konsten kan väl vara en kärleksaffär?

Arndtzéns konstsyn artikuleras till stor del i det negativa. ”De svala konstsalongerna" ställs mot det riktiga livet. Han jämför visserligen Vilks teckning med Moderna museets stolthet, Rauschenbergs get, i det att den skulle vara en helt ny kombination som slår upp dörren till något större. Men man kan lika gärna hävda att hunden har ovanligt givna tolkningsramar och att den främst lett till diskussioner kring huruvida Vilks var rasist eller ej. Här saknar jag för en gångs skull lite ordentligt impressionistisk konstkritik. Hur känns det i kroppen? För egen del känner jag ingen bris från den öppenhet Arndtzén vidhåller är rondellhundens främsta kännetecken. Det känns snarare som att bli hänvisad till ett rum utan konst med ett streck på golvet, och bli ombedd att välja vilka sida jag ska stå på.

Jag hittar en inspelning från Kulturhuset i Stockholm häromveckan, där Arndtzén och Torbjörn Elensky debatterar mot Moderna museets intendent Fredrik Liew. Den gör mig inte gladare. Stämningen är tryckt. Arndtzén får sista ordet och säger att rondellhunden ändå inte längre erbjuds museet. Och att Dunkers kulturhus eventuellt planerar en Vilks-retrospektiv.

Helsingborgsinstitutionen är inte direkt känd för sitt finger på samtidskonstpulsen. Men, som Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson redan konstaterat: idag vore det mest politiskt korrekta att ställa ut rondellhunden.