Annons

Annons

Annons

kulturÄtstörningar

Sara Edenheim
Så skulle ni inte ha talat om självsvältande män

Varför fortsätter anorektikern sin svält? Om vi inte försöker förstå det kommer inget att förändras, skriver Sara Edenheim i debatten om Sara Meidells bok.

Text: 

Det här är en kulturartikel.Analys och värderingar är skribentens egna.

”De skribenter som menat att Meidells bok är 'livsfarlig' bidrar själva till en samhällsdebatt där kvinnor återigen åläggs 'ett korrekt varande'”, skriver Sara Edenheim. Foto: Veronika Lodwika

Annons

Sara Edenheim är docent i historia och lektor i genusstudier vid Umeå universitet.

Vad är det med samtiden som gör det så svårt att sätta in individer och diagnoser i ett större sammanhang? I ett antal artiklar om Sara Meidells självbiografiska bok ”Ut ur min kropp” har kulturskribenter ondgjort sig över att hennes berättelse om sitt liv med anorexi inte följer det mönster de anser vara det korrekta (Expressen 19/11, DN 17/11, GP 16/11, SVT 1/11). Sara Bergs text i denna tidning (22/11) ger intrycket att hon anser att alla böcker om anorexia är skadliga för anorektiker att läsa.

Annons

Annons

De menar unisont att anorexi enbart bör beskrivas i negativa termer och helst innehålla ett tydligt avståndstagande från allt som har med självsvält att göra för att vara etiskt. Anorektikern avkrävs ett avståndstagande från de eventuellt positiva känslor som sjukdomen frammanat, inklusive den känsla som är sjukdomens kärna: känslan av kontroll i en okontrollerbar värld. Således kritiseras Meidell för att ha skrivit om ruset som självsvält kan framkalla och som precis som andra droger upplevs positivt i stunden. Inte ens antydan om att de destruktiva erfarenheterna kan ge styrka och forma den man är verkar tillåtet – för kvinnor. För män råder andra regler.

När det gäller anorexi och andra ätstörningar – vår tids stora kvinnosjukdomar – så blir några rader om självsvältens rus detsamma som att förespråka ätstörningar. Varför fortsätter då anorektikern sin självsvält? Varför fortsätter missbrukaren ta sina droger? Om vi inte förstår det utan i stället låtsas som om det destruktiva i våra liv inte format oss, inte lett till den vi är i dag, inte kan upplevas med en rad inre motsägelsefulla känslor, kommer ingen att bli hjälpt och inget att förändras.

Ingen blir heller hjälpt av samtidens vägran att sätta in diagnosen i ett större sammanhang. Meidell återkommer till den feministiska idéhistorikern Karin Johannissons verk i sin bok. Det är inte en slump. Just Johannisson har kartlagt de så kallade kvinnosjukdomarna i historisk tid och visat hur de inte alltid varit förknippade med just kvinnor: den självsvältande asketen var under medeltiden en man och detsamma gällde romantikens avmagrade unga män som förläst sig på Goethes ”Den unge Werthers lidanden” och utifrån det skapade vad vi idag skulle kalla för en dödskult. Vad Johannisson fann var dock att när kvinnor uppvisade samma symptom så förlorade sjukdomen i status och ansågs plötsligt drabba nyckfulla och hysteriska kvinnor i stället för belästa och djupsinniga män; anorexi är ett av många sådana exempel genom vår västerländska historia och det är tråkigt att se hur vår samtid gör samma misstag.

Annons

Annons

Johannisson visar även hur de symptom som idag sammanfattas med en diagnos är ett, mer eller mindre bra, sätt att systematisera olika symptom som inte alltid är exakt desamma och kan ha olika orsaker. Detta vet de flesta medicinare och de vet därför att själva diagnosen i sig inte behöver vara ”sann”, men den ger tillgång till en behandling som just patienten framför dem kan behöva. Trots detta avkrävs inte bara Meidell utan många med olika diagnoser idag, alltifrån adhd till könsdysfori, att presentera sig själva utifrån den mediala idén om vad diagnosen innebär. Minsta avsteg från den raka berättelsen och du är inte längre ett värdigt offer utan i stället ett hot mot de som bär diagnosen på ”rätt sätt”. Kravet att leva upp till samtidens uppfattningar om vad anorektikern bör känna är med andra ord ett moralistiskt krav mer än ett medicinskt.

Den vanligaste förklaringen till kvinnors självsvält – ett ytligt behov att anpassa sig till ett omöjligt kroppsideal – är just ytlig och därför ofarlig att utgå från. Den är ”lagom” feministisk i sin kritik av samtidens kvinnoideal, men innebär samtidigt att kvinnor, återigen, ses som lättpåverkade. Man kan, om man vill hårdra det, säga att det snarare är de skribenter som menat att Meidells bok är ”livsfarlig” som själva bidrar till en samhällsdebatt där kvinnor återigen åläggs ”ett korrekt varande” – just det som inte sällan är en del av sjukdomens orsaker.

Sara Meidell visar att självsvält är betydligt mer komplext och i botten återfinns inte sällan ett starkt behov av kontroll över sitt eget liv; något kvinnor genom tiderna, liksom idag, ofta förvägrats. Genom den insikten öppnar sig en helt annan feministisk kritik, som utan att glorifiera självsvälten kan förklara dess orsaker och förstå dess behov. Kanske till och med vara läkande.

Annons

Annons

Att utifrån det tala om anorexi som en sorts feministisk reaktion är inte så upprörande som en del verkar anse; enbart om man antar att motståndshandlingar alltid sker utifrån en enligt samtiden uppbygglig position kan man bli upprörd. Enbart då blir den feministiska utgångspunkten i både Meidells och Johannissons böcker farliga för samtiden.

Är det den samtiden kulturdebattörerna vill fortsätta reproducera eller går det att öppna upp för ett debattklimat där samhällsfenomen får en tredimensionell existens i stället för att förvandlas till platta projektionsytor för enskilda kulturskribenter? Jag hoppas på en annan samtid.

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan