Annons

Annons

Annons

kulturDebatt om akademisk frihet

Rebecca Selberg
Ministern Mats Persson flirtar med nätkrigare

Utbildningsministern gör ett politiskt skickligt inlägg i dumhetens tidsålder.

Text: 

Det här är en kulturartikel.Analys och värderingar är skribentens egna.

Utbildningsminister Mats Persson (L) skrev ett debattinlägg i Expressen om att han ämnar initiera en granskning för att kartlägga hur utbrett det är med cancelkultur på universiteten. Foto: Jesper Frisk/DI/TT

Annons

Rebecca Selberg är docent i sociologi och genusvetenskap vid Lunds universitet.

Så kom det då, den nya utbildningsministern Mats Perssons första riktiga utspel. Det kom i form av ett kortfattat kvällstidningsinlägg, handlade om ett TV4-program och utlovade granskning av ett vagt beskrivet men klickgenererande fenomen. Ett politiskt skickligt inlägg i dumhetens tidsålder, riktat inte till forskare och studenter utan till nätkrigare och redan indignerade debattörer.

Budskapet i utspelet kan sammanfattas enligt följande. Identitetspolitiken skapar cancelkultur som letar sig in på universiteten och det är dåligt. Empiriskt underlag: tv-programmet ”Kalla fakta”. Vidare: censur, förbjudna ord eller utfrysning till följd av cancelkultur är dåligt och ska inte förekomma i svensk högre utbildning. Regeringen tolererar inte intolerans, och utbildningsministern är för akademisk frihet.

Annons

Annons

Och visst, utfrysning och mobbning på arbetsplatser är ett problem, som i och för sig redan är förbjudet i arbetsmiljörätten och diskrimineringsrätten. Alla arbetsgivare är skyldiga att motverka den typen av beteenden i personalgrupper, och det finns gott om forskning på området. På exempelvis Arbetsmiljöverkets hemsida kan man läsa att krav som ställs på arbetsorganisationer och som inte kan hanteras på ett bra sätt ökar risken för kränkande särbehandling. Andra riskfaktorer är hög arbetsbelastning, otrygga förhållanden och konkurrens mellan anställda – just sådant som utmärker högskolesektorn och forskarnas arbetsvillkor. Vår vardag präglas nämligen av kontinuerlig utvärdering, pinnjakt, osäkra anställningsförhållanden och institutionaliserad konkurrens vad gäller den så avgörande forskningsfinansieringen. Här finns alltså alla förutsättningar för hög konfliktnivå och känslighet, men också god kunskap om problematiken. Dessutom finns ju den andra, egentligen viktigare sidan av akademin – den som präglas av nyfikenhet, uppfinningsrikedom och analytisk skärpa och spänstighet.

Självklart förs sedan många år tillbaka initierade samtal om de tendenser i tiden som universitetslärare möter i undervisningssalarna. Om sådant som triggervarningar och studenters förväntningar på språkbruk hålls det regelbundna seminarier, som liksom alltid i akademin präglas av såväl kritik som vilja att förstå. Kanske kunde utbildningsministern alltså konsultera forskarna om de problem som forskarna upplever? Då skulle han nog få höra att mer effektivt än luddiga ”granskningar” av identitetspolitikens roll i arbetsplatsbråk vore ökade anslag, som kunde skapa trygghet för fler forskare, mer tid för reflektion kring undervisningspraktiker och fördjupad debatt med omgivande samhälle. Kanske vore också ett högljutt försvar av universitetens ställning och autonomi uppskattat, särskilt i tider då vetenskapliga rön ifrågasätts allt medan regeringen detaljstyr utbildningsplaner och regeringsunderlaget består av Ungern-romantiker som önskar lagstifta om vad som överhuvudtaget får läras ut.

Annons

Annons

Istället för att antyda att det är studenterna som hotar den fria forskningen kunde ministern också fråga sig vad han menar med akademisk frihet, det där som han lovar att benhårt försvara. Faktum är att akademisk frihet från början handlade om behovet av trygga anställningar. Det definierades under 1940-talet som en fråga om förutsättningarna för forskares frihet och ansvar, och så kallad ”tenure” – skyddade tillsvidareanställningar – ansågs särskilt viktiga. Men också ansvarsdelen i den akademiska friheten betonades. Till skillnad från yttrandefriheten skänker nämligen akademisk frihet inte rätten att yttra sig precis hur som helst. Den akademiska friheten grundläggs istället i principen om vetenskaplig rigorositet – det vill säga att man som forskare förhåller sig till etablerade teorier och metoder, och uppvisar kompetens och kunskap om de idéer som diskuteras. Om utbildningsministern inte vill att begreppet ska ”förvandlas till en slogan” kunde han alltså börja med att förhålla sig vetenskapligt eller i vart fall intellektuellt till det område han ansvarar för. Men det hade krävt mindre klickfiskande, och mer verklighetsförankrade utspel.

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan