När industrifacken i måndags meddelade vad de i vårens avtalsrörelse tänker kräva i löneökningar, då drog nog stora delar av Sverige efter andan. 4,4 procent i lönelyft. ”Historiskt högt”, hette det.

Det är inte alla som anser att en löneförhöjning på 4,4 procent skulle räcka. Leif Berg, processoperatör på SCA:s pappersbruk i Munksund, är en av dem. Han var med när radions Studio Ett diskuterade huruvida ett lönekrav på 4,4 procent är för högt eller för lågt.

”Spontant”, sade Leif Berg, ”känns det som ett hån.” Han ansåg att lönekravet borde ligga ”nånstans i nivå med inflationen”, alltså närmare 10 procent.

När den pedagogiskt erkänt skickliga ekonomen Klas Eklund, numera på en större advokatfirma, på onsdagen i P1-morgon fick frågan vad en inflation på 9,7 procent egentligen innebär, så svarade han:

”Det betyder att du tappar en tiondel av din inkomst.” Med andra ord försvinner en tiondel av din köpkraft.

Men så tog Klas Eklund ett lättfattligt grepp: han bad de lyssnare som kunde tänka 30-40 år tillbaka i tiden att göra det. På den tiden låg de årliga löneökningarna på ungefär de nivåer som processoperatören Leif efterlyste: 10–12 procent. Med resultatet att alltihop, ofta hela löneförhöjningen, åts upp av inflationen.

Så har de senaste årens lönerörelser, som väl är, inte slutat. De har i flera fall hamnat kring 2,2 procent.

Skillnaden ligger i att Sverige – eller rättare sagt arbetsmarknadens parter, löntagarsidan och arbetsgivarsidan inom industrin – för ett kvartssekel sedan hade klokskapen att förhandla fram ett samarbetsavtal kallat Industriavtalet.

Detta avtal kom till sedan regeringen uppmanat parterna att inte upprepa avtalsrörelsen 1995 utan istället utarbeta nya arbetsformer. Och istället för så stora löneökningar att den svenska konkurrenskraften urholkades genom inflation kunde svensk industri säkerställa att löneökningarna låg på samma nivå som genomsnittet i EU.

Det industriavtal som idag gäller har blivit en hörnsten för lönebildningen i Sverige. Vilket i princip alla löntagare i landet ska vara tacksamma för. Varför?

Dagens höga inflation beror i hög grad på vad Klas Eklund beskriver som ”kostnader utifrån” – pandemi och Ukrainakrig, brist på varor, olja och gas. Jo, illa. Men det finns värre scenarier.

Ett är att Sverige hamnar i en klassisk fälla, att inflationen sprider sig till andra inhemska sektorer och att svenskarna plötsligt befinner sig i löne-pris-spiraler. Där till slut löneökningar äts upp av inflationen.

Dit vill Sverige inte tillbaka. Det gäller att bryta spiralen.

Löntagarna ska givetvis inte hålla tillbaka samtliga sina krav – höga vinster i företagen kan ibland motivera att facken förhandlar hårt om löneutrymmet. Men fackförbunden har ett ansvar att agera ansvarsfullt och hålla tillbaka sina mest överdrivna krav, så att inflationen kan hållas nere nästa år. Så kan löntagarna bli vinnare på sikt.

Hur vet vi att löntagarna då vinner i det långa loppet, att det är värt för dem att hålla tillbaka egna lönekrav?

Statistiken talar sitt tydliga språk. Som Jonas Hagelqvist, vd för IKEM, innovations- och kemiindustrierna, pekade på i Studio Ett: under Industriavtalets 25 år har det levererat uppemot 60-procentiga reallöneökningar.

Nästan 60 procents högre reallöner. Istället för luft i lönekuvertet.

När Klas Eklund ger sig på en gissning om svensk ekonomi tycks han hålla med finansminister Elisabeth Svantesson (M): ekonomin går mot en bister vinter. Han tror på mycket sparande och gnetande, på mindre pengar för svenska folket, som lär resa mindre, handla billigare mat och köpa enklare kläder.

Reallönerna kommer att sjunka i år, lyder Eklunds tips. Men, säger han, ”i bästa fall är vi ur det här om ett år”.

Klas Eklunds lilla inflationslektion består av lika delar matematik och historia. Och borde kunna få ett vackert slut.