Rakel Chukri är medarbetare på kulturredaktionen.

– Det är inte som att jag inte tvättar fingrarna men man får smuts under naglarna av sminket på ”Ronja”. Det är helt omöjligt att få bort, berättar skådespelaren Per Lasson.

Han håller fram händerna och säger roat:

– Så det är inte att jag är lortig.

Vi träffas på redaktionen i Malmö, och Per Lasson fastslår snabbt att ett tidningshus skulle vara en perfekt miljö för en tv-serie. Han levererar rappt en smart pitch om medievärlden som ett tidsdokument.

– Det hade varit mäktigt att göra.

Men arbetsmässigt befinner han sig just nu på medeltiden. Dagen innan flög han in från Litauen där den nya tv-serien ”Ronja Rövardotter” spelas in. Han är Sturkas, en av Mattisrövarna. Vilket förklarar varför Per Lasson just nu har ett vildvuxet, maffigt skägg. Han får inte raka sig förrän till sommaren.

Looken skiljer sig kraftigt från Per Lassons populära polis-roll i ”Tunna blå linjen” där hans rollfigur – det yttre befälet Jesse – har ett välansat skägg. Men en sak har rollerna gemensamt: de är på skånska. Och det har varit sällsynt under Per Lassons över tjugo år långa karriär.

”Tunna blå linjen”, vars andra säsong sänds nu, har blivit ett enormt kulturfenomen. I sociala medier finns en stark kult kring Jesse, den frånskilde polischefen som gett upprättelse åt den ofta hånade tropen ”snälla killar”. Han bryter stolt med machoidealen och skäms inte för att fråga sina underordnade om de har gått på toaletten före en stor insats. ”En kissnödig polis är en dålig polis”, som Jesse sa i första säsongen.

Privat har Per Lasson inte alltid varit så avslappnad. När han var fänrik i militären inspirerades han av Stanley Kubricks film ”Full metal jacket”. Lasson kunde hotfullt ställa sig några centimeter ifrån de värnpliktiga och skrika åt dem.

– Jag var väldigt hård från början. Man lekte krigsfilm.

Förändringen kom när en kapten från Dalarna talade honom tillrätta. Per Lasson härmar kaptenens dalmål:

– ”Fan, Lasson. Måste du stå och skrika en människa i ansiktet för att de ska göra som du vill? Då är du ingen bra chef.”

Per Lasson konstaterar att en god chef ska kunna prata med låg röst och förutsätta att folk gör det man ber dem om.

– Auktoriteten får du ju från dina medarbetare. Om de vill.

Vilket också är något som Jesse hade kunnat säga i ”Tunna blå linjen”. Han är, kort sagt, en älskvärd rollfigur. Och det är en imponerande skådisinsats där Per Lasson lyckats göra en reko mellanchef både rolig och charmig, trots att han gärna drar pappaskämt.

Genomslaget är tydligt. Flera vänner och kollegor har spruckit upp i stora leenden när de förstått att jag ska träffa den verklige mannen bakom Jesse.

Per Lasson blir en aning generad.

– Tack, tack. Det är oerhört smickrande.

Han flyttar kvickt fokus bort från sig själv och hyllar laget, bland annat seriens huvudförfattare och skapare Cilla Jackert som ”skriver sjukt bra”.

Huvudanledningen till att vi träffas är dock inte att göra Lasson generad. Vi ska nämligen borra djupare i det speciella med ”Tunna blå linjen”, att det är en stor rikssatsning där nästan alla talar skånska. Det är långt ifrån sjävklart i ett Sverige där skånska – och andra dialekter – behandlats styvmoderligt i den kulturella offentligheten.

Men de senaste åren har diftongerna slagit tillbaka.

I början av 2000-talet arbetade Per Lasson på Malmö stadsteater. Han hade tidigt siktet inställt på att jobba med tv och film, men det visade sig vara svårare än han trott.

På Österlen spelades det in mängder av filmer, men skåningar hade ingen gräddfil in i produktionerna. Många av skådespelarna på teatern hörde av sig till olika rollsättare, men utan framgång.

– De hade ingen koll på oss som var här nere.

Till slut fick Per Lasson – som hade gått i skola utanför Ystad – en roll i Wallander-serien ”Mannen som log” 2003. Han och Patrik Karlson spelade två poliser som talade skånska. Men det var bara ett problem: Karaktärerna var rätt korkade.

– Alltså, Kling & Klangpoliser. Vi stod och pratade vid någon motorhuv medan ett hus som vi skulle ha koll på sprängdes i luften. Så kom stockholmarna in och fixade biffen. En dags filmande och man bara: Jaja, man fick vara glad för det lilla.

Per Lasson skiftar sömlöst mellan rikssvenska och skånska när han återger Wallander-episoden. Faktum är att han under stora delar av sin skådespelarkarriär har behövt tala just rikssvenska på jobbet.

