Christine Antaya är konstkritiker på kultursidan.

Det är ovanligt idag med fotografier som gör något väldigt oväntat. Men på Galleri Final finns just nu ett exempel. Hanna Modigh (f 1980) har tagit ett porträtt på sig själv, höggravid och naken, bredvid sin nyss avlidna farmor. Den äldre kvinnan ligger i en säng med händerna runt en röd ros. Modigh står bredvid, med blicken nedfälld. Det är en djupt okonventionell bild, lågmält chockerande, men samtidigt lätt att acceptera. Den förevigar känslan av att ha varit med om något oerhört, men samtidigt banalt. De där erfarenheterna som ofta förblir dolda.

Det är också det som kan sägas vara temat i utställningen som helhet. Under titeln ”Familj” ställer Modigh ut tillsammans med Ewa Stackelberg och Anna Clarén. Det är ett gyllene tillfälle för den fotointresserade att se tre välmeriterade fotografer ur något olika generationer. Projekten är separata, men beröringspunkterna många.

Anna Claréns (f 1972) bilder dokumenterar en prövande tid i hennes familjs liv. En man med rynkad panna håller om ett litet barn, i en annan bild syns ett väntrum med tomma soffor. Claréns karaktäristiska stil, med mjölkiga färger och suddiga partier, fungerar i de exemplen som understrykande av alienation, hur livet ibland kan levas genom en hinna av sorg eller trötthet. I andra motiv är effekten betydligt mer drömsk, som med en flicka framför en museimonter med en uppstoppad valross, eller en pojke som går bland grönska. Det är ett imponerande exempel på hur stil inte är överordnat motiv.

Ewa Stackelbergs (f 1955) bidrag är mer abstrakta. Hennes fotogram är skapade med objekt direkt i mörkrummet, utan kamera. Bilderna för tankarna till vatten, en glödande ring över en skogsjö, eller spår av vattenglas på gamla papper. I andra bilder har Stackelberg använt släktfotografier som löses upp med fotogramtekniken. En viktig påminnelse i sammanhanget, inte bara om livets förgänglighet utan även bilders.

Under vernissagen samtalar de tre fotograferna om etiken förknippad med att ställa ut bilder på sin egen familj eller sårbara situationer. Anna Clarén påpekar att alternativet, att inte göra det, känns omöjligt.

Detta är en fråga som ofta associeras till den amerikanska fotografen Sally Mann, som slog igenom med intima svartvita porträtt av sina, ofta nakna, tre barn. De blev bärare av större teman, som sårbarhet eller den amerikanska söderns mystik. Här känns det mer som att bilderna, långtifrån alla porträtt, tillsammans understryker fotografiets unika potential när det gäller det lilla livets stora händelser. Känslornas historieskrivning. Död, födelse, men också banala ögonblick av kärlek eller insikt.

Ett litet fotografi av Modigh föreställer en pojke och en äldre man, båda i bar överkropp. Bredvid hänger en senare version av samma motiv. Pojken har blivit lång och stark, mannen har sjunkit ihop och blivit kortare. Det är ingen sensationell rapport, men det finns något väldigt bekräftande i att detta ges vikt, livets oundvikliga härjande.