David Larsson Heidenblad är docent i historia och biträdande föreståndare för Centrum för kunskapshistoria vid Lunds universitet.

Det säger mycket om ett samhälle hur man gör skillnad på människorna i det. Görs det utifrån yrke, härkomst, ekonomiska resurser eller utbildningsnivå? Eller kanske på grundval av ålder, kön, sexualitet och religion? Ja, antalet variabler som människor kan delas in utifrån är om inte oändliga så i alla fall väldigt många. Detsamma gäller orden vi använder för att tala om sociala skillnader. Dessa förändras, byts ut och glöms bort över tid – ofta utan att vi riktigt märker av det.

För historiker är detta praktiskt. De begrepp som en gång i tiden ordnat den sociala världen är nämligen utmärkta ingångar till att förstå det förflutna. Genom att analysera hur ord som stånd och klass har använts kan vi lära oss mycket om samhällen som inte längre är. Därigenom får vi tillgång till jämförelsepunkter som vi kan kontrastera vår egen tid emot. Den historiska kunskapen gör samtiden synlig.

Ett aktuellt exempel på detta är idéhistorikern Carl-Filip Smedbergs avhandling ”Klassriket: Socialgruppsindelningen som skillnadsteknologi under 1900-talet”. Den försvarades nyligen i Uppsala och ger ett originellt bidrag till vår förståelse av Sveriges moderna historia. I fokus står socialgrupp 1, 2 och 3. Har du aldrig hört talas om dem? Då är du förmodligen som jag född på 1980-talet eller senare. För fram till min barndom var detta nämligen ett utbrett sätt att göra skillnad på människor.

Den strukturerande principen för socialgruppsindelningen var vilket yrke man hade och hur detta utövades. Inom socialgrupp 1 fanns läkare, företagsledare, ämbetsmän och konstnärer. Socialgrupp 2 bestod av småhandlare, bönder, lägre tjänstemän och hantverkare. I socialgrupp 3 återfanns kroppsarbetare inom industri och jordbruk liksom tjänstefolk. Yrkeskategorierna vittnar om att indelningen kom till omkring sekelskiftet 1900. Decennier då industrialiseringen av Sverige tog fart och demokratin stötvis slog igenom.

Anfadern till indelningssystemet hette Pontus Fahlbeck. Han var på sin tid en tongivande statsvetare, statistiker och politiker. Genom boken ”Stånd och klass” (1892) sökte han ge ett konservativt svar på arbetarrörelsens krav på en radikal samhällsomvandling. Fahlbeck tänkte sig samhället hierarkiskt ordnat utifrån olika funktioner. Det fanns, som han såg det, ingen grundläggande motsättning mellan arbete och kapital. Alla var beroende av varandra och konflikter mellan samhällsgrupper skadliga. För att bättre förstå samhället började man upprätta statistik över hur olika grupper röstade. Uppgifterna började samlas in av vallokalsarbetare 1911 och Statistiska Centralbyrån aggregerade dem.

Den producerade statistiken, liksom själva indelningssystemet, kom sedan att användas av såväl politiska partier som kommersiella företag och vetenskapliga aktörer. Förvisso ställde många sig kritiska till om det verkligen fanns några socialgrupper – var inte skillnaderna inom grupperna alltför stora? Ändock bet sig terminologin fast. Och ju fler som brukade den desto mer användbar blev den. Det gemensamma språket gjorde det möjligt att jämföra sociala fenomen och studera utveckling över tid. Till skillnad från begreppet klass och dess olika avledningar fanns heller inga starka politiska implikationer. Socialgrupperna framstod som neutrala och vetenskapliga verklighetsbeskrivningar.

På SCB växte sig dock den interna kritiken allt starkare. År 1948 utmönstrades socialgrupperna ur vokabulären. Kategorierna ansågs helt enkelt för grova och missvisande. Detta fick dock inga större effekter på svenskarnas språkbruk. Snarare var det under 1950- och 1960-talet som forskare, politiker, reklamare och journalister på allvar började tänka på samhället i termer av socialgrupper. Särskilt betydelsefullt var det för den växande kadern av samhällsvetenskapliga forskare som sökte kartlägga det framväxande välfärdssamhället. Genom böcker, rapporter och statliga utredningar skapade de underlag för debatt och politisk förändring.

Ett konkret exempel på detta är begreppet ”begåvningsreserven”. Uttrycket myntades 1948 genom en statlig utredning som visade att endast några få procent av Sveriges studenter kom från socialgrupp 3. Utredningen pekade på att barn från socialgrupp 1 och 2 i genomsnitt hade högre betyg, vilket man förklarade med hänvisning till uppväxtmiljö. Man visade också att vid varje övergång till ett nytt skolstadium (realskola, läroverk, universitet) så skedde en utgallring av elever från socialgrupp 3. Trots likvärdiga betyg föll de ifrån.

Detta var något som Socialdemokraterna ville ändra på. Det sociala handikappet skulle bort. För att skapa ett mer rättvist och jämlikt samhälle visade sig socialgrupperna användbara. Genom dem kunde reformer motiveras och utarbetas. Dessutom kunde utfallet av politiken kontrolleras. Rörde sig samhället i önskvärd riktning? Jämnades chanserna ut eller inte?

Socialdemokraternas omfamnande av socialgruppsindelningen hörde också samman med deras långa regeringsinnehav, från 1932 till 1976. För att skapa samdräkt och legitimitet distanserade man sig under denna period från klasskampsretorik. I likhet med Pontus Fahlbeck ville man tona ned konflikter och bygga breda allianser. Genom socialgrupperna kunde man sträva mot större jämlikhet utan att röra upp känslor.

Först mot slutet av 1960-talet skulle detta förändras. Smedberg visar hur ett nytt begrepp, ”låginkomsttagaren”, då etablerades och användes för att tala om orättvisor. Därtill började ord som arbetarklass och överklass åter att populariseras. När konfliktnivåerna i samhället höjdes under 1970- och 1980-talet sjönk socialgruppsindelningen successivt tillbaka. Politiker började tala om övervinster och ekonomisk demokrati, fondsocialism och skattetryck. Forskarna började beskriva samhället med begrepp som socioekonomiska förhållanden och utbildningsnivå.

Från 2020-talets horisont ter sig mycket av det Smedberg beskriver som en främmande värld. Fanns det inga utsatta områden på 1900-talet? Vad med bidragsberoende och utanförskap? Eller klyftorna mellan män och kvinnor respektive stad och land? Hur röstade förstagångsväljarna?

Ja, de sätt som vi gör skillnad på varandra säger mycket om ett samhälle. Och en sak vi kan lära oss av Smedbergs historieskrivning är att skillnadsteknologier inte nödvändigtvis behöver användas för att skapa eller öka skillnader. Orden kan också användas för att visa på ömsesidigt beroende och en strävan efter mer jämlika förutsättningar. Något neutralt språkbruk finns måhända inte. Men oavsett hur vi vill förändra världen så klarar vi oss nog faktiskt inte utan skillnadsteknologier.