När han kom in på Teaterhögskolan i Malmö 1995 var det en självklarhet att studenterna behövde lära sig prata dialektfritt för att klara sig i branschen. Fyra av tolv i klassen var skåningar. För att snabbare behärska rikssvenskan kom de överens om att förvandla sin skånska till en privat affär.

– Vi bestämde att inne på skolan pratar vi bara rikssvenska. Hela tiden. Och när vi slutar för dagen får man prata vad man vill.

Grundträningen gick därför genom ett filter. I huvudet hörde Per Lasson replikerna på skånska men när han öppnade munnen behövde något annat komma ut.

– Vi tränade som fan på det men det var också konstigt. Jag har alltid pratat skånska med min familj.

Lasson beskriver en lustig händelse när hans bröder hängde med på fest på Teaterhögskolan. Ena stunden pratade han skolsvenska med en klasskompis, andra stunden skånska med sin bror. Han bytte helt enkelt dialekt mitt i en mening.

– Språkligt var det ett stålbad. Men det gjorde att vi faktiskt blev ganska bra på rikssvenska.

Men det var också på scenskolan som han upptäckte skånskans styrkor gentemot uppländskan. De hade en gästlärare från Royal Shakespeare Company i Stratford och Per Lasson insåg att alla röstövningar blev mycket bättre på skånska.

– Engelskan bygger på diftonger och blankversen i Shakespeare bygger på att du kan suga på orden. Feeeear (fear). Foooooe (foe). Långa vokaler funkar på skånska men inte på rikssvenska. Du kan måla med större pensel. Det blir fetare på skånska.

Tillsammans med Livia Millhagen som Desdemona spelade han den klassiska svartsjukescenen ur ”Othello” på skånska. Folk började garva.

– De skrattade i två replik-skiften men sedan fattade de att nej, det ska inte vara roligt. Jag fick de här fem procenten extra som gjorde att jag blev sjukt svartsjuk. Det landade i orden.

Det blir en motståndsrörelse att bevara sin dialekt, säger Per Lasson. Går man några decennier bakåt har nog skådespelare från Göteborg varit mer skeptiska till att lära sig en påstått neutral dialekt.

Han berättar om skrönor från det rebelliska 1970-talet då alla på scenskolan i Malmö ville jobba i Göteborg. Det ryktades om att en särskilt röd klass utgjorde en egen cell i Kpml(r).

– De vägrade ta en klassbild för de ville inte göra Säpo tjänsten att samla alla på en bild. Det är lite myt, tror jag. Men det är en rolig myt, haha.

Per Lasson gick ut teaterhögskolan 1999 och i nästan tjugo år jobbade han mest med teater. Och sällan på skånska. Sedan flera år tillbaka bor han på Södermalm i Stockholm. Och han har hållit fast vid regeln från studenttiden, att konsekvent hålla sig till en dialekt.

Ska en roll göras på rikssvenska talar han det oavsett om han tar en kaffe i fikarummet eller står på scenen. Först när han kommer hem pratar han skånska.

– Det funkar för att jag har gjort det så länge. Jag vill inte prata som på Dramaten utan något slags stockholmska. Men mina barn tycker att jag låter som en väldigt arrogant stockholmare.

Per Lasson säger det sista på sin icke-skånska dialekt. Och ja, sanningen att säga så låter den rätt … förnäm. Under vårt timslånga samtal växlar han generöst mellan dialekterna för att jag ska kunna höra skillnaderna. Han är långt ifrån ensam i skådespelarvärlden om att göra en språklig uppdelning mellan jobbet och privatlivet.

Känner han sig då inte annorlunda när han pratar de olika dialekterna. Nej, slår han fast direkt.

– Mina tankar är ju desamma. Jag känner inte skillnaden. Men folk upplever mig väldigt olika utåt. Jag är fullt medveten om att det betyder jättemycket.

Ibland har dialektbytet lett till förvirring. De som hört den skånske Lasson kan tycka att han låter dryg eller nonchalant på rikssvenska och stockholmska. Och ja, han har till och med blivit anklagad av en annan skåning för att fejka sin skånska.

– Jag blev utskälld av en tjej för att hon tyckte att jag pratade så överdriven skånska.

Hon köpte helt enkelt inte att han hade vuxit upp utanför Löderup och sa: ”Försök inte, du är dålig på att härma”.

– Det är växlingen. Folk har svårt att hantera den. Men som sagt: jag tänker samma tankar. Jag gör samma analys av en roll eller en text.

Men vad är då den rikssvenska som så många regissörer har hållit fast vid så länge? Per Lasson är minst sagt kritisk. Han ger ett röstexempel på en förhöjd, mjuk rikssvenska.

– Då blir allting så här välartikulerat och sansat. Man får fem timmars Tjechov-pjäser där allt är melankoliskt och det vajar linnen. Det kan handla om ett självmord men man pratar om det som att man har tappat bort en blyertspenna.

– Det försvinner en laddning i det neutrala, sammanfattar han.

