Oskar Kroon är författare och skribent på kultursidan.

Först var jag rädd att mitt elvaåriga sällskap skulle få en hjärtattack. Eller åtminstone kissa på sig. Okej, hellre kissa på sig än hjärtattack, men också det vore ju lite jobbigt.

När det vita ansiktet dykt upp med sitt fruktansvärda leende, bara centimetrar från hans, hade han kastat sig ner på golvet. Hans ögon var uppspärrade i panik och fortsatte att stirra rakt på den där varelsen som skrämt honom. Skymtade man en motorsåg?

Och vad var det?! Ett blodigt gethuvud?

Han skrek. Rakt ut bara. Han skrek som jag aldrig hade hört någon skrika förr.

Men han fick ingen hjärtattack. Han kissade inte ens på sig.

Jag fick upp honom från golvet, nu liksom hängde han i min jacka, och vi kunde stappla vidare. Men skriket upphörde inte.

Hans reaktion var så extrem, och ihållande, att jag till slut började skratta. Han kunde inte sluta skrika. Jag kunde inte sluta skratta.

När vi kom ut från Gröna Lunds halloweenattraktion ”House of (even worse) nightmares” hade jag ont i käkarna av gapskratt. Jag hade haft kul, men var lite besviken.

Jag tänkte på Sara Bergmark Elfgrens bok ”Grim” från början av året. Boken utspelar sig på Gröna Lund, men också i åttiotalets dödsmetall-community, och jag tänkte på huvudpersonen Kasper som får sommarjobb på Grönans spökhus. Kasper och hans kollegor njuter av att skrämmas och av att bli skrämda. Tills skräcken blir verklig. I berättelsen blir Grönans spökhus ”House of demons” som en portal ner till underjorden.

Det var väl den känslan jag hade hoppats på. Så kom jag ut med ett gapskratt.

Nu beskriver det magiska skräcktemat i ”Grim” kanske egentligen en depression. Det är väl så skräcken fungerar. Läskiga clowner, zombies och vampyrer blir symboler för nåt annat. Det är vi och våra rädslor som är monstren.

Så i en tid av krig och klimathot är det väl inte så konstigt att skräckgenren exploderat. Oron måste kanaliseras. Och skräcktemat har verkligen tagit sig in överallt i barnkulturen. Också väldigt snälla böcker för nybörjarläsare plockar friskt från kulturhistoriens skräckkabinett. Det börjar med lite hederliga spöken, som i den populära serien ”Spöksystrar” av Mårten Melin. Eller snälla monster som i böckerna om ”Monstret Frank” av Mats Strandberg. Det är inte meningen att man ska bli livrädd, men det är spännande. Vill man så småningom bli rädd på riktigt finns gott om alternativ. Som merparten av Lena Ollmarks böcker, eller ”Pax”-serien.

Skräckgenren har vuxit sig stor, tagit sig in överallt och är numera svår att definiera. Men nu finns ”en guide till avgrunden”. I nyutgivna ”Skräxikon” av Emma Frey-Skött, Madeleine Bäck och Lina Blixt kan man lära sig lagom mycket om häxor, demoner och hamnskiftare, men också få tips om filmer och böcker att fortsätta med. Eller tips på hur man själv kan bli en skräckskapare. En del enkla förklaringar ges också till varför skräcken kan vara så lockande och lustfylld.

Skräckblandad förtjusning beskrivs i ”Skräxikon” som en av livets bästa känslor. Jag är beredd att hålla med. Precis som mitt elvaåriga Gröna Lund-sällskap. Efter ”House of (even worse) nightmares” tog det några sekunder av pustande och skrattande. Vi behövde luft. ”Oh shit” var det enda han kunde säga medan jag masserade mina trötta käkar. Sen tittade han plötsligt bedjande på mig.

”Kan vi snälla gå till 'Zombie Zone' nu, schyssta!”