Peter Sunde Kolmisoppi var en av talespersonerna för The Pirate Bay och porträtteras av Valter Skarsgård i Netflixserien ”The playlist”.

Netflixserien ”The playlist” handlar om Daniel Ek och hans Spotify. Det ska ge oss en inblick i hur en ensam kille från Rågsved skapade en enhörning och nu är god för ungefär 20 miljarder kronor. Vi får se hur Ek på under ett år lyckas starta ett reklambolag som han sedan säljer för 10 miljoner kronor så han kan köpa sin drömferrari. Bolaget köps av reklamföretaget Tradedoubler, som drivs av Martin Lorentzon, som tillsammans med Ek grundar Spotify.

Jag figurerar själv i seriens början. Under delar av 00-talet var jag talesperson för fildelningstjänsten The Pirate Bay (TPB). Under storhetstiden var över hälften av all internettrafik världen över filer som delades av användare på TPB. Det var en tid före streamingtjänster. Det fanns inget Youtube, Twitter eller Facebook. En rättvisare, vackrare och mer jämlik värld hägrade. En extremt naiv tid kan man säga, såhär med facit i hand.

Med TPB ville vi ge alla, oaktat samhällsklass, nationalitet eller ekonomi samma tillgång till… allt. Vi tog helt bort kostnaden för den dyraste delen för mediebranscherna; distributionen. I ”The playlist” nämns aldrig hur musiken på Spotify skulle kunna vara gratis för alla, trots att grundarna båda tjänade extrema summor på reklam. Kanske för att det är mer sexigt att framställa Spotify som resultatet av mötet mellan ett IT-geni slash en underdog från Rågsved och en mobbad Petter Stordalen-klon, än två rika reklamsnubbar från Stureplan som kom på idén att sälja reklam med musik. För att rädda reklamindustrin måste det väl vara ok att sälja ut en annan.

Det påpekas ofta att Spotify aldrig hade funnits utan TPB, även av Daniel Ek själv. Det är något jag skäms över. Men även Netflix är skyldig TPB sin existens. De sålde precis som skivbolagen plastskivor per post innan de blev en streamingtjänst. Netflix köpte in ”The playlist” från bolaget Yellow Bird, som är ett av de större bolagen bakom rättegången mot TPB. Det vore klädsamt om de kunde erkänna det.

Ett avsnitt av serien handlar om Per Sundin, då chef på Sony och senare Universal. Man får se en frustrerad man som inte längre är down with the kids. Hela hans industri raseras. Han måste sparka personal och endast TPB är problemet.

Den här versionen av Per förstår att Spotify är en lösning och samtidigt hör han av sig till ”mig” och vill träffas för att prata. Enligt uppgifter till Moviezine tycker den verklige Per Sundin att det mesta i ”The playlist” stämmer. Förutom att han aldrig träffade mig. Men han hade gärna gjort det om jag hade frågat. Mycket sympatiskt! När jag på riktigt frågade honom nån gång i slutet på 00-talet fick jag däremot ett rätt negativt bemötande. Based on a true story är alltså inte alltid så based.

En gång fick jag faktiskt till ett möte med en av skivindustrins bossar. När vi sågs berättade han att han hade gått med på mötet endast för att få möjligheten att skälla ut mig. Jag fick höra hur jag hade i stort sett våldtagit honom, hans familj och sen spottat dem i ansiktet och dansat på deras gravar (direkta citat).

När man pratar om finansiering av kultur handlar det sällan om dem som skapar något, utan istället är det rättighetshandlare som är arga. Varje debatt jag har deltagit i har varit mot en antikreativ chef eller en jurist som får betalt för att representera chefen. De jag debatterar med säger sig alltid värna om artisterna men, som vi får se i serien, verkar det mer intressant för dem att äga brittiska fotbollslag än att skapa bättre förutsättningar för kulturen.

Men tillbaka till ”The playlist”! Det tråkigaste med serien är ändå att de misslyckades så rejält med estetiken. Jag har ju aldrig haft den porrmustasch à la 1971 som Valter Skarsgård gestaltar mig med – inte heller fanns porreklamen på TPB så länge jag var involverad.

Min bror frågade mig om jag inte ändå var lite smickrad av att spelas av en Skarsgård. Nja, det jag är mer smickrad över är att jag var en inspirationskälla till Rami Maleks karaktär Elliot i tv-serien ”Mr Robot” – Elliot som totalförstör hela banksystemet. För i grund och botten är detta skillnaden mellan TPB och Spotify; TPB ville uppnå en ny ordning, Spotify ville kapitalisera på och behålla det trasiga systemet. Utan att kalla nån hjälte, så vet jag vem som är skurk.