Det kan funka bättre på teatern eftersom scenkonsten inte bygger på realism. Men i film och tv blir den förmenta neutraliteten problematisk eftersom ingen talar så på riktigt – effekten är att publiken distanseras.

– Det är ju bara femtio människor i världen som pratar på det sättet och de jobbar på Dramaten.

I film- och tv-världen har diftonger och skorrande r inte alltid varit poppis. ”Inte en jäkel pratar skånska”, sa SVT:s filmkritiker Fredrik Sahlin 2015 när ”Unga Sophie Bell” – som utspelar sig i Skåne – gick upp på bio. I tv-inslaget skällde Fredrik Sahlin ut branschen: den kunde väl åtminstone låta några biroller eller statister prata på dialekt.

Ett dråpligt exempel på regissörers rädsla för skånska inträffade 2009, när en skånsk mc-knutte dubbades om till stockholmare i Millenniumfilmen ”Flickan som lekte med elden”.

De senaste åren har det trots allt skett en enorm förändring. Humor- och nöjesprogram i tv och radio domineras av skåningar. I tv har produktioner som ”Bron” och ”Jakten på en mördare” cementerat Skåne som en intressant plats för fiktionen.

– Lite revansch blir det ju. Det planeras jättemycket film och tv-serier här nere. Generellt skulle jag säga att det har hänt något de senaste åren, säger Per Lasson.

Men få skånska satsningar har fått så stort genomslag som ”Tunna blå linjen”. Tv-serien levererar ingen utslätad skånska för att flörta med folk ovanför Göingegränsen, utan Jesse kan lugnt fråga Magnus (Oscar Töringe) om han har varit ute och ”slabbat” kvällen innan.

– Det jag har hört mest är att folk är glada att det är riktiga skåningar. Äntligen. Man har ett krav på att det ska vara genuint. Om det skorrar fel i ”Tunna blå” skulle alla reagera jättestarkt på det.

I serien talar han en utpräglad malmöitiska. Men han kan själv höra att det ibland drar lite mer åt Ystadhållet, där han gick i skola. Att prata på dialekt är helt enkelt svårt.

– Jag är ganska bra på att härma dialekter men då måste jag ha en specifik. Jag vet inte hur många annonser som bara anger ”norrländska”. Men vilken norrländska? Det är ju helt olika om du är från Piteå eller om du är från Örnsköldsvik. Det är samma med skånskan, om man är från Ystad eller om man är uppifrån Helsingborg. Försöker du bara prata någon generell blir det jättekonstigt.

Och man får vara beredd på att skåningar klagar när det inte blir hundraprocentigt. Han vill inte dissa tv-serien ”Jakten på en mördare” (2020) men noterar att den var ”ojämn när det gällde skånskan”.

– Den var tokhyllad av alla norr om Hallandsåsen.

Han berömmer ”Tunna blå linjens” rollsättare Lotta Forsblad som valde en skådis från Kristianstad för att spela Fannys (Malou Marnfeldt) mamma.

– Mamma och dotter har samma dialekt. Det är ändå kvalitet.

Apropå Fanny. Det vore tjänstefel att inte nämna publikens starka reaktioner på att Jesse fick ihop det med sin nästan trettio år yngre kollega Fanny. Som han dessutom är chef för.

Per Lasson kände lika starkt när han läste manuset.

– Jag reagerade med bestörtning och tänkte: ”Vad fan gör ni? Ska ni sänka Jesse nu?” Är idén att han ska gå från att vara väldigt omtyckt till att bli gubbsjuk? Det intressanta är att Jesse reagerade som jag.

I det sjätte avsnittet tar Jesse upp åldersskillnaden och säger att en roligare kille hade reagerat med: ”Tjoho, yes! Yolo”. Eller vad fan kidsen säger.”

Samtidigt, säger Per Lasson, händer det att folk mot alla odds blir otroligt kära i varandra.

– Det är inte sexuellt i första hand. Fanny och Jesse har en kemi som gör att man bara blir helt varm och lycklig. Och Malou är en makalöst bra skådis som har en sårbarhet och öppenhet.

Nästa helg avslutas ”Tunna blå linjens” andra säsong. Men vi kommer snart att få höra Per Lasson prata skånska igen, när den nya Ronja Rövardotter-serien har premiär 2023.

Det är kanske ytterligare ett tecken på att dialekten blivit mer populär i tv och film. För Lassons provfilmning skulle egentligen vara på rikssvenska. Men när han kom dit fick han höra:

– Det är klart att du ska vara skåning! Och då var det en annan skådespelare som sa: ”Får jag prata dalmål då?”

Det resulterade i att Mattis-rövarna i serien fick bli en dialektalt brokig skara, vilket enligt Lasson, blir mer autentiskt.

– Man kan tänka sig att i ett fiktivt Urskogssverige har de här rövarna kommit från helt olika håll och hamnat i det här rövargänget. Och jag protesterar inte när det blir på skånska.