Det är oklart hur många ryssar som lämnat sitt hemland sedan kriget i Ukraina inleddes. Det finns uppgifter om drygt en miljon, men också om färre. Det exakta antalet spelar hur som helst mindre roll än vilka det är som ger sig av. Bland dem finns en del av de bäst utbildade ryssarna: skribenter, dataspecialister, vetenskapsmän, journalister, filmare, musiker, akademiker, skådespelare och många fler.

En del flyr för att de inte anser sig ha något annat val. Den som kritiserat Rysslands krig, som statsvetaren och författaren Jevgenija Albats, ny chefredaktör på den engelskspråkiga nättidningen i Rwanda, The New Times, lämnade för att undgå att anhållas för att ha spritt ”falska nyheter” eller åtalas för att vara ”utländsk agent”. Andra ger sig av för att de helt enkelt inte står ut att leva i Putins Ryssland.

Bolsjojbalettens prima ballerina Olga Smirnova flyttade till Amsterdam. Hon har sagt att hon aldrig trodde att hon skulle skämmas över Rysslands agerande, men kriget gjorde det omöjligt för henne att stanna kvar.

Hundratusentals unga män flydde i samband med president Vladimir Putins besked om partiell mobilisering; hellre ville de leva utomlands än riskera att skickas ut i ett krig de inte vill delta i.

Det finns framstående ryssar som motsätter sig kriget och skulle kunna lämna landet, men som av olika anledningar inte gör det. De vill inte lämna sina familjer, ser inga möjligheter att arbeta utomlands eller stannar för att kunna vittna om det som händer i hemlandet. Den oberoende journalisten Dimitrij Muratov bedyrade: ”Vi ska arbeta här tills gevärets kalla lopp rör vid våra pannor.” Beslut som dessa är aldrig enkla. I andra länder och andra tider, som i Nazityskland och kommunistiska Kina, har människor stått inför liknande dilemman.

Den som lämnar mister lätt sin betydelse i hemlandet och blir en ovälkommen gäst utomlands. Den som stannar kan hamna i fängelse eller värre.

De som ger sig av kallas ofta fega eller förrädare. Dissidenter som stannar kläms mellan påtryckningar från utlandet och den egna regeringen.

Ryssar som älskar sitt land men hatar kriget befinner sig i ungefär samma sits som patriotiska tyskar som avskydde nazismen: Få förblir deras vänner.

Valet mellan att stanna eller att ge sig av brukar framkalla stora mått av självrättfärdigande på båda sidor. De som lämnat och lever utomlands i trygghet utan våld och diktatur, uppmanar inte sällan dem som stannat att visa sitt motstånd mot regeringen.

Under en konferens i Riga fastslog den tidigare schackvärldsmästaren och politiske aktivisten Garry Kasparov att ”ryssar som vill hamna på den rätta sidan i historieböckerna bör packa kappsäcken och lämna landet, eftersom de som stannar är en del av krigsmaskinen.”

Filmregissören Kirill Serebrennikov trakasserades i åratal av den ryska regeringen men vägrade ge sig av. Kriget blev droppen. Så här sade han om att vara ryss i opposition mot Putin: ”Det här kriget förs av en president och av politiker som jag inte röstat på, men i mångas ögon är jag en oinformerad medlöpare.”

Thomas Mann var sin tids mest berömde tyska författare. Han flydde när Hitler kom till makten 1933. Själv riskerade han att fängslas för sina åsikter och hans hustru var judinna, så valet kunde bara bli ett.

Manns skarpa attacker på Hitlers regim radiosändes under kriget av brittiska BBC. När freden kom hävdade Mann att alla tyskar var fläckade av nazisternas förbrytelser, inklusive författare som stannat och legat lågt.

Manns påstående utlöste ett skarpt svar från, bland andra, författarkollegan Frank Thiess som inte var nazist men hade stannat i Tyskland. Han lanserade begreppet att ”gå i inre exil” om intellektuella som tystnar för att inte råka illa ut. Enligt Thiess hade människor som Mann vänt sina lidande landsmän ryggen och var helt enkelt fega.

De modiga stannade, sade Thiess, och blev talesman för de många tyskar som aldrig helt kunde förlåta dem som i likhet med Thomas Mann och Marlene Dietrich hade gett sig av.

Klyftan mellan människor som varit på samma sida men gjort olika existentiella val, är ett trumfkort för förtryckarregimer eftersom det försvagar ett möjligt motstånd.

När Kinas regering plötsligt släpper ett par välkända dissidenter och låter dem flytta till väst, är många snabba att tala om en triumf för mänskliga rättigheter. I verkligheten är det snarare ett sätt att göra sig av med kritiker som snart kan bli bortglömda i hemlandet eller avfärdas som föredettingar utan kontakt med dagens verklighet.

Priset för ett liv i frihet i utlandet är ofta ett liv i ensamhet, som bitter kritiker av landsmän i det gamla hemlandet.

Att så många av Rysslands smartaste och mest framstående lämnat landet kan bli en tillgång för vetenskapliga, konstnärliga och akademiska institutioner i Väst. Det skadar Rysslands ekonomi på sikt, men Putin lär inte bry sig så länge han kan behålla sin makt.

De som stannat i Ryssland får bära de långsiktiga konsekvenserna av Putins militarism, kanske i större utsträckning än ukrainarna som nu uthärdar kriget. Eller som den berömde biologen och vetenskapsjournalisten Ilja Kolmanovskij, uttryckte saken när han lämnade Ryssland på grund av kriget: ”Med tiden kommer människor att förstå att Putins invasion också var ett angrepp på Ryssland.”

Översättning: Karen Söderberg

SKRIBENTEN

Ian Buruma, författare vars senaste bok heter The Churchill Complex: The Curse of Being Special, from Winston and FDR to Trump and Brexit (2020)

Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.